2348903 GL09115 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:115 Fredagen den 29 maj 1997/98 115 1998-05-29 00:00:00 (forts. från 8 §) Verksamheten i Europeiska unionen under 1997 (forts. UU20) 04FF039A-0619-4992-8B26-748CCD617FD7 66 BENGT HURTIG (v) v Herr talman! Jag skall försöka hålla ett kortare an- förande än vad jag har noterat. Det sägs i betänkandet att skrivelsen fyller en vik- tig funktion, och det håller jag med om. Det är ju därför riksdagen har skrivit in i riksdagsordningen att vi skall ha en sådan här skrivelse varje år. Vi tycker inom vårt parti att riksdagen borde använda ännu mer av sin makt för att styra regeringens beteende när det gäller EU-politiken. Vi har i vår motion och i andra sammanhang diskuterat en rad förslag för att stärka riksdagens inflytande på EU-politiken. Detta kommer att behandlas i andra sammanhang. I det här betänkandet behandlas i första hand vårt krav på den s.k. sexveckorsregeln, som vi anser skall gälla allt material av väsentlig betydelse i såväl första som andra och tredje pelaren. I betänkandet ser det ut som om vårt krav gällde bara tredje pelaren. Man kan undra om inte utskottet läser motionerna. Yrkandet besvaras med motiveringen att regeln att förslag från kommissionen skall delges de nationella parlamenten sex veckor före beslut i ministerrådet gäller även i tredje pelaren. Det är främst inom ministerrådets egen organisation som åtgärder skall vidtas om vi skulle få gehör för vårt förslag att även andra förslag än de som kommer från kommissionen skall komma till parla- menten sex veckor i förväg. Vi har nyligen i samband med behandlingen av Amsterdamavtalet fått det här förslaget avslaget, så vi nöjer oss den här gången med ett särskilt yttrande. Vi har velat att utredningen om folkstyret i Sveri- ge skulle ta tag i frågan om lobbyismen. Utskottets skrivningar på den punkten är ganska bra, ganska optimistiska, och man tror att det här kommer att ske. I texten hänvisas det till Europaparlamentets rapport om lobbyismen och de ordningsregler som antagits i fjol. De ordningsreglerna innebär att lobbyister regist- reras när de ansöker om passerkort som de har för längre tid, kanske ett år. Ledamöterna skall inte få ta emot hur stora gåvor som helst - jag tror att gränsen går vid 1 000 ecu. Moralen skall vara hög, som även utskottet påpekar. Däremot finns inga krav på att lobbyisternas inlagor till EU:s institutioner skall dia- rieföras och göras tillgängliga för alla, inte heller att man skall ange t.ex. i förslag som kommissionen väcker vilka inlagor från lobbyintressen som funnits med i beredningsmaterialet. Reglerna i USA för lob- byister är betydligt strängare än de vi har inom EU, och kontrollen är också skarpare. Här finns alltså en hel del att göra. På s. 7 i betänkandet formulerar utskottet mening- en "En grundläggande princip för samarbetet är att beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt". Det här är något vi ofta hör. Det är, tycker jag, ett exempel på det nya Orwellska demokratispråk som växer fram i EU-politiken. Det står t.ex. inte att en grundläggande princip är att makten skall utgå från folket. Det står inte heller att folkstyret är en grund- läggande princip. Det som står är att besluten skall fattas så nära medborgarna som möjligt, men vem som fattar besluten nämns inte. En sådan här formulering kan ju t.ex. också Saddam Hussein i Irak använda sig av genom att säga att han fattar besluten nära folket. Det här är som jag ser det ett uttryck för en själv- utnämnd elitistisk uppfattning om att beslut skall fattas på ett sådant sätt att folk nästan känner att de själva har fattat besluten, utan att de egentligen har haft möjlighet att göra det. Vi har numera också en strömning bland statsbyråkrater och forskare som hävdar just att politiken skulle må väl av att tas om hand av s.k. kompetenta medborgare i stället för av folkvalda politiker. Den 4 mars när vi debatterade Riksbankens ställning var t.o.m. en ledamot, Carl B Hamilton, här i kammaren inne på liknande tanke- gångar. Efter 76 år av folkstyre har vi alltså nått dit- hän att det förs en debatt som går ut på att makten hos en viss del av aristokratin skall stärkas. Nu är det inte längre den jordägande aristokratin utan den välmerite- rade byråkratiska aristokratin som Gud i sin vishet har välsignat. Nu säger kanske någon att det som avses med att "fatta beslut nära medborgarna" är subsidiariteten. Det som inte kan beslutas i familjen skall beslutas av kommunen, det som inte kan beslutas i kommunen skall beslutas av regering och riksdag, och det som inte regering och riksdag kan besluta om skall beslu- tas av EU. I Amsterdamfördraget finns emellertid inte ett endaste exempel på att något som hittills har beslu- tats på för hög nivå skall kunna flyttas över till en lägre. I själva verket handlar det fortfarande om att lyfta upp beslutsmakten från nationell nivå till EU- nivå. Själva uttrycket "det gemensamt uppnådda re- gelverket", l'acquis communautaire, speglar just strävan att bygga ett regelverk som till slut skapar den fullständiga politiska unionen. I betänkandet konstateras också att Sveriges andel av EU:s finansiering kommer att öka de närmaste åren på grund av de regelförändringar som görs. Nästa år är också infasningsrabatten slut. I den information som UD gick ut med våren 1994 hette det att netto- flödet till EU de första åren skulle bli litet. År 1995 skulle vi bidra med ungefär 400 miljoner kronor net- to, och återflödet skulle vara 13,7 miljarder. Vad blev det? I den redovisning som vi fick i EU-nämnden i höstas blev det i praktiken 1,1 miljard i stället för 13,7. År 1996 skulle Sverige bidra netto med 1,4 miljarder. Det blev i praktiken 6,3. Förra året, 1997, blev det 8 miljarder i stället för som utlovats 6 miljar- der. Under de tre första åren har Sverige alltså bi- dragit med ungefär 16 miljarder mer än vad Utrikes- departementet trodde 1994. I betänkandet redovisas att det inte finns statistik för hela EU-budgeten som är avläsbar och som visar hur ett enskilt land drabbas. Kommissionen har tydli- gen gjort en rapport om det här. Givetvis måste det gå att upprätta sådan statistik om man är intresserad. Även om det kan finnas felmarginaler måste man kunna komma ganska nära. Det är märkligt att en enskild EU-parlamentariker med relativt enkla medel har kunnat göra en analys som t.o.m. är nedbruten på kommunnivå och som han själv anser ha 80-90 % träffsäkerhet. Sverige är ett av de länder som orimligt nog bidrar mest till EU:s gemensamma budget, trots sin ringa befolkning. Danmark, som ligger betydligt högre i den s.k. välfärdsligan mätt i köpkraftsrelaterad BNI per capita, är nettobidragstagare från EU på grund av jordbruksstödet. Jag tycker att det är ett steg framåt att utskottet slår fast att regeringen bör eftersträva en rimligare bördefördelning. I de kostnader för EU-medlemskapet som redovi- sas finns inte kostnaderna för vår egen inhemska administration och reseverksamhet med. I det här avseendet borde det gå att lägga samman åtminstone vad myndigheterna måste kosta på sig. Vi har nämnt detta i reservation 5. Om regionalpolitiken sägs på s. 55 att regering och riksdag har mycket begränsade möjligheter att påverka den nationella stödområdesindelningen. Vi har också exempel på hur kommissionen stoppat transportstöd och utbetalningar till områden man redan godkänt därför att också stödens utformning skulle godkännas. Var finns nu alla förkämpar för regionalpolitiken, som blivit snuvade på makten över denna politik? I EU-anpassningens anda ligger man nu lågt. Vi tycker det vore rimligt att uppdra åt regeringen att försöka få till stånd att man ändrar de här reglerna och verkligen tillämpar subsidiaritetsprincipen. Var finns löftet om att beslutet skall fattas nära folket? Vi har en reservation, nr 8, om det här problemet. Vi har också en reservation om observatörskapet i Västeuropeiska unionen. Det börjar nog bli dags att skärpa upp den debatten ytterligare en gång. När riksdagen i rasande fart under hösten 1990 gav rege- ringen klartecken för att söka medlemskap i EU var det med det kända förbehållet att neutralitetspolitiken skulle bevaras. Efter bara några månader stod det klart att det inte blev något neutralitetsförbehåll i ansökan. I stället fick man, tillsammans med de andra alliansfria staterna, förklara sin lojalitet mot fördra- gets skrivning om säkerhetspolitiken. Regering och riksdag har ändå fortsatt att hävda att alliansfriheten består. Men hur skall man kunna ha ambitionen att bygga en superstat, en politisk union i Europa, med alla de gamla kolonialländerna inblan- dade utan att dessa kräver en gemensam armé och en gemensam försvarspolitik? Frankrike och Belgien har sedan början av 60-talet för sina intressens skull inva- derat i Afrika bortåt 20 gånger. I Tyskland konstaterade man 1992 att en upprust- ning av Bundeswehr måste ske därför att man skulle säkra flödena av resurser till just Tyskland. Man for- mulerade sig som att "upprätthållandet av den fria världshandeln och den obehindrade tillgången på marknader och råvaror i hela världen" skulle vara ett av syftena med upprustningen av Bundeswehr. Vi har nu fått ett uppseendeväckande dokument i Europaparlamentet. Det är ett betänkande av Leo Tindemans, som är f.d. försvarsminister i Belgien. Han säger bl.a. så här i sina slutsatser i betänkandet: "Frågan om neutralitet och alliansfrihet förefaller i detta sammanhang" - dvs. i EU-sammanhanget - "förlegad. För staterna i fråga rör det sig inte längre om att avstå från att ta ställning för det ena eller andra blocket, eftersom dessa har försvunnit. Det rör sig inte heller om att delta i en militärallians, eftersom Euro- peiska unionen, som sådan, inte har som främsta ambition att bli någon sådan. Som vi har sett utgör VEU en integrerad del av Europeiska unionens ut- veckling och kommer en dag att införlivas med den. Vad Nato beträffar, blir den alltmer en politisk och militär organisation med uppgift att upprätthålla re- spekten för de värden som även är Europeiska unio- nens, vilket den dagligen visar i f.d. Jugoslavien. Följaktligen är det följande fråga som reser sig för de neutrala och alliansfria staterna: kan man avstå då Europeiska unionens grundläggande värden hånas? I detta fall ställs frågan om de neutrala och alliansfria staternas deltagande i en gemensam säkerhets- och försvarspolitik i andra termer, vilket de själva håller på att erkänna eftersom de accepterat att Amsterdam- fördraget omfattar Petersbergsinsatser." Han slår också fast en rad andra synpunkter. Han säger att denna försvarspolitik bör bygga på principen att EU vid behov skall kunna handla oavhängigt och för att skydda sina intressen och värden. Målet med den gemensamma försvarspolitiken sägs vara att kun- na skydda alla aspekter av unionens intresse, inklusi- ve försäljningssäkerheten, när de diplomatiska in- strumenten inte räcker till. Det var just det jag nämn- de tidigare i samband med Bundeswehr. Naturligtvis är också det territoriella försvaret en central tanke. Detta menar han måste bli en del av EU:s försvarspolitik. Det här visar, tycker jag, att de neutrala och alli- ansfria staterna kommer att sättas under press fram- över. Vi tror att det nu borde vara läge för Sverige att aktualisera att man inte ställer upp på den här politi- ken. Jag yrkar bifall till reservationerna 5, 7 och 10. 0936271144504 N 2010-01-01 00:00:00 208718 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09115/#anf66