2348902 GL09114 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:114 Torsdagen den 28 maj 1997/98 114 1998-05-28 00:00:00 (forts. från 4 §) Kvinnofrid (forts. JuU13) 84471B6D-99A3-4EFA-915E-FC4EBFCEB290 86 BIRTHE SÖRESTEDT (s) s Herr talman! Vi kan aldrig acceptera våld och övergrepp. Genom kvinnoforskningen står det klart att våld mot kvinnor inte kan förklaras på samma sätt som annan våldsbrottslighet. Detta våld har ett nära samband med frågor om kvinnors och mäns olika roller i samhället och bristande jämställdhet. Därför måste problemen analyseras och angripas utifrån ett könsperspektiv. Det krävs ökad medveten- het om de maktförhållanden som råder i samhället. Detta har uppmärksammats i socialdemokratiska motioner. Redan i januari 1993 väckte Sigrid Bolkéus och jag en motion om inrättandet av en kvinnovålds- kommission. Vi blev hörsammade. Det är därför med stor glädje vi nu får ta ställning till åtgärder för att motverka våld mot kvinnor och prostitution. Insatserna har fått en sådan utformning att de innebär ett engagemang från hela samhällets sida. Genom att öka myndigheternas ansvar att utveckla sin verksamhet kommer kunskaperna att öka kring företeelser som rör våld mot kvinnor. Dessutom har betydande resurser, 41 miljoner kronor, avsatts för att intentionerna verkligen skall få genomslag i det prak- tiska arbetet. Det kommer att ge goda möjligheter att förbättra situationen för de kvinnor som utsätts för övergrepp och våld och öka tryggheten i samhället. Då män utsätter kvinnor i nära relationer för våld tar det sig uttryck i ett beteende där våldet gradvis blir ett normalt inslag i vardagen. Det gör misshandeln till en process med djupgående konsekvenser för båda parter i relationen. Det framgår tydligt att det många gånger inte är de enskilda handlingarna i sig som utgör kvinnans utsatta situation, utan främst den press och den systematiska kränkning hon ständigt utsätts för. De upprepade handlingarna är ett led att allvarligt skada kvinnans självkänsla och systematiskt kränka hennes integritet. Därför införs ett nytt brott i brotts- balken, grov kvinnofridskränkning, för att även lind- rigare straffbara brott som ingår i en sådan process skall kunna bedömas allvarligt. Jag vill yrka avslag på det särskilda yrkande som Åbjörnsson har lagt fram. Det är oerhört viktigt att vi har en konstruktion där vi kan se att man bedömer våld mot kvinnor på ett särskilt sätt och att det blir ett starkt straffvärde. En liknande regel införs när det gäller brott mot närstående barn och andra närstående personer - grov fridskränkning. Kvinnovåldskommissionen förde också fram för- slag om att ta in andra inte straffbara handlingar i ett sådant brott. Var och en måste i förväg kunna bedöma vad som är straffbart. Därför ingår endast redan straffbara handlingar. Sedan 1983, då den senaste översynen av sexual- brottslagstiftningen gjordes, har det skett en rad för- ändringar och förtydliganden av lagstiftningen för att förstärka skyddet för barn och markera allvaret av sexualbrott mot barn. Trots detta är det inte tillräck- ligt. Det behövs ytterligare förändringar. Dessutom har en rad uppmärksammade domar i sexualbrottsmål gett upphov till frågor om den nuvarande lagstiftning- en verkligen ger det skydd som var ämnat. Därför ser vi med tillfredsställelse på att regeringen tillsätter en sexualbrottsutredning för att se över hela lagstiftning- en. När det gäller våldtäktsbrott finns det behov av att belysa frågan om att fokusera mer på samtycke i stäl- let för våld. Det är angeläget att få en systematisk och heltäckande lagstiftning. Även om vi önskar att det skall ske skyndsamt, måste det hela få ta den tid det tar. Det är inte meningsfullt att i en reservation sätta en tidsgräns för när ett förslag skall presenteras. Redan nu föreslås att våldtäktsbegreppet skall ut- vidgas så att det även omfattar annan allvarlig sexuell kränkning som kan jämföras med påtvingat samlag. Det föreslås också att det skall vara straffbart att un- derlåta att anmäla eller på annat sätt avslöja sexual- brott. Jag välkomnar ändringarna i lagstiftningen gällan- de kvinnlig omskärelse. Nu benämns den med sitt rätta namn, dvs. könsstympning. Det är ett ingrepp som förstör väsentliga kroppsdelar och ger bestående skador med fysiskt och psykiskt lidande. Sådana in- grepp är oförenliga med vår syn på individens rätt till kroppslig integritet och kvinnans rätt att bestämma över sig själv. Det motiverar en straffskärpning. Även förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott blir straffbart. Sverige har ratificerat barnkonventionen och det förpliktar, både nationellt och internationellt att vidta åtgärder för att förebygga och för att utveckla meto- der för omhändertagande och en god behandling. Från Centern krävs det att principen om dubbel straffbarhet skall slopas inom detta område. Barn- kommittén har tagit upp frågan och det betänkandet är under beredning, så vi får avvakta resultatet av denna. Herr talman! Prostitutionen utgör ett samhälls- problem även om den är förhållandevis liten i vårt land jämfört med andra länder. Det kan bero på att vi har haft en annan inställning till prostitution och på att de stora städerna genom olika projekt har gjort stora insatser för att motverka prostitution. Man har också gett stöd och hjälp åt de prostituerade. Arbetet har varit framgångsrikt när det har gällt att förhindra nyrekrytering av underåriga till prostitution. Men dessvärre har detta inte varit tillräckligt för att utrota prostitutionen. Diskussionen om en kriminalisering har också varit intensiv under mer än 20 år. Både 1977 och 1993 års prostitutionsutredningar har övervägt frågan om en kriminalisering. Kvinnoorganisationer av olika slag har drivit på, diskuterat och argumenterat för att få till stånd en kriminalisering av könsköparna. Många inom polis och socialtjänst, som har arbetat länge med prostituerade och som tveklöst har den bästa kunskapen om prostituerades livsvillkor och om prostitutionens skadeverkningar, har kommit fram till att det krävs en kriminalisering för att man effektivt skall kunna motarbeta könshandeln. I ett jämställt samhälle är det inte godtagbart att någon utnyttjar någon annan för sina egna behov. De prostituerade befinner sig ofta i en utsatt situation. De utsätts för hot och misshandel, och en icke obetydlig koppleriverksamhet kretsar kring prostitutionen. Många finansierar sitt missbruk genom prostitution. För andra är prostitutionen en inkörsport till ett drogberoende. Precis som Folkpartiet och Moderaterna anför i reservation nr 10 finns det skäl för en kriminalisering av kunderna, men man stannar dock för att så inte skall ske. Det är förvånande att Folkpartiet har intagit denna ståndpunkt. Folkpartisterna vill ju gärna fram- stå som att det är de som driver jämställdhetsfrågorna. Argumenten att prostitutionen kan gå under jorden och att det kan vara svårt att bevisa att det har begåtts brott är inte så starka att det vore rimligt att motsätta sig ett förbud mot köp av sexuella tjänster. I reservationen lyfts fram att det behövs sociala insatser, och det ena utesluter inte det andra. Ett för- bud kompletterar övriga insatser. Det kan inte nog betonas att de sociala insatserna kommer att vara väl så viktiga framöver. Då är det angeläget att kommu- nerna har resurser för att kunna bedriva sådan verk- samhet. Moderaterna, som här starkt betonar sociala insatser, säger nej till ökade statsbidrag till kommu- nerna. Den politiken gynnar definitivt inte de sociala insatserna. Dessutom avsätts nu pengar till mansjourer och andra frivilliga organisationer för att de skall arbeta med dessa frågor. En kriminalisering av köp av sexuella tjänster är ett klart avståndstagande från samhällets sida. Det kommer också att påverka attityderna i samhället. Många könsköpare kommer troligen att avhålla sig från att köpa sådana tjänster av rädsla för att bli före- mål för utredning och hamna i polisens register. Tro- ligen kommer också seriösa företag att dra sig för att erbjuda s.k. eskortservice - något som är kriminellt - till sina kunder. Minskas efterfrågan blir det också större möjligheter att övriga insatser lyckas. En lagstiftning gör det lättare för polisen att ingri- pa när man vet att det förekommer prostitution. Ge- nom att det avsätts 10 miljoner kronor extra för poli- sens utrednings- och spaningsarbete får det också en prioritet. Det är positivt att Socialstyrelsen får i uppdrag att följa prostitutionens utveckling och även följa den internationella utvecklingen av hur handel med kvin- nor inverkar på svenska förhållanden. I uppdraget ingår också att utveckla metoder, samordna och för- medla sociala insatser när det gäller kvinnor som utsätts för våld. Kravet på ett nationellt kompeten- scenter kan anses tillgodosett i och med detta upp- drag. De stora städerna Stockholm, Göteborg och Mal- mö har alltsedan 70-talet arbetat med olika prostitu- tionsprojekt, även i sin reguljära sociala verksamhet. Man har goda erfarenheter av praktiskt arbete och samverkan mellan myndigheter. Man kan naturligtvis också utveckla detta framöver. I socialtjänstlagen införs en ny bestämmelse om att socialnämnden bör verka för att de kvinnor som är eller har varit utsatta för våld och andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp att förändra sin situation. Detta markerar vikten av de sociala insatserna. De uppdrag som myndigheter har fått på central och regional nivå för att förebygga våldsbrott mot kvinnor och utarbeta åtgärdsprogram eller policydo- kument för sitt arbete kommer att innebära ett bättre bemötande mot utsatta kvinnor. Inte minst polisens och åklagarnas speciella uppdrag att inventera för- söksprojekt och att utveckla metoder för sitt arbete kommer att göra att man på ett bättre sätt kan ta hand om kvinnor. Detta får en stor betydelse för utredning- ar och för att förebygga våld. Genom att uppmärksamma jämställdhetsfrågorna och frågor kring våld mot kvinnor i grundutbildningar framöver och se till att kompetensen ökar inom olika yrkesområden får man en bra utgångspunkt för det fortsatta arbetet. Det är synnerligen angeläget att män som begår vålds- och sexualbrott får möjlighet att bearbeta sina problem. Det gäller att förhindra att män som begår övergrepp mot kvinnor återfaller i liknande brottslig- het. Kriminalvården har sedan lång tid tillbaka byggt ut olika påverkans- och behandlingsprogram. Det är värdefullt att det sker en ordentlig utvärdering av dessa. Jeppe Johnsson anförde här att det skulle bero på brist på resurser att kriminalvården inte har byggt upp dessa behandlingsprogram tillräckligt. Detta är direkt felaktigt. Kriminalvården har de resurser som behövs för att klara av att ha ett bra innehåll i sin verksamhet. Kriminalvården har också tillsammans med Soci- alstyrelsen fått i uppdrag att kartlägga metoder och behovet av en utbyggnad av ytterligare behandlings- resurser. Detta kommer också att innebära att man får en ökad kunskap om orsakerna till mäns våld mot kvinnor. Jag vill slutligen också säga några ord om besöks- förbudet. Detta har utvärderats av BRÅ och nu senas- te av Brottsofferutredningen. Mycket tyder på att lagstiftningen fungerar i enlighet med dess syfte och tillgodoser behovet av skydd. Målet är att ytterligare stärka skyddet för kvinnor. Det är då angeläget att fokusera mera på att begränsa mannens rörlighet i stället för på kvinnans. Därför skall man utveckla en förstudie till det förslag som Kvinnovåldskommissio- nen har lagt fram om att man skall införa elektronisk övervakning för dem som döms till besöksförbud. Det är av största vikt att en sådan åtgärd skall införas om det är praktiskt möjligt, att tekniken fungerar och att det ger en reell möjlighet för polis eller övervakare att ingripa vid en överträdelse. Det får på inget sätt ge kvinnorna en falsk trygghet. Herr talman! Jag yrkar bifall till justitieutskottets hemställan och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Inger Segelström, Christer Erlandsson, Laila Bjurling, Margareta Sand- gren, Ulla Wester, Märta Johansson, Sonja Fransson, Monica Green, Helena Frisk, Ann-Marie Fagerström, Göran Magnusson och Lars-Erik Lövdén, alla (s). 0753292035001 N 2010-01-01 00:00:00 208511 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09114/#anf86