2348902 GL09114 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:114 Torsdagen den 28 maj 1997/98 114 1998-05-28 00:00:00 Folkbildning C054EB38-E6DD-4CD0-A306-00BC828095A9 212 LARS HJERTÉN (m) m Herr talman! Det finns ingen person som betytt mer för folkbildningen i Norden än den danske kul- turpersonligheten Grundtvig. Han hade många sträng- ar på sin lyra och verkade under ett långt liv för det vi i dag med ett gemensamt begrepp kallar folkbildning. Han hade en hel del idéer som fortfarande känns ak- tuella, trots att han dog för mer än 120 år sedan. Hur man skaffar sig kunskap var en fråga han brottades med under många år, och han menade att det inte räcker med att läsa böcker. Genom det levande ordet skall en engagerad lärare få sina elever verkligt intresserade av utbildningens innehåll. Nya grupper skall också få ta del av den kunskap och det kulturarv som dittills gällt endast ett fåtal. De stora författarna och konstnärerna måste bli var mans egendom. För Grundtvig fanns ingen "finkultur" som bara gällde ett fåtal. Läraryrket befinner sig i dag i kris. Många hoppar av utbildningen, och många vill sluta långt innan de uppnått pensionsåldern. Kanske kan folkbildningens idéer vara till hjälp för att ge läraryrket en renässans. Jag har träffat lärare som fått en nytändning i sin yrkesroll när de gått från den obligatoriska skolan till folkhögskolan. Grundtvig är ju också grundaren av den nordiska folkhögskolan. Jag tror att den positiva synen på kultur i vid be- märkelse och på lärarnas och elevernas engagemang - även det levande ordet - måste prägla all undervis- ning, inte bara folkbildningen. Faktum är att en väl fungerande gymnasieutbildning i dag påminner väl- digt mycket om folkhögskolan och folkbildningen också när det gäller pedagogiken. Det är därför helt i sin ordning att regeringen nu föreslår att som villkor för statsbidrag till folkhögsko- lan stryka bestämmelsen om att undervisningen skall anordnas så att den till form och arbetssätt tydligt skiljer sig från den som anordnas inom det offentliga skolväsendet och högskolan. Det var redan från bör- jan en märklig bestämmelse, och i dag är den helt förlegad. Herr talman! Det finns en risk att folkbildningen i vår tid mer och mer ägnar sig åt att söka pengar för kurser som styrs uppifrån via centrala beslut av riks- dag och regering. Jag tänker på de medel som tidigare fanns i det s.k. k-anslaget. K stod för kompletterings- proposition, den proposition som i dag kallas vårpro- position. Så kom kunskapslyftet, som ju inte precis är skräddarsytt för folkbildningen utan på många håll passar bättre för komvux. Även den satsningen har påverkat folkbildningen en hel del. Det finns en risk att folkbildningen blir så beroende av dessa extra satsningar att man glömmer grunden för den egna verksamheten. Det finns också en frestelse att vara så anpassningsbar att man inte ställer några krav på verksamheten för att till varje pris få del av nya peng- ar. Jag har vid ganska många samtal med olika folk- bildare mött en hel del av den oro som jag här beskri- ver. Det gäller givetvis att i första hand bygga upp den egna verksamheten, att se till att den fungerar på det sätt man själv önskar och att det sker i överensstäm- melse med folkbildningens idéer och innehåll, vad gäller både tradition och förnyelse. Internationalisering är ett bärande tema inom folkbildningen. Jag vill här ge utskottet en eloge för att man tog frågan på allvar och skrev en vers om detta. Regeringen hade ju i propositionen glömt bort eller kanske inte känt till alla de internationella kon- takter som t.ex. folkhögskolorna haft långt före EU- inträdet. Utskottet skriver att man är övertygad om att regeringen är medveten om och värdesätter folkbild- ningens internationella engagemang. Det betyder väl fr.o.m. nu. Jag går nu över till att kommentera de moderata reservationerna. Först gäller det arbetslösa som priori- terad grupp. Vi motsätter oss inte detta. Folkbildning- en har ju i praktiken i flera år aktivt rekryterat elever som varit utan arbete. Allt tyder ju också på att massarbetslösheten har bitit sig fast i det svenska samhället. Men när vi före- slår att man också skall skriva att folkbildningens insatser för de arbetslösa bör vara inriktade på att utbildningen skall öka deras möjligheter att få ett arbete efter utbildningstiden säger utskottets majoritet nej. Ett sådant nytt syfte med statsbidraget vill man inte införa. Ändå argumenterar utskottet på samma sätt och använder nästan samma ord som vi. Man säger att det är mycket viktigt att de arbetslösa erbjuds en sådan utbildning att deras möjligheter att få ett arbete ökar. Det är också ett av motiven bakom regeringens för- slag, att de arbetslösa skall prioriteras inom folkbild- ningen. Därför hade det varit i sin ordning att ut- skottsmajoriteten hade accepterat det nya syfte som vi föreslår. Men förslaget kom kanske inte från riktigt korrekt håll. I en annan reservation föreslår vi att riksdagen skall besluta om anslaget till folkbildningen precis som nu, men att man samtidigt anger hur stort belopp som skall gå till studieförbunden och hur stort belopp som skall gå till folkhögskolorna, dvs. två påsar peng- ar i stället för en. Sedan ankommer det på Folkbild- ningsrådet att fördela statsbidraget till de olika folk- högskolorna och studieförbunden, precis som man gör i dag. Vårt förslag är inte nytt. RIO, rörelsefolkhögsko- lornas intresseorganisation, diskuterade detta ganska tidigt. Redan 1991-1992 tog man upp sådana förslag. Den folkvalda riksdagen fattar alltså enligt vår upp- fattning beslut om hur statsbidraget skall fördelas mellan de båda huvudorganisationerna. Därefter får Folkbildningsrådet betala ut bidraget inom de ramar som riksdagen har angett. Det är ändå så att riksdagen som är folkvald har en representation från hela landet och från olika politiska partier. Riksdagen har därför en större demokratisk förankring än vad Folkbild- ningsrådet har. Det är vårt huvudskäl till att vi vill förändra beslutsprocessen. Herr talman! I den sista reservationen tar vi upp frågan om hur man skall tillgodoräkna sig kunskaper inom folkbildningen. Jag vill påpeka att vi inte vill införa ett nytt betygssystem. Inom folkhögskolan försvann möjligheten att sätta vanliga betyg redan på 1950-talet. Men detta gör inte att frågan är löst en gång för alla. En studerande som vill veta vilka chanser han har att gå vidare till högre utbildningar efter det att han har studerat inom folkbildningen får sällan ett enty- digt svar på den frågan. Vi kan bara ange vilka möj- ligheter som finns, och de är mångfacetterade, lindrigt sagt. Problemet för folkbildningen är att de som t.ex. meriterar sig för vidare studier via ett år eller mer på folkhögskola nästan alltid måste vända sig till andra skolformer för att bli bedömda, och det är inte så bra. En viss samordning med komvux beskrivs i pro- positionen för den folkhögskola eller det studieför- bund som bedriver utbildning inom kunskapslyftet på uppdrag av en kommun. Där får läraren inom folk- bildningen sätta betyg enligt komvux betygssystem, men betyget måste utfärdas av komvuxrektorn. Det är ju ett dubbelkommando som inte är särskilt lyckligt, enligt min uppfattning. En folkhögskoleelev skall också kunna få betyget Godkänd, om man fortsätter att studera inom komvux. Komvux ger alltså betyget Godkänd på den kurs som vederbörande har gått inom folkhögskolan tidigare. Folkhögskolornas graderade omdömen spelar en allt mindre roll. Och där de fortfarande används, dvs. när det finns tillräckligt många sökande med folkhög- skolebakgrund för att de kan bilda en egen kvot, har man hittills ofta räknat om omdömena till betygspo- äng, vilket ju är svårt att förklara och försvara, efter- som folkhögskolan inte får ge betyg. Herr talman! Jag har velat vara relativt utförlig på den här punkten för att visa vilka svårigheter som finns när man skall tillgodoräkna sig kunskaper inom folkbildningen. En översyn av hela det här systemet hade verkligen varit på sin plats, vilket vi påpekar i den sista reservationen. Förr eller senare måste en sådan översyn komma till stånd, men nu skjuts den på framtiden, vilket är synd för alla som inom folkbild- ningen skaffar sig meriter för högre studier. Till sist vill jag yrka bifall till reservation nr 2, men jag står givetvis bakom övriga moderata reserva- tioner. 0888530335200 N 2010-01-01 00:00:00 208637 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09114/#anf212