2348902 GL09114 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:114 Torsdagen den 28 maj 1997/98 114 1998-05-28 00:00:00 Statlig fastighetsförvaltning och lokalför- sörjning, m.m. AF1CB5AF-FA7F-47ED-BC6A-80B3F9417748 162 JOHAN LÖNNROTH (v) v Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till den reservation som för ovanlighetens skull är under- tecknad av moderater, en vänsterpartist och en miljö- partist. Nu har betänkandet blivit bättre än propositionen. Jag skall därför inte i denna sena timme söka någon mycket stor strid. Men jag skall ändå göra mitt inlägg. I propositionen står det att staten äger vissa ända- målsfastigheter. De kan nämligen vara en del av det nationella kulturarvet. Det är ett av de motiv som kan finnas för att staten skall äga vissa fastigheter. Det står också i propositionen att inriktningen bör vara att stödja den myndighet som brukar lokalerna. Det har gjorts en utredning kring de här frågorna. Utredningen bedömde att det var nödvändigt att ha spelregler som fastslår utgångspunkten för förhand- lingar mellan hyresgäst och fastighetsägare, dvs. ofta helt enkelt staten mot staten. Själva poängen med att utredningsförslaget lades fram, inklusive en särskild modell för hyressättningen, var att det kunde uppstå konflikter. Vid konflikter skulle man ha något att hålla sig till. Staten, dvs. riksdagen, som ibland var företrädare för både ägar- och hyresgästsidan skulle bestämma sig för något slags regler för hur förhand- lingarna skulle gå till. Jag tänkte ta ett exempel som har blivit ganska omtalat, nämligen Naturhistoriska riksmuseet. Man har förhandlat under en mycket lång tid med Statens fastighetsverk om hyran. Såvitt jag vet har de ännu inte kommit fram till en lösning. Jag förmodar att de rent av avvaktar det beslut riksdagen skall fatta i mor- gon. Knäckfrågan i denna mycket starka motsättning har handlat om kapitalkostnaderna. När det gäller underhåll och drift råder ingen större oenighet. Där skall en slags marknadsmässighet råda. Men när det gäller kapitalkostnaden handlar det framför allt om att sätta ett kapitalvärde på fastigheten i fråga. Där har det funnits en djup oenighet. Det handlar nämligen om en kulturhistoriskt fullständigt unik byggnad som byggdes för sitt ändamål. Det är möjligt att det skulle kunna gå att hitta någon ameri- kansk dollarmiljardär som skulle vilja köpa Naturhis- toriska riksmuseet för att ha som sitt privata lilla fri- tidshus eller så. På så sätt skulle man kunna få fram något slags marknadsvärdering. Men jag uppfattar propositionen och regeringens och utskottets ståndpunkt så att det inte är så vi vill ha det. Ändamålsfastigheterna skall värdesättas på ett annat sätt - ja, de kan helt enkelt inte marknadsvärde- sättas på det viset. Därför behöver man ha något att hålla i handen. Det är därför utredningen har kommit fram till den nominella modellen för hyressättning som innebär att man får en fallande hyresnivå och att man utgår från ett relativt lågt värde på själva kapital- värdet som del av hyran. Sedan sätter man statsobli- gationsränta plus en halv procent på det kapitalvärdet. Alla är eniga om att själva grundmodellen är den- na. Vi är ungefär överens om hur det skall gå till. Men skillnaden mellan oss reservanter och majoriteten av utskottet är att vi vill att om det råder oenighet är det den hyressättningsmodell som utredningen har före- slagit som skall gälla. Man kan säga att den egentli- gen ställer sig på hyresgästens sida. Detta har justitieutskottet förstått, och det är väl- digt bra. Kia Andreasson och andra - även socialde- mokraterna, folkpartisterna och de andra som utgjorde majoritet i finansutskottet - hade förstått att detta var själva poängen med den här hyreshistorien. Om det råder oenighet skall man alltså ha något att hålla sig till. Tyvärr måste jag nog säga till Ewa Larsson, innan hon går ut, att kulturutskottet kanske inte riktigt har förstått att detta var själva kärnan. Jag tolkar kulturut- skottets yttrande så att man egentligen vill ha samma sak, men kanske inte riktigt har förstått att man då också måste säga på slutet att det är den här hyres- sättningsmodellen som skall gälla vid oenighet. Sam- ma sak gäller utbildningsutskottet. Jag uppfattar det så att inte heller utbildningsutskottet riktigt har fattat själva grejen. Nu uttalar ju finansutskottet att man vill ha ett till- kännagivande till regeringen att den här fastighets- politiken skall ge stöd åt verksamheten. Men fortfa- rande framgår det inte på vilket sätt man vill ge det här stödet åt, som i det här exemplet, Naturhistoriska museet. Vad skall de hålla sig till i de förhandlingar som pågår? Det duger inte att bara säga att fria för- handlingar gäller. Man måste faktiskt tala om vad man mera konkret menar med detta stöd. Som jag uppfattar det har utskottsmajoriteten inte gjort det. Men jag är inte alldeles säker på att det beror på ond vilja och att vi är oense. Däremot har jag en känsla av att ni i majoriteten i finansutskottet inte riktigt har förstått poängen med utredningens förslag. Det är kanske litet oförskämt att säga så. Just för att det finns sådana konfliktfrågor som i fallet med Naturhistoriska museet måste man ha något att hålla sig till. Jag är rädd för att det här beslutet, om det går på det här viset, inte kommer att leda till någon uppklar- ning av situationen. Det kommer att fortsätta att dra ut på tiden. I det här fallet hävdar Statens fastighetsverk att man skall titta på de närbelägna universitetsloka- lerna och vilken marknadshyra som gäller där. Det blir ju naturligtvis en helt annan hyresnivå än den som Naturhistoriska museet klarar av att betala. Som av- slutning får man önska sig att Bo Nilsson säger nå- gonting som kan upplevas som ett litet stöd för att Naturhistoriska museet inte skall behöva betala den skyhöga marknadshyra som det hittills har verkat som om Statens fastighetsverk har varit ute efter att kräva av dem. 0586690122908 N 2010-01-01 00:00:00 208587 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09114/#anf162