2348902 GL09114 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:114 Torsdagen den 28 maj 1997/98 114 1998-05-28 00:00:00 (forts. från 4 §) Kvinnofrid (forts. JuU13) D4C4BA8E-4778-471C-8B7B-2550B60397EC 136 LENNART ROHDIN (fp) fp Fru talman! Ett av det liberala samhällets grund- läggande uppgifter och skyldigheter är att värna den enskilde individen mot våld och övergrepp. När det gäller att ingripa mot våld mot den enskilde får det inte finnas någon gräns vid hemmets tröskel. Det ökande antalet anmälningar om fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor är ett misslyckande för oss alla. Att kvinnor misshandlas kan aldrig ursäktas. Varje civili- serat samhälle måste dra en absolut gräns och göra allt för att beivra sådana brott. Det är därför en viktig dag när riksdagen i dag åter formulerar kvinnofrid som en huvuduppgift för sam- hället och oss alla som medmänniskor. Det gjorde Birger Jarl redan för 750 år sedan. Det tycks lika nödvändigt i dag, fem år sedan Bengt Westerberg tillsatte Kvinnovåldskommissionen och tre år sedan slutbetänkandet. Dagens debatt kommer naturligen att kretsa kring de frågor - analys och förslag - där våra bedömningar om det rätta ändå skiljer oss åt. Men det får inte dölja det faktum att de beslut riksdagen i dag fattar i allt väsentligt är viktiga steg mot den kvinnofrid som borde vara en av vårt samhälles grundpelare. Det är en skam och fullständigt oacceptabelt att så många kvinnor i Sverige i dag skall behöva gå omkring och känna ångest och rädsla för fysiskt eller sexuellt våld från okända och alldeles för ofta kända män. Fru talman! Helt oacceptabelt är det när samhället inte kan skydda en kvinna som utsatts för våld - ofta upprepat under lång tid - från nya övergrepp från gärningsmannens sida, när denne ofta flera gånger fällts för brotten. Här måste presumtionen om risk för upprepat våld väga väldigt tungt till fördel för den utsatta kvinnan. Så sent som i förrgår medgav justitieministern här i kammaren, som svar på en interpellation från mig med anledning av ett fall där en kvinna som utsatts för en mycket allvarlig våldtäkt inte informerades om att gärningsmannen avvikit, att lagen har luckor som måste täppas till. Jag välkomnar det beskedet. Till det mest stötande hör de fall där män som be- lagts med besöksförbud ändå lyckas öveträda detta och utsätta kvinnan för fortsatt ångest och våld - i en del fall med dödlig utgång. Detta är oacceptabelt. Det är i sig stötande, men tyvärr nödvändigt för att skydda den utsatta kvinnan, att tvingas göra ingrepp i hennes integritet och rörelsefrihet. Men just därför kan inte heller allvarliga ingrepp i gärningsmannens integritet uteslutas, när hans handlande visar att fortsatta över- grepp är förhållandevis sannolika. Prövningen av frågan om användning av elektro- nisk fotboja måste ske skyndsamt. I det samman- hanget bör också prövas, när någon form av kommu- narrest i yttersta fall kan anses försvarbar. Här ställs frågan om en utsatt kvinnas självklara rätt till säkerhet mot rörelsefriheten för en fälld gärningsman som visat att det finns anledning att befara att brottets upprepas. Fru talman! Jag välkomnar det ökade stödet till landets kvinnojourer. Det är synnerligen angeläget, inte minst mot bakgrund av det sviktande stöd som många av dem drabbats av ute i kommunerna under senare års besparingar. Det är besparingar som bara kostar i längden - kostar alldeles väldigt mycket för de drabbade kvinnorna och deras nära men också alldeles väldigt mycket för det samhälle som miss- lyckats med att skydda dem från våld. Jag gör det alldeles oavsett att jag känner mig mycket främmande för den ideologiska retorik som Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige, ROKS, givit uttryck för i debatten under senare år. Det arbete som kvinnliga medsystrar inom ramen för landets kvinnojourer gör för utsatta kvinnor är ovär- derligt. Det har jag sett många bevis på. Jag välkomnar likaså att regeringen nu också avi- serar ett stöd till landets mansjourer. De är betydligt färre och kämpar fortfarande med mycket större svå- righeter att lokalt väcka förståelse för sin verksamhet till stöd för utsatta män - egentligen lika självklar som stödet till utsatta kvinnor. Det inser också många som arbetar inom kvinnojourerna. Inte minst i relationskri- ser drabbas många både män och kvinnor hårt och behöver stöd. Det har inget att göra med eventuell ansvarsfördelning vad gäller den uppkomna krisen. Det är riktigt - och det är inte minst landets man- sjourer och krishanteringscentrum för män väl med- vetna om - att det i många fall finns ett samband mellan deras verksamhet och frågan om fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor. Landets mansjourer har därför mycket värdefull erfarenhet att bidra med i arbetet mot kvinnovåld - för samhället att ta vara på. Men det är ett tecken på att vi har en bra bit kvar till jämställdhet också för män att se stödet till man- sjourerna enbart som ett bidrag till kampen mot kvin- novåld. Längst i den vägen går Vänsterpartiet i sin motion, där man ställer krav på att mansjourerna "offentligt visar att de tar avstånd från det våld som riktas mot kvinnor och barn." Det är en insinuation som är alldeles oerhörd och som skulle kunna ses som ett utslag av den råaste sexism. Jag vill inte tro att det är avsikten. Landets mansjourer förtjänar samhällets stöd för sitt arbete på egna meriter - precis som landets kvinnojourer. Vi har inte råd att vara utan dem. Delar statsrådet Mes- sing min uppfattning? Fru talman! Kärlek kan knappast köpas för peng- ar. Prostitution eller köp av sexuella tjänster har där- för mycket sällan med kärlek att göra. Men det har många andra, kulturellt mer accepterade, former av tillfälliga sexuella förbindelser inte heller. Och de är inte heller alltid baserade på jämlika förhållanden, frånvaro av tvång eller rent egenintresse. Få frågor är fortfarande så tabubelagda som de som har att göra med människors sexuella relationer. I grunden bör ett liberalt samhälle avhålla sig från att lägga sig i eller värdera människors sexuella läggning eller vanor, så länge det rör sig om vuxna människor och inte är uttryck för övergrepp eller utnyttjande. Samhällets ingripanden skall ske till stöd för den som är svag eller utsatt - inte för att främja en viss syn på sexualitet eller sexuella relationer eller på motiven för sexuella vanor. Såväl inom prostitution som inom sexindustrin exploateras människors utsatta situation ofta av dem som tjänar pengar på andra människor. Många prosti- tuerade, de flesta kvinnor, befinner sig i en socialt och mänskligt utsatt ställning, som gör att deras "frivilliga" befattning med verksamheten bör ifråga- sättas. Uppsökande och stödjande verksamhet för att förhindra att människor dras in i prostitution liksom för att möjliggöra att de kan dra sig ur den är, som bl.a. RFSU framhåller, därför angelägen. Det är också det främsta skälet mot att kriminalisera de prostitue- rade. En vanlig föreställning är att de män som köper sexuella tjänster skulle vara vilka män som helst - "vanliga män i alla samhällsställningar". Särskilt upprörande tycks det för många när de framställs som "vanliga familjefäder med stabila kvinnoförhållan- den". Det är samma felslut som i fråga om "vanliga män" som misshandlar, drogmissbrukar etc. Människor med mänskliga och sociala problem som förfaller till socialt icke accepterade beteenden återfinns i alla samhällsställningar och familjesitua- tioner. Den sexuella nöden är t.ex. inte avskaffad i det upplysta Sverige. Ofta rör det sig även då om ensam- ma och utsatta människor, vilket givetvis aldrig ursäk- tar deras beteende. Det finns därför ingen anledning att betrakta många av de män, som köper sexuella tjänster av prostituerade, på annat sätt än många av de prostitue- rade - dvs. som människor som också de behöver stöd och hjälp. Kriminalisering av dem riskerar i stor utsträckning att bli enbart en moralisk förkastelsedom över något som många av oss känner obehag eller rädsla inför - inte ett konstruktivt sätt att hjälpa män- niskor i en utsatt livssituation. Det har inte visats att kriminalisering löser några problem - snarare att en sådan kan försvåra. Utskottet understryker också att det viktigaste är att "därigenom markeras samhällets inställning". Jag har en känsla av att även om vi vore överens om att en kriminalisering inte hjälpte de prostituerade, skulle behovet av denna moraliska förkastelsedom för många kännas så stort att det ändå skulle fälla utslaget. Det är det som gör att jag och många andra har en obehaglig känsla av att nypuritanismen fått en pangs- tart i debatten om kriminalisering av köp av sexuella tjänster. Moraliska förkastelsedomar över avvikande beteenden på det sexuella området kommer att resas på nya områden efter beslutet i den här frågan. Den internationellt långtgående tolerans som vi nått i vårt land i synen på homosexuella är inte vun- nen en gång för alla. Det är inte sexuell läggning eller sexuellt beteende som samhället skall ta ställning till - det är skyddet för minderåriga och för dem som utsätts för övergrepp som skall värnas. Fru talman! Våld mot kvinnor är inte uttryck för vare sig mäns natur eller könsroll. De flesta män slår varken kvinnor eller barn. De väldigt många män som inte slår är för den skull varken icke-män eller häm- made i sin manliga natur eller könsroll. Det är därför beklagligt att regeringen i så hög grad förfaller till resonemang kring våld mot kvinnor som uttryck för manssamhällets maktrelationer. Även om så mycket som 10 % av männen i Sverige skulle vara benägna att ta till fysiskt våld mot sin kvinna, kan det aldrig ses som en förlängning av en "obalans i maktförhållandet mellan könen". Gör man det, så antyder man i princip att alla män under några om- ständigheter skulle vara benägna att använda våld mot kvinnor. Problemet är inte mäns förhållande till kvinnor i allmänhet utan det förhållande till kvinnor som de män har som brukar våld mot kvinnor. Inte heller här utgör påståendet att "vanliga män" i alla samhälls- ställningar utövar våld mot kvinnor något argument för att det skulle vara ett i grunden manligt förhåll- ningssätt. Regeringens argumentation blir extra allvarlig när man försöker ge den ett vetenskapligt sken. Utan att på något annat sätt dokumentera sitt påstående skriver regeringen: "Det är numera väl dokumenterat, både i forskning och annan litteratur, att det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner näring ur fördomar och föreställningar om mäns över- ordning och kvinnors underordning." Vilken forsk- ning, statsrådet Messing? Maktrelationerna i samhället är i hög grad avgö- rande för möjligheterna att förstå bristerna i jäm- ställdhet, men de är ingen generell förklaring till var- för enskilda - om än många - män begår fysiskt våld mot kvinnor. Att hävda detta vore att generellt hävda att det hör till den manliga naturen eller kulturen att utöva fysiskt våld mot kvinnor. Det vill inte ens rege- ringen göra så uttalat, men den hänvisar ändå till "den manliga kulturens kopplingar till våld mot kvinnor". Vad är det, statsrådet Messing? Fru talman! I min hemtidning Ljusdals-Posten in- tervjuades för två veckor sedan eldsjälen bakom den lokala kvinnojouren Ljusglimten. Under den runt om i landet tyvärr alltför vanliga rubriken "Dyster utveck- ling - våldet mot kvinnor ökar, och blir grövre" fick hon avslutningsvis frågan: "Hur ska man då komma till rätta med problemet med våldet mot kvinnorna?" Hennes svar var enkelt: "Det är i regel svaga män som slår sin kvinna." Det är ett svar som vi säkert skulle få av många kvinnliga lärare och kanske också elever när det gäller den kränkande behandling de möter dagligdags runt om i våra skolor. Det är en förklaring som inte gör vare sig det fysiska eller det sexuella våldet mot kvin- nor eller annan kränkande behandling mindre allvar- ligt i något enda avseende, men kanske gör det att det blir något lättare att hitta vägar att minska det. Det är viktiga steg mot kvinnofrid också i praktiken. Fru talman! Jag noterar att jag även den här gång- en misslyckas med att få en debatt och att få svar på mina frågor när vi diskuterar jämställdhet med landets jämställdhetsminister. Fru talman! Jag står bakom de flesta av Folkpar- tiets reservationer i utskottet och yrkar bifall till re- servation 43 om besöksförbud. Därutöver yrkar jag bifall till reservation 60 om mer forskning. Jag kom- mer också att stödja reservation 27 om situationen för utsatta flickor. 0789744347006 N 2010-01-01 00:00:00 208561 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09114/#anf136