2348901 GL09113 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:113 Onsdagen den 27 maj 1997/98 113 1998-05-27 00:00:00 Försvarsmaktens ekonomi och verksamhet år 1998 m.m. 01F7439E-C461-4906-9E46-297BFF3DD1E4 224 LENNART ROHDIN (fp) fp Fru talman! De konstitutionella aspekterna på hur regeringen skött frågan om 1996 års försvarsbeslut har behandlats tidigare i dag här i kammaren. För en dryg vecka sedan återvände dåvarande indonesiske presidenten Suharto till Indonesien. Likt försvarsmi- nistern och överbefälhavaren - inte de indonesiska - förklarade han att han avsåg att sitta kvar och reda upp det ekonomiska och politiska kaos som 30 års styre under hans ledning lett Indonesien till. Det var president Suhartos sätt att ta ansvar för den situation som uppstått. Den doktrin som introdu- cerades på den gemensamma presskonferensen på Rosenbad den 18 december, dvs. att man tar ansvar genom att sitta kvar, visade sig vara svårare att expor- tera till Indonesien än svenska luftvärnskanoner. Su- harto tvingade avgå några dagar senare. I Sverige sitter både försvarsministern och överbefälhavaren kvar. I stället fick ett antal militära befälhavare löpa gatlopp i medierna utan att någonsin vara formellt ställda till ansvar. Ett beslut som sedan länge befunnit sig i den s.k. pipelinen, att avskaffa de s.k. vapengren- scheferna, fick framstå som ett sätt att utkräva ansvar av högre makthavare för ett fullständigt oacceptabelt handhavande av 1996 års försvarsbeslut. Det var fullständigt oacceptabelt också enligt regeringspartiets talesmän och taleskvinnor i försvarsutskottet. Just genom att det inte var något formellt an- svarsutkrävande kunde ingen av de utpekade gå i svaromål och försvara sig, i något fall dessutom näs- tan utan att vederbörande hunnit tillträda sin befatt- ning förrän försvarsbeslutet 1996 redan var i hamn. Det var, fru talman, varken snyggt eller att ta sitt ansvar. Jag vill ändå ta tillfället att påpeka det helt oaccep- tabla i att försvarsministern i debatten den 5 december i höstas inte var beredd att ge riksdagen mer informa- tion om problemen med 1996 års försvarsbeslut, trots att det redan dagen därpå framgick genom medieutta- landen av chefstjänstemän i departementet att väsent- ligt mer information fanns i departementet. Eftersom jag inte vill tro att försvarsministern ville dölja information som han hade för riksdagen kan jag bara dra den slutsatsen att försvarsministern inte var helt informerad om eller helt införstådd med innebör- den av den information som förelåg i departementet. Hänvisning till att överbefälhavaren inte var i landet kan bara tolkas som att försvarsministern inte i tid insåg allvaret. Det var desto mer anmärkningsvärt som överbefälhavaren till departementet flera måna- der tidigare avrått från att bara gå vidare i budgetpro- cessen för 1998, något som riksdagen inte informera- des om. Fru talman! 1996 års försvarsbeslut har havererat. Det står i dag klart för alla, även om jag kan inse att det kan vara svårt att tillstå i öppen debatt. Det kan därför kanske tyckas onödigt att fortsätta den debat- ten. Våren 1999 kommer vi att få ett i väsentliga av- seende helt nytt försvarsbeslut alldeles oavsett ut- gången av höstens riksdagsval. Ett nytt försvarsbeslut innan ens halva femårsperi- oden löpt ut är kanske inte ens i ett nutidshistoriskt perspektiv något nytt. Det handlar emellertid om både att det antagna försvarsbeslutet vilade på förlegat försvarstänkande med föga framåtblickande i den nya säkerhetspolitiska verklighet vi är på väg in i med den nya seklet och att man inte ens från början klarade av att hålla sig inom de tänkta försvarsekonomiska ra- marna. Redan inom några månader visade sig under- skottet börja skena. Ansvaret för 1996 års försvarsbeslut vilar på de två partier som utgjordes dess parlamentariska majori- tet. Jag skall gärna medge att det ministeriella ansva- ret för detta beslut i allt väsentligt ligger på en annan försvarsminister än dagens, en försvarsminister som visade sig alldeles osedvanligt oförmögen att inse att historien ligger bakom oss och att vi sedan år 1989 med full fart är på väg in i en ny verklighet. Det är kanske därför litet beklagligt att det av denna regerings statsråd som i många andra avseende visat sig mest öppen för framtidens utmaningar satts att vårda Thages och Olles försvarsnostalgiska över- enskommelse. Då hjälper det föga att samtidigt ha medverkat till ett osedvanligt snabbt omtänkande i övrigt i det officiella säkerhetspolitiska tänkandet. Det är bara att hoppas att åtminstone det får genomslag i 1999 års försvarsbeslut. Fru talman! Den parlamentariska majoriteten bak- om 1996 års försvarsbeslut består den här mandatpe- rioden ut. Det är därför bara logiskt att de besparings- beslut som det svarta hålet tvingar fram fattas i linje med de prioriteringar som ligger bakom beslutet. Inga sådana beslut har heller lagts fram för riksdagens ställningstagande av regeringen. Det innebär en fort- satt prioritering av kvantitet på den kvalitativa förny- elsens bekostnad. Inte minst på det försvarsindustriel- la området kan det få varaktigt allvarliga konsekven- ser även om det bara handlar om besparingar i inneva- rande års försvarsbudget. Direktiven till den pliktutredning som nyligen på- börjat sitt arbete ger emellertid anledning till oro. Har vi råd att utbilda alla vapenföra unga män, om än nästan enbart fiktivt, för att upprätthålla skenet av allmän värnplikt också innebär att alla unga män bör ha trampat en kaserngård alldeles oavsett om de be- hövs för en uppgift i den krigsorganisation som skall möta ett framtida hot som tycks alltmer avlägset? Har vi råd att avstå från att skapa förutsättningar för fram- tida materiell och personell kvalitativ förnyelse? Ja, då har vi anledning att fråga oss om inte de ekono- miska resurserna skulle göra större nytta inom t.ex. vård eller skola. Nej, är det något vi inte har råd med, eller snarare borde ha råd att avstå ifrån, är det att utbilda tusentals värnpliktiga som aldrig kommer att fylla en menings- full funktion i en framtida krigsorganisation. Detta är ett otillbörligt ingrepp i den enskilde individens frihet utan de nödvändiga förutsättningar som måste före- ligga för en samhälleligt tvingande pliktlagstiftning. Fru talman! Det enda förslag regeringen föreläg- ger riksdagen till beslut är en förändring av kraven på beredskap inom Försvarsmakten. Det sker med en hänvisning till Försvarsberedningens delrapport från februari och dess slutsatser om ett fortsatt mycket fördelaktigt säkerhetspolitiskt läge för vårt land. Detta torde dock inte räcka för att bryta ut just denna del för ett snabbt beslut i riksdagen bara ett år före den avise- rade kontrollstationen nästa vår. Nej, det torde bara vara ett alibi för att över huvud taget lägga fram en proposition som i övrigt inte innehåller något annat än ett försvarstal för regeringens sätt att hantera frågan om det framväxande svarta hålet. Det framlagda för- slaget borde med fördel ha kunnat invänta kontroll- stationen. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 men står självfallet bakom samtliga övriga reservationer till utskottets betänkande som vi har skrivit under. Fru talman! Såvitt jag förstod av det föregående inlägget var det här den sista debatten som utskottets ordförande Arne Andersson deltar i innan han om inte med ålderns rätt så åtminstone efter synnerligen väl förrättat värv lämnar riksdagen. Det kanske inte an- kommer på en juniorledamot som undertecknad, men eftersom jag nu råkar stå här vill jag ändå ta tillfället i akt att framföra min stora respekt och uppskattning för det sätt på vilket Arne Andersson lett försvarsut- skottets arbete under de fyra år som jag har haft för- månen att få delta. Andra kan säkerligen vidga pers- pektivet, men jag vill ändå vittna om ett arbete som präglats av stor öppenhet, värme och respekt - även, och kanske inte minst, för mycket mindre erfarna ledamöter av utskottet än ordföranden. Det har också skett under en mandatperiod när förutsättningarna för utskottets arbete kanske inte varit de allra bästa, något som dock utskottet inte har rått för i särskilt stor ut- sträckning. Det är aldrig en persons verk hur en grupp sam- verkar, men jag tycker att det är ett utomordentligt gott betyg åt utskottets ordförande att arbetet i utskot- tet över partigränserna kunnat ske i former som gjort att bl.a. jag känt mig som en del av en gemenskap betydligt utöver det vanliga i det här huset. 0789744347006 N 2010-01-01 00:00:00 208411 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09113/#anf224