<anforande>
<dok_hangar_id>2348901</dok_hangar_id>
<dok_id>GL09113</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:113 Onsdagen den 27 maj</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>113</dok_nummer>
<dok_datum>1998-05-27 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 2 §) Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas hand-</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>063D9A57-A468-4A98-8416-3CB9AA2F27F1</anforande_id>
<anforande_nummer>124</anforande_nummer>
<talare>BO KÖNBERG (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det har varit en livlig debatt om den
s.k. scientologbibeln. Det har tagits upp mycket stora
och viktiga frågor. Det är ju inte ovanligt att stora och
viktiga frågor väcks av ett relativt litet ärende som
detta.
I min inledning och i mitt senare replikskifte med
Peter Eriksson har jag försökt att utveckla hur jag och
Folkpartiet har sett på den här frågan under konstitu-
tionsutskottets granskning. Jag tycker att man nu i
slutskedet kan konstatera att den synnerligen endi-
mensionella bild som Peter Eriksson och delvis Ken-
neth Kvist har försökt att ge av den här frågan inte är
en rimlig utgångspunkt för en seriös debatt.
När det sedan gäller frågan om vi kan föra debatt
eller inte - jag tänker då närmast på Carina Häggs
inlägg om hur mycket det är som är sekretessbelagt -
har KU gjort en insats genom att se till att så mycket
som möjligt av materialet är offentligt. Peter Eriksson
har helt rätt i att det var ett intermezzo under resans
gång där Peter Eriksson och jag stod på samma sida
för att se till att det blev större offentlighet. Men vi
har skilt oss på den punkten. Det har gällt huruvida
man skall ge offentlighet åt den svenska regeringens
bedömning och den svenska förhandlingspositionen.
Den debatten kan vi i och för sig föra, men det - och
då vänder jag mig återigen till Carina Hägg - är möj-
ligt att föra den här debatten om man vill föra den.
Det är möjligt att tränga in i frågan utan att man vet
exakt hur den svenska regeringens bedömer sin för-
handlingsposition, om det skulle bli en internationell
tvist om detta.
Kenneth Kvist m.fl. har uppehållit sig vid uttryck som
påtryckningar och annat, och det är väl ingen tvekan
om att det är världens enda kvarvarande supermakt
som har varit aktiv på den här punkten. Men i sig är
det inget konstigt om ett annat land har skrivit under
en konvention som också vi själva har skrivit under
påpekar sin uppfattning för Sverige. Oavsett om lan-
det är USA eller andra exempel som har nämnts i dag
som Danmark, Island eller Botswana har man faktiskt
rätt att påpeka detta, precis som Sverige har rätt att
påpeka det för ett land som har skrivit på en konven-
tion eller ett avtal med oss som de inte följer. Att hela
tiden tala om påtryckningar tror jag är ett sätt att
blockera en diskussion i stället för att kunna komma
längre fram i den.
Herr talman! Peter Eriksson förde ett kortare reso-
nemang som avbröts av replikreglerna. Det gällde
frågan om läskedrycker eller inte. Detta skulle jag
vilja fortsätta att diskutera med Peter Eriksson. Om
jag förstår hans argument rätt menar han att läske-
drycksrecept redan är skyddade i Sverige. Jag förmo-
dar att det underförstått ligger att han tycker att det är
en bra ordning att det finns skydd för läskedrycksre-
cept, men att det skall gälla en annan princip för
böcker, symfonier eller annat. Jag skulle vilja diskute-
ra bägge dessa frågor med Peter Eriksson i syfte att
vinna så mycket klarhet som möjligt i den här debat-
ten och bidra till att den blir så seriös och inträngande
som möjligt. Först och främst tror jag inte att det är
alldeles säkert att Peter Eriksson har rätt i att frågan
om läskedrycksrecept skulle hanteras på ett helt an-
norlunda sätt.
Vi har, herr talman, sedan början på 90-talet en
lagstiftning om företagshemligheter. Den gäller fram-
för allt i de fall där myndighet eller andra har anled-
ning att ta in material från företag. Det finns argument
för att ha den typen av lagstiftning som innebär att
det, om man skickar in uppgifter av olika slag, inte i
onödan skall behöva skada företaget, om det inte är
något brottsligt eller liknande som är inblandat i det
hela.
Vad som skulle hända i den exakta parallellen till
dagens diskussion, dvs. om någon lämnade in någon-
ting som inte alls har med myndigheten att göra till
tingsrätten i Stockholm, kronofogdemyndigheten på
Södermalm eller kommunalhuset i Falkenberg eller
vad det kan vara, är en fråga som inte alls är så utredd
som Peter Eriksson vill ge sken av. Jag tror att det
finns risk för att det blir precis samma sak i det fallet,
nämligen att tillgången till materialet är likartad med
den som initialt har varit när det gäller scientologima-
terialet. Detta är en juridisk teknisk fråga, och jag vill
gärna höra vad Peter Eriksson har för argument för
sin ståndpunkt.
Men principiellt viktigare för två parlamentariker
som Peter Eriksson och jag är förstås om det är en
rimlig ordning. Peter Eriksson talar ju på något vis
om den som ett försvar för sin ståndpunkt. Skulle
Peter Eriksson vilja ha det på det viset att den som
lämnar in ett läskedrycksrecept på något ställe i Sve-
rige där det inte hör hemma omedelbart skulle få
skydd för detta, medan det inte skulle vara skydd om
någon lämnar in någon annans nyskrivna symfoni,
bok eller dataprogram? Jag skulle i så fall gärna vilja
höra argumenten för den ståndpunkten.
</anforandetext>
<intressent_id>0384833975200</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>208311</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09113/#anf124</protokoll_url_www>
</anforande>
