2348899 GL09111 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:111 Måndagen den 25 maj 1997/98 111 1998-05-25 00:00:00 Sverige i Förenta nationerna 9F362FA2-C804-4FB2-A550-B62C54C634D1 74 EVA ZETTERBERG (v) v Fru talman! När riksdagen i dag debatterar betän- kandet som gäller regeringens och Sveriges agerande i FN kan man undra över varför det behövs en sär- skild skrivelse, ett särskilt betänkande och en särskild debatt om de här frågorna eftersom det glädjande nog råder väldigt stor enighet och uppslutning bakom regeringens politik bland riksdagens partier i de flesta avseenden. Jag vill understryka att jag ser det som väldigt betydelsefullt att vi har den här typen av skrivelse, betänkande och arbete som ligger bakom och som leder fram till debatt och beslut här i riksdagen, där alla partier har möjlighet att lämna bidrag och syn- punkter. Sällan rör det frågor där det finns avgörande skillnader mellan partierna. Snarare vill vi utveckla olika delar och lyfta fram frågor som inte är tillräck- ligt belysta. Men eftersom vi alla betraktar FN-frågorna som frågor av sådan betydelse vill jag instämma i det be- klagande som Karl-Göran Biörsmark gjorde sig till tolk för. Det gäller det demokratiska underskott som faktiskt uppstår i riksdagen när man från regeringens sida kommer med så många skrivelser och propositio- ner på en gång. Det gör att det blir svårt för oss att lägga ned den tid och tankemöda på det här området som vi skulle vilja. Det gäller också andra områden som blir lidande av att vi inte har tillräckligt med tid. Det blir särskilt intressant i den belysning som ut- skottet och riksdagen har fått genom en avhandling och utvärdering som nyligen publicerades vid Lunds universitet. En forskare har tittat på hur riksdagen och folkrörelserna har möjlighet att delta i och påverka regeringens FN-politik. Det visade sig att den påver- kan som riksdagen och riksdagsledamöterna stod för var rätt marginell. Vårt inflytande var mycket begrän- sat, och linjerna var i stort sett redan lagda av rege- ringen. Det beklagar jag. När det gäller den svenska poli- tiken, som vi står bakom, skall man inte se den som begränsad till regeringens politik. Det är i stället Sve- riges och svenska folkets politik, vilja och engage- mang i FN som skall drivas. Där behöver alla partiers och alla folkrörelsers engagemang och kunnande tas till vara. Därför har vi från Vänsterpartiet med förvåning sett att i den här skrivelsen finns det inte med någon form av utvärdering, diskussion eller redovisning av hur folkrörelserna arbetar med FN-frågorna. Vi har efterlyst det även i tidigare motioner som har behand- lat FN-arbetet. Det är glädjande att vi kan se att man från utskottets sida från samtliga partier har varit överens om att det måste lyftas fram. Vi har pekat på detta inte därför att vi tror att re- geringen inte är intresserad av folkrörelsernas med- verkan. Det har vi fått klart för oss och sett i prakti- ken. Men vi menar att det behöver lyftas fram. Man behöver diskutera vad som görs i dag, vad som skulle kunna göras bättre och hur ännu fler folkrörelser och enskilda människor faktiskt skulle kunna vara med i ett konkret FN-arbete. På en punkt skiljer vi oss åt. Helena Nilsson har varit inne på det, och där finns det en gemensam re- servation från Centerpartiet, Miljöpartiet och Väns- terpartiet. Det gäller ungdomsrepresentation i FN- delegationen. Vid vissa delegationer har man utsett ungdomsrepresentant, men det är inte någon regel eller något tvång att regeringen så skall göra. Om vi från riksdagen och folkrörelserna i huvudsak var representerade av ungdomar mellan 15 och 25 år skulle vi kanske inte behöva driva på på den här punkten. Men nu vet vi alla att medelåldern på FN- delegater från riksdagen knappast ligger på 22, 23 år. Den ligger snarare på minst det dubbla. Det gör det nödvändigt att särskilt peka ut ungdomsrepresentation som något väsentligt. Ungdomar kommer med andra erfarenheter och de kan också sprida budskap och viktiga frågor till grupper som vi i etablerade partier kanske inte når på samma sätt. Jag yrkar därför bifall till reservation 8 om ungdomsrepresentation. Jag vill också peka på några andra frågor. Det gäller jämställdheten och barns rättigheter. Vi vet att FN har varit trögt. Sverige driver på i de frågorna, och det är väsentligt. Det gäller likaså reformeringen av FN-systemet och säkerhetsrådet. Där har vi nu bättre insyn och bättre möjlighet att påverka. Det gäller också hur säkerhetsrådet skall se ut i framtiden och hur man skall arbeta med de ekonomiska och sociala frågorna inom FN. När det gäller de projekt som regeringen har inom nordiskt samarbete skall vi för- hoppningsvis komma till något resultat inom en inte alltför avlägsen tid. Jag vill peka på några andra, kontroversiella, frå- gor. Den ena är att Folkpartiet har tagit upp valfrågor och menar att deltagandet i val borde stärkas, vilket borde bli en ny målsättning inom FN. Vi tycker från Vänsterpartiets och flera andra partiers sida natur- ligtvis att detta är mycket angelägna och viktiga frå- gor, men att höja dem till ett av FN:s mål känner jag mig åtminstone på det här stadiet tveksam till. Detsamma gäller frågan om ändring av FN- stadgan för att FN skall kunna agera i interna konflik- ter. Vi delar säkert alla K-G Biörsmarks oro över att FN i dag inte ingriper så kraftfullt som vi önskar i interna konflikter. Som jag ser det är det dock knap- past en stadgeändring som behövs. Det råder i dag en bristande politisk vilja från inblandade parter. Jag önskar att Sveriges röst i säkerhetsrådet i vissa fall skulle vara litet högre. Vi skall inte i förväg backa därför att vi inte tror att det går att få gehör om vi tar upp interna konflikter i Colombia eller Algeriet. Jag menar att vi inte skall dra oss för detta men att vi knappast löser denna fråga genom en stadgeändring. Fru talman! Det finns många generella och även konkreta frågor inom FN som är värda att lyfta fram. Jag vill avslutningsvis peka på en mycket konkret och näraliggande fråga som för mig och för Vänsterpartiet känns angelägen. Det gäller situationen i Västra Saha- ra. Jag hade i förra veckan möjlighet att besöka inte Västra Sahara, som fortfarande är ockuperat av Ma- rocko, men flyktingläger i södra Algeriet, där en stor del av befolkningen från Västra Sahara i dag lever och har levt i mer än 20 år. Det här är en fråga som FN under många år har hanterat väldigt valhänt och där man inte på något sätt har kunnat skönja någon ljusning på problemet. Västra Sahara är ockuperat av Marocko sedan Spanien lämnade det som koloni 1974. Sedan dess har FN på olika sätt försökt lösa problemet. Man kom fram till principlösningar 1988 och 1990, och 1991 bestämdes om folkomröstning och fredsavtal, men det har inte hänt någonting förrän FN bytte generalsekre- terare och Kofi Annan utsåg en särskild representant. Då tog man från FN:s sida på ett helt nytt sätt upp frågan. Sedan hösten 1997 föreligger en överenskommel- se från Houston där parterna har förbundit sig att genomföra en folkomröstning som, om planerna hål- ler, skall äga rum i december 1998. Västra Sahara är Afrikas sista koloni, det sista koloniala område som blir självständigt. De år som området har varit ockuperat har inneburit mycket av besvikelse och av lidande. FN har liksom naturligtvis parterna en del försyndelser på området, men nu finns faktiskt chansen för FN att visa sin styrka, både vad gäller den identifieringsprocess som nu pågår och vad gäller genomförandet av folkomröstningen på ett korrekt sätt. Yttrandefrihet och lokalers tillgänglighet måste säkras och informationen skötas under den tid som föregår folkomröstningen. Det är också av stor betydelse att man skickar or- dentligt med valobservatörer. Sverige har, såvitt jag har förstått, givit ett halvt löfte om att ställa sig väl- villigt, om vårt land blir tillfrågat om detta. Det är alltså av stor betydelse att FN genomför folkomröstningen på ett mycket gediget sätt. Man kan också säga att Västra Sahara i detta avseende har helt andra förutsättningar än många andra områden. Det är ett relativt litet land, av halva Sveriges storlek. Det är ännu inte klart hur stor befolkningen är, men det rör sig enligt olika beräkningar om mellan 200 000 och 300 000 människor. Det bör alltså finnas väldigt goda förutsättningar för FN att se till att det här genomförs. Vidare, fru talman, gäller det inte bara att genom- föra en folkomröstning och att se till att den går bra till. Det gäller också att med lärdomar som man har från tidigare kolonier ge det gedigna stöd som behövs för att bygga upp ett självständigt land för människor som har tvingats leva i ett ockuperat land eller på flykt under så många år. Där kan FN och Sverige via FN men också som direkt involverat land ge allt det stöd som kommer att behövas för att se till att landet får sin självständighet liksom att det kan byggas upp till en demokratisk stat, där utvecklingen skall kunna gå framåt. 0163254848207 N 2010-01-01 00:00:00 207950 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09111/#anf74