2348899 GL09111 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:111 Måndagen den 25 maj 1997/98 111 1998-05-25 00:00:00 Riktlinjer för Sveriges arbete med jord- bruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska 7F246B14-A587-4FA8-9DFD-2EF67EFD59F8 38 Jordbruksminister ANNIKA ÅHNBERG (s) s Fru talman! Jag har med stort intresse följt debat- ten här i kammaren med anledning av regeringens proposition om riktlinjer för Sveriges arbete med jordbruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska unionen och med anledning av jordbruksutskottets betänkande. Det första jag konstaterar är att av reservationerna och diskussionen här att döma finns det inget samlat annorlunda alternativ än det som regeringen föresprå- kar. Det finns t.ex. ingen partiövergripande gemensam reservation mot de förslag som regeringen har lagt fram. Jag konstaterar också att det egentligen inte heller i de enskilda reservationerna från partierna finns nå- got alternativ till det som regeringen föreslår. Där- emot finns förstås mycket kritik av regeringens för- slag. Men något alternativ till hur man i stället skulle vilja formulera jordbrukspolitiken går inte att utröna. Särskilt tydligt blir det kanske när diskussionen går över på de mer näraliggande förslagen i Agenda 2000. Gärna en jordbrukspolitisk reform, men inte nu, inte här och inte för oss, tycks vara den samlande parollen. Den är faktiskt inte särskilt användbar i det praktiska politiska arbetet. I det långsiktiga arbetet är regeringens förslag att vi måste arbeta för en fortsatt gemensam jordbruks- och livsmedelspolitik. Den kan och bör se mycket annorlunda ut än den befintliga jordbrukspolitiken inom Europeiska unionen gör. Den bör också lägga större tonvikt vid andra aspekter, t.ex. restriktioner. Vår jordbrukspolitik i Sverige är inte enbart en fråga om ekonomiska stöd eller ersättningar till olika pro- duktionsgrenar, det är i lika hög grad en fråga om att t.ex. skydda miljön mot negativ påverkan, vilket vi gör genom t.ex. skatter, avgifter eller olika typer av restriktioner. Den dimensionen behöver utvecklas betydligt mer inom den gemensamma jordbrukspoliti- ken, som i dag behandlar jordbrukspolitik i en enligt min och regeringens uppfattning alltför begränsad mening. Låt mig säga, fru talman, att jag inte är direkt för- vånad över att det inte finns en livlig debatt i form av tydliga alternativ när det gäller den långsiktiga politi- ken. Syftet med regeringens proposition har inte varit att söka konfrontation. Syftet har, i enlighet med den tradition vi har utvecklat när det gäller jordbrukspoli- tik, varit att söka det som det kan finnas en betydande enighet kring. En sådan betydande enighet har präglat formandet av de långsiktiga målen för jordbrukspoli- tiken tidigare. Det har sitt värde på det nationella planet. Men framför allt har det kanske sitt värde i de internationella diskussionerna att det finns en grund- läggande gemensam inställning. Låt mig däremot säga att jag tycker att det är vik- tigt att vi inser att vi inte kan dra slutsatsen av detta att frågorna skulle var oproblematiska eller att man inom denna enighet kan inrymma allt det man vill ha. Jag får ibland en känsla av att reservanterna som företräder olika förslag gör det litet enkelt för sig. Man vill så att säga vara alla goda gåvors givare utan att behöva säga några som helst obehagligheter till dem som är berörda. Det är naturligtvis till dels den politiska oppositionens privilegium att kunna förhålla sig så, särskilt om man tänker sig att man skall bli kvar i oppositionsställning. Men det bekymrar mig litet, därför att jag tycker att reservationerna från partierna präglas av oförenliga ambitioner ibland, inte mellan politiska partier, utan inom de politiska parti- erna. Tydligast kommer detta till uttryck när vi diskute- rar Agenda 2000. De förslagen är enligt regeringen steg i rätt riktning. Alternativet till en reform över huvud taget, till det kommissionen föreslår i Agen- da 2000, är inte en oförändrad situation. Det finns ibland felsynen i debatten att om vi inte förändrar någonting skulle inte ett stort antal jordbruksföretag i vårt land eller i andra länder slås ut. Då skulle verk- ligheten fortsätta att se ut på ett givet sätt. Så är det inte. Vi ger en riktig björnkram inte bara till Sveriges jordbruk utan också till hela unionens jordbruk genom att fortsätta bedriva jordbrukspolitiken så som den har bedrivits hittills. Den har gått från att uppfylla de mål som ursprungligen ställdes upp till att inte alls mot- svara de mål som vi i dag har anledning att sätta upp för jordbrukspolitiken. När vi ser oss omkring i verk- ligheten kan vi konstatera att nedläggningen av små jordbruksföretag i t.ex. glesbygdsregioner fortsätter. Trots att vi har en jordbrukspolitik där det avsätts stora resurser för att motverka denna utveckling lyck- as vi inte. Det är viktigt att ha klart för sig att en oför- ändrad jordbrukspolitik inte är ett konstruktivt alter- nativ om man menar att jordbruket är en framtidsnä- ring och att livsmedelsproduktionen borde kunna utvecklas i positiv mening. Det har kommit kritik i debatten från t.ex. Carl G Nilsson, där Lennart Brunander instämde, om att vi arbetar bakvänt, dvs. att vi först vill ha en diskussion om de långsiktiga målen och sedan gripa oss an det konkreta reformarbetet. Jag förstår inte den kritiken. För mig är det själv- klart att som en bakgrund för det konkreta, dagliga arbetet behöver vi det långsiktiga perspektivet. Därför har dagens beslut en stor betydelse för det fortsatta konkreta reformarbetet. Det senaste övergripande, t.o.m. genomgripande, jordbrukspolitiska beslutet i Sveriges riksdag fattades 1990 och inledde den svenska omställningen. Mot bakgrund av hur verkligheten sedan dess har föränd- rats, inte enbart men bl.a. genom Sveriges medlem- skap i Europeiska unionen, är det för mig självklart att det fortsatta arbetet med jordbrukspolitiken behö- ver förankras i riksdagsbeslut. Två regeringar med olika politisk hemvist har ställt sig bakom de idéer som föreslogs 1990 och även förlängningen av dem i och med vårt medlemskap i Europeiska unionen - inställningen till den gemen- samma jordbrukspolitiken som följer av vårt eget omställningsbeslut. Men det är nödvändigt med ett tydligt besked om vad man vill på lång sikt. Mot bakgrund av att det trots allt finns en stark gemensam inställning till de långsiktiga ambitionerna, såsom de kom till uttryck 1990, är jag förvånad över diskussionen att regeringen i sitt konkreta arbete skulle föregripa nödvändigt riksdagsagerande. Själv- fallet kan inte allt konkret arbete upphöra i avvaktan på ett konkret riksdagsbeslut. Under pågående re- formdiskussion inom Europeiska unionen kan inte just Sveriges regering säga att man tyvärr inte kan ha en uppfattning i viktiga frågor för Sverige därför att man inte har någon uppfattning om vad Sveriges riksdag tycker. Det är dessutom inte heller sant. Även före detta beslut finns det väl grundade skäl att se att det finns en klar uppfattning om var Sveriges riksdag står i dessa frågor. Vår utrikesminister föredrar i dag ståndpunkter som jag själv också föredragit för EU-nämnden och fått förankrade där. Det är uppfattningar som också har presenterats för jordbruksutskottet. Det är inte oväntade eller nya perspektiv. Jag menar att det är precis så det skall gå till. I EU-nämnden skall de svenska positionerna förankras. Vi har föreslagit att det skall tillsättas en särskild referensgrupp för att kunna diskutera de mer detalje- rade delarna i kommissionens förslag i Agenda 2000. Det är inte bara kommissionens förslag utan givetvis också hur processen går vidare. Hur bemöts förslagen av de andra medlemsländerna? Vad kan man se att det finns för möjligheter? Hur kommer de att förändras? Vi vet med all säkerhet att förslagen inte går ograve- rade genom beslutsprocessen. De kommer att påver- kas och förändras. Naturligtvis är det av största bety- delse att vi i den diskussionen kan ha ett starkt stöd i den referensgrupp som regeringen har föreslagit och som nu har tillsatts. Jag har svårt att förstå Maggi Mikaelssons kritik över att hon inte getts möjlighet att delta i processen. Enligt min uppfattning finns det goda möjligheter för Vänsterpartiet att delta. Att man sedan valt att ännu så länge inte skicka en representant till referensgruppen får partiet självt stå för. Låt mig ge ett konkret exempel när det gäller Agenda 2000. Jag har förstått att det har uppskattats av riksdagens partier att regeringen har agerat kraft- fullt angående det konkreta förslaget om majsensila- ge. Vi väntade inte på att riksdagen skulle fatta ett beslut i just den frågan, utan vi utgick från att rege- ringen hade mandat att företräda en, som vi uppfatta- de, gemensam svensk ståndpunkt i frågan. Om man vill att regeringen skall hålla sig tillbaka och inte delta i reformdiskussionen i vissa avseenden, måste man acceptera att det inte går över huvud taget. Det är en gentemot utövarna av Sveriges jordbruk oansvarig hållning. Det skulle - om något - försämra möjligheterna, ur svenskt perspektiv, att få ett bra jordbrukspolitiskt beslut. Jag förstår inte oron över att det skulle gå så snabbt. Det är inte min erfarenhet att snabba och överilade beslut är den överhängande faran när det gäller vårt gemensamma samarbete inom den europe- iska unionen. Det gäller definitivt inte den jordbruks- politiska reformen. Jag noterar, t.ex., att Moderata samlingspartiet ofta hyllar Nya Zeeland för att införa snabba och resoluta reformer för stora delar av den offentliga sektorn. Men Moderaterna har inte alls tagit till sig vad landet har gjort för jordbrukssektorn. Den dras- tiska nedgången i antalet jordbrukare och jordbruks- företag på Nya Zeeland, och som var en av de befara- de riskerna, har inte blivit av. Däremot har det blivit en ändrad inriktning på jordbruket. Det visade sig att farhågorna för jordbrukets utveckling var betydligt övervärderade. En konkret fråga som har tagits upp, och som är en konkret del i Agenda 2000-förslaget, är takfrågan: Skall det vara en övre gräns för stöden? Det är en i sammanhanget liten fråga som får stor uppmärksam- het. Det beror på att frågan rör vid en principiellt viktig kärna. Vi vet att 80 % av det totala jordbruks- stödet i dag går till 20 % av de största jordbruksföre- tagen. Det konkreta förslaget löser inte det problemet. Den relationen kommer i stort sett att kvarstå oföränd- rad. Det är ett av argumenten till att känna en viss tveksamhet till ett förslag som ytterligare komplicerar politiken utan att egentligen lösa det problem det avser att bemöta. Det är ett av skälen till att vara tvek- sam till förslaget. Om man är emot förslaget om ett tak, måste man finna en annan finansiering. Förslaget minskar utgif- terna för jordbrukspolitiken. Vill man inte acceptera den minskningen av utgifter, har man ett ansvar att söka en annan form. Denna frågan hör till de saker vi bör diskutera i re- ferensgruppen innan vi tar definitiv ställning. Alla är överens om att krånglet skall bort - särskilt det inhemska krånglet. Jag delar också den uppfatt- ningen. Men det tar tid. Många av ersättningspro- grammen läggs upp som femåriga program. Om ett sådant program ändras under en pågående program- period ökar snarare än minskar krånglet eftersom man skapar olika regler för nytillträdda och senare tillträd- da jordbrukare. Vi har gjort de förenklingar vi tyckte var möjliga att göra inom ramen för pågående program. Det är min fasta övertygelse att när vi går in i nästa pro- gramperiod skall vi göra det med ett betydligt enklare system i de delar där vi själva beslutar om regelver- ket. Riksrevisionsverkets rapport som kom redan förra året har diskuterats i dag. Rapporten har lett till att arbetet fortsätter för att se över hela stödordningen. Det var bara en del som Riksrevisionsverket hade arbetat med. Arbete pågår dessutom inom två olika utredningar för att just åstadkomma ett sammanhållet men ändå betydligt enklare förslag för hur vi skall administrera jordbrukspolitiken. Det gäller dels miljöstöden, dels jordbrukspolitiken generellt, även de stöd som utgår med automatik. Låt mig återigen säga att vi självfallet måste ha en strävan att minska onödigt krångel. Men vi måste också inse att ett visst krångel faktiskt är nödvändigt därför att vi ändå betalar ut många miljarder kronor varje år i ersättningar och stöd till den här sektorn. Det är ett rimligt anspråk från samhället i övrigt att man vet att det finns regelverk och att det finns en kontroll av att de regelverken följs. Jag delar uppfattningen som har framförts, att jordbruket är viktigt och att det är en framtidsnäring. Jag tycker inte heller att det kan råda någon tveksam- het om det. Jag tycker att de politiska signalerna har varit tydliga, och inte bara signalerna i form av ord utan också i form av handling. Vi har nu byggt ut vårt miljöersättningsprogram till den fulla nivån. Det är en tydlig signal om någon. Vi har också tillsatt den ut- redning som kallas den Björkska utredningen. Dess förslag är ute på remiss. Diskussionen här speglar att det inte är alldeles så entydigt hur man ser på förslagen. Det kan finnas delade meningar om dem. Därför är det enligt min uppfattning mycket viktigt att remissomgången får fortgå och att olika synpunkter kan komma in innan vi slutgiltigt går till att fatta beslut kring utredningens förslag. Låt mig understryka det som också flera and- ra ministrar har sagt här, att man självfallet inte tillsät- ter en sådan utredning med ett sådant uppdrag om man inte har avsikt att också följa upp förslagen med konkreta åtgärder. Låt mig vidare understryka det som framgick re- dan av direktiven till utredningen, att det är en viktig strävan för oss att se till att konkurrensvillkoren för Sveriges jordbruk är rimliga i jämförelse med andra länder. Jag tror inte att de någonsin kan bli hundra- procentigt likadana. Det finns alltför mycket länder och regioner emellan som skiljer, men konkurrens- villkoren måste vara rimliga så att vår livsmedelspro- duktion med alla dess kvaliteter kan hävda sig. Det är många frågor som tagits upp här i dag, och det är svårt att hinna gå in på dem alla. Låt mig säga när det gäller ett sådant enormt område som egentli- gen förtjänar en egen lång diskussion, den globala livsmedelssäkerheten, att vi har utöver det som Komi- capkommittén föreslog tillfört en sådan ambition i vårt förslag till långsiktiga mål, mot bakgrund av att det är så oerhört viktigt, att vi kan vara med och bidra till att de globala livsmedelsfrågorna får en lösning. Vi vet att många hundra miljoner människor i vår värld inte har tillgång till mat. Det är fruktansvärt. Det är en av de största uppgifter som mänskligheten har att lösa detta problem. Låt mig också säga att en reform i meningen en avreglering bl.a. av det skälet är absolut nödvändig därför att jordbrukspolitiken, såsom den nu ser ut i den europeiska unionen, som den har sett ut och fort- farande ser ut i många andra i-länder bidrar till att hålla tillbaka jordbruks- och livsmedelsproduktion i de länder i världen som mest av allt skulle behöva utveckla den. Därför är vårt reformarbete också ett av de aktiva bidragen till att skapa en bättre förutsättning för en global livsmedelssäkerhet. Bakom t.ex. Maggi Mikaelssons anförande skym- tar hela tiden fram att hon och Vänsterpartiet menar att det skulle ha varit bättre om vi över huvud taget hade hållit oss utanför den europeiska unionen, om vi stängde gränserna om oss och skötte oss själva här hemma. Jag delar naturligtvis inte alls den uppfatt- ningen. Ett konkret exempel som tas på någonting som skulle visa att det skulle ha varit bättre för oss är vårt arbete när det gäller belgisk blå. Vi måste fråga oss vad vi vill med vårt förbud mot att avla på djur som har genetiska defekter. Vi vill åstadkomma ett bättre djurskydd. Men det kan inte rimligen vara så att vi med vår icke-användning av detta djur tycker att vi har nått det målet, om vi bara här hemma kan få slip- pa att äta det här köttet. Om vi verkligen vill någon- ting med vår djurskyddsambition måste målet vara att kunna påverka också de andra länder som är med- lemmar i den europeiska unionen. Då har det ett oer- hört stort värde att vi nu får tillfälle att föra en aktiv debatt med alla de andra medlemsländerna. När det gäller den svenska situationen är jag inte oroad, oavsett hur domstolsutslaget en gång kommer att bli. Jag har naturligtvis en mycket stark förhopp- ning att det kommer att gå vår väg. Men oavsett hur det kommer att gå är inställningen mot avel med ge- netiska defekter i vårt land i dag ännu starkare än vad den någonsin har varit tidigare. Vi är dessutom på väg att få en ökad förståelse för det. Jag tror att alternati- vet att stå utanför är inte det som förbättrar våra möj- ligheter till att arbeta för djurskydd. Vi kan också konstatera att vi inte nått helt ända vägen fram när det gäller fördragstexterna, men vi har ändå i Amsterdamfördraget fått en protokollsanteck- ning som tar upp frågan om att det är viktigt att djur- hållningen sker på en etiskt acceptabel nivå. Självfal- let måste vi fortsätta utifrån den förbättrade styrke- positionen för att komma ännu längre. Salmonella tycker jag är ett exempel på att vi har haft framgång, därför att vi kan konstatera att impor- ten av salmonellasmittat kött har upphört. Vi kan också konstatera att vi har fått ett ökat intresse för vår inställning till möjligheten att producera salmonella- fritt dels bland konsumenter, vilket är en oerhört stark drivkraft, dels bland producenter i andra EU-länder. Jag måste få ställa motfrågan till Maggi Mikaelsson: Om den europeiska unionen har svårt att med sina högre krav på t.ex. förbud mot tillväxthormoner häv- da sig i hela världen och om Sverige ibland har svårt att hävda sig inom den europeiska unionen, hur skulle vi kunna hävda oss på alldeles egen hand, ensamma gentemot hela resten av världen? Det tror i varje fall inte jag skulle vara möjligt. Jag tror att vi måste inse att omvärlden faktiskt existerar; den kan inte tänkas bort. Gamla tiders gränsskydd skulle inte skydda oss för den typen av problem som vi står inför i dag. Fru talman! Låt mig avslutningsvis få säga att vårt grundläggande problem när det gäller jordbrukspoli- tiken är ambitionen att göra två saker samtidigt. Ingen annanstans har vi en så tydlig ambition. Vårt grund- läggande dilemma är att vi vill stötta det jordbruk som är internationellt konkurrenskraftigt, som skulle klara sig på en avreglerad marknad och som dessutom be- höver en avreglerad marknad för att över huvud taget kunna få avsättning för sina produkter. Samtidigt vill vi skydda och bevara det jordbruk och den livsme- delsproduktion som äger rum, kanske inte framför allt därför att de ger ett stort bidrag till folkhushållet utan därför att de bevarar kvaliteter, t.ex. biologisk mång- fald, och därför att det sker i delar av landet där jord- bruket är en viktig del för att över huvud taget bevara landsbygden levande. Det är det här grundläggande dilemmat som komplicerar allting för oss och som gör att det faktiskt inte är särskilt enkelt att besvara frågor som hur stor produktion vi egentligen "skall" ha i Sverige. Den har, sett över ett litet längre tidspers- pektiv, varierat ganska stort. Hur skall vi välja mellan olika ambitioner, t.ex. djurskydd och biologisk mångfald? Det som Dan Ericsson tidigare läste upp var ett exempel på att för att få den biologiska mångfalden på betade arealer, för att få en del av de rara arterna, måste man ha ett mycket hårt bete. Då kommer kanske djurskyddet i kläm. Det vill man inte ha av djurskyddsskäl. Man vill inte tvinga djuren att beta så hårt. Det är ett exempel på motsättning. Det finns många sådana. Slutligen, fru talman, vill jag säga att ingen av da- gens talare till min förvåning sagt någonting om kon- sumenters kostnader för livsmedel. Vi har kunnat konstatera att kostnaderna för konsumenterna har sjunkit under senare år, bl.a. som en konsekvens av vårt medlemskap i den europeiska unionen och det ökade konkurrenstryck som tillgången till den gemen- samma inre marknaden betyder. Enligt min uppfatt- ning är det positivt. Jag tror att det behövs ständigt en sådan press i livsmedels- och jordbruksproduktionen. Jag har svårt att se hur man skulle åstadkomma den om man nu skulle välja att slå in på avgränsning och ökade gränsskydd igen. Det skulle vara intressant att höra om det finns någon bland talarna som har någon uppfattning om konsumentperspektivet på jordbruks- och livsmedelspolitiken. För regeringens del är det en mycket viktig aspekt. En jordbruksminister i Sverige är inte bara jordbrukets minister utan också konsu- menternas jordbruksminister. Trots det som jag nu har anfört på de områden där det finns skilda syner uppfattar jag att det finns en grundläggande gemensam inställning när det gäller de långsiktiga målen för jordbrukspolitiken, och det gläder mig mycket. I det dagliga arbetet kommer vi att få diskutera många mindre skillnader, och det samarbetet ser jag också fram emot. 0853235077516 N 2010-01-01 00:00:00 207914 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09111/#anf38