2348899 GL09111 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:111 Måndagen den 25 maj 1997/98 111 1998-05-25 00:00:00 En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet C85BA7A7-1091-43A3-882C-809946939C08 142 CARINA HÄGG (s) s Fru talman! I kammaren här i dag står utrikespoli- tiken i fokus från många olika utgångspunkter, och så även i utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU14 En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet. Jag vill först yrka bifall till de ställningstaganden som utrikesutskottets majoritet ställt sig bakom men också avslag på de yrkanden som vi har valt att inte stödja. Utrikesutskottet har tagit fasta på att detta är en skrivelse man har haft anledning att behandla till- sammans med de motioner som väckts med anledning av regeringens skrivelse. Det leder fram till att vi inte nu i beslutsform tar ställning till andra förslag som har uppkommit på annat sätt därutöver. Inte heller anser vi att det åligger riksdagen att fördela arbetet inom regeringen. Det är också viktigt att redan inledningsvis marke- ra den stora samsyn om den framtida Afrikapolitiken som framgått både av motionernas innehåll och utri- kesutskottets behandling samt de inledande anföran- dena hittills. Mycket i motionerna handlar om att man vill förtydliga, få en mer utförlig beskrivning eller kanske endast betona att man delar majoritetens syn på hur man kan stödja afrikanskt ledda förhandlings- processer mot fördjupad demokrati och uthållig eko- nomisk tillväxt med inriktning på fattiga människors situation, utveckla partnerskap mellan Afrika och omvärlden och stärka det långsiktiga utbytet mellan Sverige och Afrika. Vi lägger härmed grunden för en bredare och mer sammanhållen politik gentemot Afrika. Detta betän- kande slår fast att Sveriges politik gentemot Afrika syftar till ett mer jämbördigt förhållande - ett part- nerskap - och dessa resonerande formuleringar präg- lar betänkandet. På samma sätt vill vi att våra relatio- ner med Afrika skall präglas av detta synsätt. Även om det inte var motivet bakom detta arbete med att ta fram denna policy konstaterar man snabbt att ett tydliggörande av vår Afrikapolitik även kom- mer att vara ett starkt stöd när Sverige driver sin linje i FN och inom EU, t.ex. med Loméförhandlingarna, eller inom WTO när vi driver kravet om nolltullar för MUL-länderna. Vi vill även i detta sammanhang påminna om att stora-sjö-området var identifierat som ett prioriterat område för Sverige i FN:s säkerhetsråd. Sveriges roll i Förenta nationerna har debatterats tidigare här i kammaren, och jag hänvisar i övrigt till den debatten. FN:s generalsekreterare Kofi Annan skrev nyligen i en artikel att FN är redo att spela en roll. Det måste också världssamfundet vara, och det måste också Afrika vara. Det sista sades med kritisk adress till Afrikas ledare. Vidare sade han att afrikanerna inte längre kan skylla problemen på kolonialismen. Artikeln byggde på den rapport som den 24 april med välkomnande togs emot av FN:s säkerhetsråd. Rapporten handlar om bakgrunden till konflikterna i Afrika och hur de bäst skall kunna lösas. Den rappor- ten har redan satt sina spår i debatten på mer än en kontinent. Det finns en befogad kritik, som många talare ti- digare har tagit upp här i dag, mot delar av det afri- kanska ledarskapet. Men vi skall även ha med i bilden de stora uppoffringar som bidrog till befrielsen av Zimbabwe, Namibia, Sydafrika och Moçambique, med alla fasor under inbördeskriget. Det finns exem- pel på många goda ledare från olika delar av Afrika. Det räcker med att säga Nelson Mandela. Men det är alltför sällan ett för afrikanerna gott ledarskap har fått omvärldens stöd. Ibland har ledar- skapet direkt underminerats. Kongo-Brazzaville är ett sentida tragiskt exempel på detta. Betänkandet har föregåtts av ett långt förarbete där alla partier företrädda i riksdagen har haft möjlig- het att påverka innehållet. Nog så viktigt är att det har funnits en stor lyhördhet för afrikanska ledare såväl inom politiken som i det civila samhället. Många som deltagit kommer från den nya generationens ledare. Det är även väl värt att nämna att påfallande många också har varit kvinnor. Jag skall ge exempel på två ledare: Angela L Ofori-Atta från Ghana och Josph Diescho från Sydafrika var en man och en kvinna som berikade både mina och andras kunskaper om Afrika. Fru talman! Då jag tillsammans med två nordiska kolleger nyligen varit i ett av Afrikas mest konflikt- drabbade områden kan jag inte avhålla mig från att också komma in något på de erfarenheterna. Vi reste till Stora Sjöområdet, till ett Kigali med en sådan påtaglig spänning i luften att den även slog igenom bilrutorna när vi passerade mellan bostadshusen. Promenader var uteslutna. Vidare for vi via ett mili- tärtätt Goma över det vackra landskapet med Kivusjön in i Burundi. När planet landat i utkanten av huvudstaden Bujumbura och jag går mot ankomsthal- len ser jag genast spår av anfallet mot flygplatsen i februari. Det är spår i form av splittrat glas i entrédör- ren, likt ett sår i en för övrigt välhållen anläggning. Skottlossningen som jag fortfarande kan se spår av vittnar i blixtbelysning om landets situation. Men glassplittret får mig också att tänka på en intervju med FN:s generalsekreterare Koffi Annan. Koffi Annan berättade att han aldrig glömmer en lektion han fick som 17-åring i den lilla gymnasiesko- lan i hemlandet Ghana. Hans lärare höll upp ett stort vitt papper med en liten, liten prick och frågade: Vad ser du? En svart punkt, svarade den unge Koffi. Du ser en svart punkt, fast i princip hela papperet är vitt. Gå inte ut i livet med den livssynen, unge man! sade läraren. Koffi Annan lyssnade och lärde något som han menade sedan har präglat hela hans syn på tillvaron. Och visst är det lättare för mig att se glassplittret i entrédörren än allt det väl fungerande runt omkring, på samma sätt som den unge Koffi Annan såg den svarta punkten i stället för allt det vita, positiva runt omkring. Jag är väl medveten om att Afrika som kon- tinent har gigantiska problem. Men den vars blick fastnar på problemen kan inte samtidigt se det positi- va, och finner då inte heller de nödvändiga byggste- narna till en bättre framtid. En afrikansk politik måste ha sin förankring i den afrikanska verkligheten. Fru talman! Sedan 1970 har mer än 30 krig utspe- lats bara på Afrikas kontinent. Det stora flertalet av dessa har varit inbördeskrig. 14 av Afrikas 53 länder drabbades av väpnade konflikter enbart under 1996. Dessa stod för mer än hälften av alla krigsrelaterade dödsfall i hela världen. De resulterade även i många handikapp samt mer än 8 miljoner flyktingar. Det motsvarar hela Sveriges befolkning. I Bujumbura kunde jag lugnt sitt och njuta av en läcker avokado med vinäger och fundera över de positiva steg framåt politikerna nu hade tagit där, och vilka ytterligare öppningar man kunde skymta. Men i samma stund vet jag också att människor svälter ihjäl endast en mil utanför Bujumbura, och att det två mil utanför staden, uppe bland de gröna kullarna, fortfa- rande pågår väpnade sammanstötningar. I några pro- vinser är uppemot 70 % av befolkningen internflyk- tingar, boende i olika läger. Och de djävulska minor- na ligger även där ute och väntar på sina oskyldiga offer. Bilden av Afrika är för många t.o.m. för mångfa- setterad för att passa in i ett pressmeddelande, och även i ett betänkande som här. Komplexiteten gör att man tvingas till ett visst mått av generalisering. Va- riationerna inom och mellan de afrikanska länderna är så svåra att fånga och få fram att bilden, som oftast blir dyster, kan vara ett reellt hinder för kontakter inom t.ex. handelsområdet. Kd stöder med sin motion det pågående samarbete som Sverige driver för ett försoningsarbete på det lokala planet i Stora Sjöområdet. Då kd även tar upp samarbetet kring vattendrag som Zambezifloden bör det nämnas att det redan finns ett samarbete i form av riktat stöd till Karisjön genom Zambezi River Aut- hority. Zambezi River Action Pan finns, men jag kan utöver detta kort informera om att det även finns ett biståndsstött samarbete mellan länderna kring Tanga- nyikasjön med utgångspunkt i fisket. Man skall inte utfiska sjön. Det är i Burundi vi tydligast har kunnat bedriva ett fredsfrämjande arbete i den här regionen. Men Sveri- ge är även aktivt inne i Rwanda genom Sida, Rädd- ningsverket m.m. När det gäller Kongo och Kinshasa är det dystra signaler som kommer ut. När Mobuto efter 32 år vid makten drog sig tillbaka till Marocko för att söka den sista vilan drogs en suck av lättnad. Nu har det gått ett år. Det är fortfarande svårt att finna något att glädja sig åt. Inte heller grannländerna tycks imponerade av president Kabilas insatser. Av de 16 inbjudna statsöverhuvudena var det nämligen bara Robert Mugabe från Zimbabwe och Ange-Felix Pa- tasse från Centralafrikanska republiken som fanns på plats vid firandet förra helgen. I stället vet vi att stri- derna mellan regeringstrupper och rebeller i Go- maområdet tog ny fart samma helg. Det kan hända att detta är symboliskt, då Goma också var den stad där Kabila startade den offensiv som ledde fram till mak- ten. De rikedomar Kongos berg gömmer har lockat många, alltför många, utan att det har kommit folket till del. Inte heller har Västafrikas oljetillgångar främst kommit folket till del. Att människorna i Afri- ka - vilket framkom vid mina samtal under förra veckan där nere - ser på slagorden trade, not aid med en viss ironi är förklarligt. Ibland liknar det mer nyko- lonialism än handel. Men en ökad handel är nödvändig att åstadkom- ma. Inget land har varaktigt kunnat reducera fattig- domen utan en långvarigt hög ekonomisk tillväxt. Relationerna mellan välstånd och fördelning har dock som bekant en tendens att alltför sällan få rätt balans. I statistiken över världshandelns totala utveckling försvinner Afrika nedåt i tabellerna. Men om vi i stället tittar på den afrikanska utrikeshandeln ser vi att denna ändå har fördubblats i värde under det senaste decenniet. Skall man peka ut ett stort handelshinder är det den utbredda protektionismen. Uganda lyfts fram som förebild, och Sydafrikas näringsliv har en sär- ställning. Flera partier har passat på tillfället att hänga på motioner som berör MAI-avtalet för att få ytterligare en chans att tycka till om MAI innan midsommar. Att det skulle komma något slutligt ställningstagande i ett läge när förhandlingarna tagit paus är det väl ingen som på allvar räknat med. Moderaterna skriver i sin motion om att länder inte kan absorbera investeringskapital och att det finns ett motsatsförhållande mellan bistånd och privat investeringskapital. Moderaterna skriver detta glöms- ka av att alla länder knappast får del av några inves- teringar. Moderaterna vill också låsa fast sig vid siffror, t.ex. att biståndet inte skall överstiga 10 % av BNP. Det kan inte majoriteten ställa sig bakom. Det vi ser här är spåren efter moderat inrikespolitik som också ringlar ned mot Afrika, vilket är föga förvånande. Fru talman! Under perioden 1987-1997 organise- rade 22 afrikanska stater för första gången nationella val med någon form av konkurrens. Den demokrati- sering som skett i södra Afrika har också utrikesut- skottet under innevarande mandatperiod kunnat stude- ra på plats genom besök i Tanzania, Moçambique, Sydafrika, Namibia, Angola och Swaziland. I Swazi- land grubblar man väl fortfarande på förändringarna i landets konstitution. Men demokrati är inget nytt i Afrika - inte ens i den av oss allmänt omfattande tappningen. Frihetsi- dealet var inte någon främmande tanke i Afrikas tra- ditionella samhälle. Demokratibegreppet var centralt i den frigörelsekamp som ledde till dagens självständi- ga stater. Att det var makt åt folket som stod i för- grunden var logiskt i den dåvarande politiska situatio- nen. Man prioriterade frigörelse snarare än frihet. Mot bakgrund av detta finns det ett mer kollektivt levnads- sätt och en livssyn som lägger stor vikt vid storfamil- jen och ibland även klanen. När statsmaktens legitimi- tet är svag tenderar också andra strukturer att bli än mer framträdande. Det vi däremot fortfarande har otillräckliga - ja, förvånande litet - kunskaper om är de traditionella afrikanska styrsystemen. Jag saknar tillgänglig littera- tur på området. På en del håll är de traditionella styr- systemen utplånade, men i de områden där de fortfa- rande betyder något för människors vardagsliv borde vi ha större kunskap. Här kan partnerskapet underlätta arbetet med att knyta samman de ibland två parallella systemen - det traditionella och det officiellt rådande - till en demokratisk helhet. För att åstadkomma ett effektivt bistånd måste vi förstå och känna till de strukturella, kulturella, sociala och religiösa förhållanden som styr kvinnors och mäns roller. Vi har slagit fast att bristande jämställd- het, liksom för övrigt korruption, är ett utvecklings- hinder. Att kvinnans ställning av tradition kan skifta på- tagligt inte bara mellan utan också inom länder kunde utskottet lära sig under sin resa i Moçambique. Men generellt är kvinnors möjlighet till lån, ägande av mark och utbildning försummade områden. Det finns en skrivning i betänkandet som jag sär- skilt välkomnar. Det är den del som handlar om stöd till informella strukturer, den sfär där flertalet kvinnor rör sig. Flera motioner har också tagit upp skuldav- skrivning osv. Men jag ser att talartiden är ute, så jag får väl återkomma till resten under replikerna. Jag vill bara avsluta med att säga att mitt helhets- intryck av både förarbetet och det arbete vi har be- drivit i utskottet och här i dag är att det finns väldigt mycket hopp och optimism i det här betänkandet. Trots den ofta dystra situationen är detta ett positivt avstamp till någonting nytt. 0600928907216 N 2010-01-01 00:00:00 208018 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09111/#anf142