2348899 GL09111 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:111 Måndagen den 25 maj 1997/98 111 1998-05-25 00:00:00 En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet D8CC4C5B-12DF-447E-9191-0F8241008290 141 INGRID NÄSLUND (kd) kd Fru talman! Jag skall först be att få yrka bifall till reservationerna 3 och 5. Vi står också bakom reser- vationerna 4 och 6, men det har redan tidigare yrkats bifall till dessa. Under några år har nyhetsrapporteringen från Af- rika innehållit många element av katastrof, folkmord, konflikter, krig och förödelse, vilket har orsakat sorg och nedslagenhet i alla Afrikavänners hjärtan. Medan världshandeln har ökat med över 100 % och u- ländernas utrikeshandel med 129 % under tidsperio- den 1980-1994, har Afrikas handel under samma period minskat med 7 %. Siffrorna för Afrikas andel av världshandeln men också av utrikeshandeln har minskat under de senaste decennierna. Det finns olika förklaringar till dessa siffror. Man kan tala om diskriminering av utrikeshandeln, en högre grad av protektionism än i resten av världen men också om handelshinder på i-landsmarknaderna. Naturligtvis har också dessa krig, katastrofer och den förödelse som jag talat om, parat med bristande för- måga från de styrande att utnyttja de möjligheter som stått till buds samt korruption och egennytta från de inhemska regeringarnas sida, spelat stor roll för en negativ utveckling. Efter delvis förlorade decennier i flera afrikanska länder finns det nu tecken på en utveckling som sakta börjar gå i rätt riktning. Därför är det helt rätt att omvärlden försöker att stärka de positiva tendenserna. I givarsamhället i stort är nu partnerskap det stora inneordet. Det är inte bara i Sverige vi tagit in det ordet. Jag vill inte på något sätt ironisera över det nyvaknade och kanske också något yrvakna intresset för just begreppet partnerskap. Det kanske ändå kan äga sitt intresse att påminna om att till stor del aktua- liserades det innehåll begreppet partnerskap har redan på 60-talet, när de organisationer som sedan länge arbetat i afrikanska länder med utvecklingssamarbete i form av katastrofhjälp, skolarbete och sjukvård insåg att när länderna höll på att frigöra sig från ko- lonialmakten gällde det också att kunna samarbeta på ett nytt sätt. Karl-Göran Biörsmark tog upp den här sidan. Jag kom själv till Zaïre precis i den vevan, ett år efter Uhurufriheten i Zaïre. Det alla talade om var att man nu måste samarbeta på ett annat sätt så att man tog gemensamt ansvar. Man stod också inför det fak- tum att kanske skulle de svenska och andra nordiska medarbetarna få finna sig i att de inte längre kunde stanna kvar. Det var en oerhört orolig tid. Man ville inte att det arbete som hade utförts skulle spolieras utan skulle få fortsätta med oförminskad kraft. Det här borde man säkert ha insett tidigare. Men det här var redan på 60-talet, alltså ungefär då vi började utveck- la svenskt bistånd i statlig regi, som man tog upp vikten av detta samarbete. Många kyrkor och ideella organisationer insåg i och med utvecklingen mot självständiga afrikanska stater att det enda möjliga och säkra för att garantera att det arbete som påbörjats i svensk eller nordisk regi skulle vara att det lades under afrikanskt ledarskap i samarbete med svenska medarbetare. Denna utveck- ling var mycket tydlig. Till att börja med arbetade man sida vid sida i ledarfunktioner för att mer och mer överlämna ledarskap till afrikaner och låta svens- kar ha en rådgivande funktion vid sidan om. Detta visade sig mycket betydelsefullt när medarbetarna periodvis var tvungna att lämna de länder där de arbe- tat i många år på grund av de oroligheter som pågick. Att detta inte har fungerat lika bra på det statliga området utan först nu aktualiseras över hela linjen kan säkert förklaras med att de gemensamma värderingar mellan regeringarna har saknats, därför att vi har haft att göra med stater som inte haft en utvecklad demo- krati. När det däremot gäller medarbetare, både in- födda och svenska som arbetade intimt tillsammans i t.ex. kyrkligt, humanitärt och socialt arbete, utveckla- des de gemensamma värderingarna samtidigt med att arbetet växte fram. Men vi välkomnar att man så mycket nu betonar partnerskapets betydelse. Det är oerhört viktigt för att vi skall kunna utföra ett riktigt gott utvecklingsarbete tillsammans. Vi har även i vår motion på den här skrivelsen tagit upp biståndsnivån. Vi välkomnar de slutsatser som dras i skrivelserna, att den positiva utvecklingen i Afrika inte får leda till att biståndet från omvärlden trappas ned. Man påpekar att Afrika söder om Sahara fortfarande är oerhört fattigt och att fattigdomen egentligen ökar. Man påpekar att det absolut inte skulle gå för sig att vi nu lämnade Afrika åt sitt öde. Den insikten välkomnar vi verkligen. Vi delar också slutsatsen i skrivelsen att de länder som inte uppnått FN:s biståndsmål på 0,7 % av natio- nens BNI och som nu sänker sin biståndsnivå trots detta egentligen agerar helt irrationellt. Men vi tving- as än en gång konstatera att regeringen skönmålar den egna politiken. I skrivelsen heter det att efter en tid av nedskärningar ökar Sverige återigen biståndet. Det är anmärkningsvärt att man nu i klarspråk talar om de nedskärningar som gjorts. Men vi vill ändå understry- ka att när man nu börjar öka biståndet gör man det från en väldigt låg nivå historiskt sett. Dessutom har vi påpekat i vår reservation tillsammans med andra partier att det faktiskt är så att skall man vara riktigt korrekt har vi inte riktigt kommit upp till 0,7 % därför att vi talar om 0,7 % av BNI men FN talar om 0,7 % av BNP. När man jämför dessa siffror - jag har siffror som går tillbaka till 1963 - har det under de senaste åren rört sig om en skillnad på ungefär 500 miljoner. Vi har ordat mycket om enprocentsmålet tidigare. En del har tyckt att det kanske inte hör hemma i sam- band med den här skrivelsen, men vi tycker att det gör det därför att så mycket av vårt bistånd går till Afrika. Nu säger man visserligen att man vill öka biståndet till Afrika, men det gör man på bekostnad av andra delar av världen. Vi vet ännu inte vilka. Men vi för vår del menar att det inte skall ske på bekostnad av andra delar av världen därför att vi vill öka vår bi- ståndsinsats betydligt mer än vad regeringen och utskottsmajoriteten vill göra. Man vill bara öka med 0,02 % först till år 2000 och sedan med 0,03 % år 2001. Vi menar att det med den takten tar alldeles för lång tid. Nu skall jag inte orda mer om det, för vi har tagit upp detta många gånger. Men det har stor bety- delse eftersom vi talar om en av de fattigaste konti- nenterna. Vi skulle också i detta sammanhang vilja påpeka att vi fortfarande vidhåller vår uppfattning att det behövs ett oberoende sekretariat för analys och utvär- dering. Jag skall inte gå in på några detaljer där. Fakta om vad vi tycker om detta är mycket väl kända. Vi menar också att detta har betydelse t.ex. när det gäller vårt samarbete med regionala organisationer. Vi kristdemokrater har påpekat att Sverige ger ganska generöst till dessa organisationer i Afrika utan att vi egentligen har sett riktigt ordentligt på deras redovis- ning. Också detta är ett skäl för att vi behöver detta oberoende sekretariat för analys och utvärdering. Vi har redan hört om ansvaret gentemot Världs- banken av ett par talare. Vi kristdemokrater vill un- derstryka att vi tycker att det är Utrikesdepartementet som skall fortsätta att ha det finansiella ansvaret och därför också policyansvaret gentemot Världsbanken, IMF och regionala banker. Det har den största kompe- tensen när det gäller dessa frågor. Därför tycker vi att det är naturligt att så sker. Vi kristdemokrater har också ställt upp på den re- servation som finns när det gäller MAI-avtalet. Det rimmar mycket illa med partnerskapsidén att behandla ett avtal på det sätt som man hitintills har gjort. Nu är vi glada för att ikraftträdandet har uppskjutits och att man tar mer tid på sig att försöka komma överens. Vi hoppas att det blir så också med utvecklingsländerna. Annars är de i en sits där de får välja mellan att skriva på någonting som de kanske inte tycker är bra för deras egen del eller att helt stå utanför avtalet. Det är för deras del inte någon lätt sits. Vi kristdemokrater har också i vår motion lyft fram vikten av att handel och investeringar får vara ett verksamt medel för Afrikas framgång. Där menar vi att småföretagsverksamheten måste få mer stöd. Det har vuxit upp en informell marknad. Den är helt avgö- rande för många afrikaners existens och möjligheter till ett drägligt liv. Denna informella sektor är den som kommer att drabbas mest vid avregleringar i ekonomin. Därför är det viktigt att den sektorn inte missgynnas av en handelsreglering. Det är viktigt att genom bistånd och investeringar stödja regional och lokal handel under mer organise- rade former. Vi har länge hävdat att det är en nöd- vändighet att göra så. Vi är glada att regeringen har svängt och nu starkt pläderar för en ökad inriktning på handel vid sidan av ett reguljärt bistånd och ett mer utvecklat samarbete mellan svenska näringslivet och staten. En underlättande faktor för en kraftfull ut- veckling av handelsrelationerna med de afrikanska länderna är den integration av Sidas kontor och UD:s ambassader som fyrpartiregeringen beslutade om år 1993. Vi menar också att det är viktigt att stödja den typ av verksamhet som är särskilt inriktad på kvinnor. Ungefär 80 % av Afrikas livsmedelsproducenter är kvinnor. Vid sidan av detta har de också ansvaret för att fostra barnen och ta hand om hemmet. Men deras inflytande på samhällsutvecklingen har hitintills varit mycket begränsad. Ett av skälen till detta är att de inte har någon egen social och ekonomisk plattform. De har svårt att fullfölja sin utbildning och att engagera sig i arbetslivet. Därför har vi föreslagit att man borde ha något liknande i Afrika som man med framgång har prövat i Bangladesh, dvs. något i stil med Grameen Bank, som ger krediter till fattiga människor och som särskilt har vänt sig till kvinnor. Drygt 90 % av det projektets låntagare är kvinnor. Det har betytt mycket för att förbättra deras levnadssituation och ge dem säkrare inkomster. Vi skulle med glädje se att man kunde starta något liknande projekt i Afrika. Jag har också än en gång lyft fram den stora sjö- regionen som ett exempel på vad man skulle kunna göra för att främja en utveckling av det civila samhäl- let och för att bedriva ett freds- och försoningsarbete på bred nivå i de lokala samhällena. Jag tror också att en sådan modell skulle kunna användas kanske också i Rwanda i Kivu och i andra närliggande stater där den behöver användas. Det är riktigt att vi redan har ett arbete i Burundi. Men även där, ungefär som jag sade när det gällde politiken österöver, är det fläckvis. Det skulle kunna nå ut till praktiskt taget alla kommuner om man an- vänder sig av de kanaler som finns. Då skulle det behövas en strukturerad insats under sakkunnig led- ning. Där skulle man verkligen kunna utveckla ett partnerskap. 0841779272604 N 2010-01-01 00:00:00 208017 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09111/#anf141