2348899 GL09111 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:111 Måndagen den 25 maj 1997/98 111 1998-05-25 00:00:00 En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet 56926DDC-9F11-4460-A492-18623A8E528B 138 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) fp Fru talman! Statsrådet Pierre Schori är inte här just nu, men jag förstod av hans tidigare inlägg att han ändå lyssnar. Jag tänkte därför vända mig till statsrå- det. Han har verkligen satt utrikesutskottet i arbete den här våren. Det här är det tredje betänkande vi diskuterar; det kommer två till efteråt och ytterligare två i veckan. Det blir sju betänkanden. Många av de skrivelser och propositioner som statsrådet har pre- senterat är mycket bra, och vi välkomnar dem. Det är bra texter och det är bra förslag, så det är inte det jag gnäller på. Det är mera att det har varit litet kämpigt att hålla allt flytande, så att säga. Med det sagt skall jag komma in på det betänkan- de vi nu diskuterar, UU14, En förnyad svensk Afrika- politik inför 2000-talet. "Förfärliga mänskliga tragedier har drabbat Afrika under det senaste decenniet. Varken FN, världssam- fundet eller Afrikas ledare kan avsäga sig ansvaret för krigen. Visst har historien betydelse, men allt fler afrikaner erkänner att de måste se bortom kolonialis- men för att finna lösningar på sina konflikter. Den tid är förbi då ansvaret för att nå förändring kunde skju- tas över på andra." Dessa ord inleder en debattartikel som generalsek- reterare Kofi Annan skrev i Dagens Nyheter den 7 maj i år. Jag tänkte ta hans ord som utgångspunkt för mitt anförande om Afrika. Jag tycker nämligen att det han för fram i sin artikel - afrikanernas egen roll och eget ansvar för situationen i Afrika - är mycket bra tankar som ligger i linje med det betänkande vi diskuterar i dag. Väldigt länge har man, precis som Kofi Annan sä- ger, skyllt på kolonialismen. Och visst - kolonialis- men har gjort mycket ont i Afrika. Man drog i Europa upp kartlinjer och gränser. Man tog linjaler, följde longituder och latituder och brydde sig inte ett dugg om hur man delade på människor och folk och förde ihop folk som inte hörde ihop. Detta har naturligtvis varit Afrikas gissel i decennier: att man delat på människor, fört ihop folkslag som inte har någon gemensam tradition och inget gemensamt språk. Detta har varit en kräftsvulst i det afrikanska samhället, och det lever fortfarande kvar i dag. Första gången jag upptäckte detta i realiteten var på 60-talet, när jag själv arbetade i Afrika. Jag mötte då lärare som ville diskutera demokrati. De visste inte vad demokrati var. Vi satt vid lägereldarna ute i bu- shen och diskuterade, och jag försökte ge en bild av vad svensk demokrati är, vad allmän rösträtt är och vad det betyder att kunna stå och tala på torget och säga vad man önskar. Det var en omöjlighet. Det var förbjudet. Det var en diktaturstat. Jag fick ibland åka till polisstationen och försöka tala ut mina lärare där- för att de hade spritt pamfletter - politiska pamfletter. Det fanns en demokratidröm, och man trodde att man var framme vid den drömmen när förändringens vind, självständigheten, svepte över Afrika. Man trodde att nu är vi framme. Men det blev ett bakslag. Den ena staten efter den andra som hade nått sin självständighet och där kolonialländerna hade dragit sig tillbaka blev enpartistater - diktaturstater. Jag kan räkna upp nästan alla - Tanzania, Kenya, Zambia, Moçambique, ja, vad du vill. Det blev ett val, men inget mer. Och problemet fanns kvar. Jag tror att det mycket berodde på att det var en stor nesa att förlora ett val. Man vågade inte gå ut och möta folket i ett fritt val. Man var rädd att man skulle förlora makten. Men jag tror inte att det bara var fråga om att förlora inflytande och makt, utan det var också att man förlorade ansiktet. Det ingick liksom inte i den afrikanska traditionen att först stå som en hyllad ledare och sedan gå tillbaka och bli en som inte längre var ledare. Jag tycker att oppositionens roll är viktig att in- plantera, inte minst när man diskuterar Afrika. Jag tycker att det har ett fint symbolvärde när man byter stafettpinne efter ett presidentval i USA. Den avgåen- de presidenten finns på podiet, den som har förlorat finns på podiet och den tillträdande presidenten finns på podiet, och så svärs eden. Det är en symbolisk handling, men den visar också att man accepterar valnederlaget. Stafettpinnen går vidare till en annan, och förloraren får chansen om fyra år igen. Detta måste genomsyra en demokrati, och det har det inte gjort i Afrika. Oppositionens roll är alltså otroligt viktig. Just detta tar Kofi Annan upp i sin artikel. Han skriver: "- - - mer än tre decennier efter det att de afrikanska länderna fått sin självständighet erkänner allt fler afrikaner att kontinenten måste se bortom sitt koloniala förgångna för att finna orsakerna till och lösningarna på dagens konflikter. I alltför många fall har det självständiga styret ka- raktäriserats av en 'vinnaren tar allt'-politik, där en valseger har inneburit total kontroll över nationens rikedomar och resurser." Jag tror som sagt att detta har varit ett gissel, och är så fortfarande i många fall. När vi nu diskuterar betänkandet, den proposition som ligger till grund för detta och den utredning, Partnerskap med Afrika, som man kan säga var ur- sprungstexten till betänkandet är det ett nytt tänkande som skall komma in i bilden. Det skall inte vara bi- stånd till någon, utan det skall vara partnerskap och samarbete med någon. Detta presenteras kanske som en nyhet, men jag tycker egentligen inte att det är någon sådan. Detta har förekommit hela tiden, fast på olika plan. Enskilda organisationer av olika kulörer har arbetat just efter dessa metoder - med part- nerskap, med en partner i det andra landet och med ett fruktbart utbyte. Det är detta som nu kommer att ge- nomsyra även den här delen av biståndspolitiken - eller utvecklingssamarbetet, som vi hellre vill säga. Det gäller att arbeta med delaktighet med en jämbör- dig part. Att tala om en jämbördig part är kanske ändå litet felaktigt. Den ene parten sitter ju på pengarna och den andre parten är beroende av dessa pengar, så redan där har man ett ojämlikt förhållande. Men det gäller att presentera och diskutera utvecklingsproblemen och på något sätt lägga dem i mottagarens knä. Sedan kan man ge support och stöd på olika sätt finansiellt. Därför välkomnar jag verkligen de tankegångar som finns i propositionen och i betänkandet. Det finns dock några reservationer, och jag vill kort nämna en av dem, nämligen reservation nr 6 som rör MAI-avtalet. MAI-avtalet, det multilaterala avtalet om investeringar, går så som det har hanterats litet på tvärs med hela partnerskapstanken. Här har de rika länderna, OECD-länderna, förhandlat om ett investe- ringsavtal man skulle ingå i utan att ta med de länder, framför allt utvecklingsländer, som skulle vara före- mål för dessa investeringar. Det har man missat, tyck- er jag och många med mig. Man har så att säga inte dragit in de parterna i processen. Det är en tankestäl- lare för regeringen och har blivit så också, såvitt jag förstår, därför att det som sagt går litet på tvärs med hela det här betänkandet om partnerskap. Men det finns tid att rätta till detta. Vi har i den här reservationen tagit upp just önskemål om att det skall bli ett öppnare förhållande när man diskuterar detta, och jag tror att det är på gång. Jag yrkar bifall till reservation nr 6. Jag sade att partnerskapet bygger på jämbördiga parter, men det är inte riktigt sant. Här vill jag slutli- gen nämna pengarna. Det är klart att den signal som har gått ut, att vi skär i biståndet, att vi har gett upp enprocentsmålet och att vi nu ligger på 0,7 % har varit en signal från den rika världen som inte är bra. Det är inte bara Sverige som har gjort detta, utan även många andra länder. Inger Koch kallade enprocents- målet för ett utgiftsmål. Jag tycker att det är fel be- teckning. Det är inte ett utgiftsmål. Det är inte så att man måste pumpa ut de här pengarna. Tanken är att vi i den här delen av världen sitter på så stora resurser att vi borde kunna ha råd med 1 % av bruttonational- inkomsten och behålla 99 % själva. Men det hade vi inte. Vi måste ha 99,3 och 0,7 hade vi råd med, trodde vi. Det tror jag är fel politik. 0738969851001 N 2010-01-01 00:00:00 208014 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09111/#anf138