2348899 GL09111 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:111 Måndagen den 25 maj 1997/98 111 1998-05-25 00:00:00 En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet 90F30393-C59B-4103-86FB-8E59E8D34B52 137 INGER KOCH (m) m Fru talman! En stor del av Afrikas befolkning le- ver i absolut fattigdom. Människorna får somna hungriga. Sjukdom, ohälsa och för tidig död är det normala i vardagen. I gårdagens TV-Rapport påmin- des vi t.ex. om att 50 000 människor i södra Sudan riskerar att svälta ihjäl. Också många andra har tidiga- re tagit upp detta i samband med att vi debatterade FN och FN:s roll. Men Afrika har resurser att föda alla dem som bor där. Det finns ingen biologisk eller fysisk orsak till denna misär. Torka, översvämningar och naturkatast- rofer kan förklara kortvariga eller geografiskt avgrän- sade problem. Krig, kriser och etniska motsättningar är förklaringar i vissa länder. Vanstyre är dock huvudorsaken till att fortfarande 200-300 miljoner människor inte får tillräckligt att äta varje dag. Utvecklingen hämmas av statsmakter som förvägrar sina medborgare friheten att utvecklas. Diskriminering på grund av ras, kön, ålder, tro eller ursprung skapar stora utvecklingshinder på många håll. Erfarenheten visar entydigt att sådana hinder kan undanröjas om människor tillåts utveckla företagsam- het och arbetsvilja. På många håll i Afrika har fattigdomen tyvärr ökat. De stora förväntningarna i samband med själv- ständigheten byttes i besvikelse och förtvivlan. Denna negativa utveckling måste brytas. Det är inte afrikanerna det är fel på utan på den förda politi- ken. Den afrikanske socialismen och de föreställning- ar denna bygger på har haft särskilt allvarliga konsek- venser. Det handlar om länder som länge var beroen- de av en främmande statsmakt på andra sidan haven. Underkastelse och beroende av beslut utifrån och uppifrån kom att genomsyra samhällena. Varje folk måste få utvecklas av egen kraft. Ar- betsvilja och skaparkraft måste frigöras och de goda dygderna belönas. Flit, sparsamhet och företagande är de goda borgerliga dygder utan vilka inget samhälle kan utvecklas. Uppgiften för de afrikanska länderna är nu att drastiskt reducera statsmaktens förlamande roll. Huvuddelen av samhällsutvecklingen måste ske i det civila samhället och i företagsamheten. Det finns stor anledning till optimism när det gäl- ler möjligheterna att utrota fattigdomen, men då måste huvuddelen av de svenska insatserna koncentreras till Afrika söder om Sahara och länderna på Afrikas horn. Det är där fattigdomen är som störst och födelsetalen är högst. Statsmakten måste koncentrera sig på de kär- nuppgifter som endsast den kan utföra. En viktig uppgift är att se till att alla barn och ungdomar, även alla flickor, får en grundläggande utbildning. All erfarenhet visar att utan detta kan inte fattigdomen avvecklas på bred front. En grundläggande hälsovård som når ut till alla har också hög prioritet. Sådana satsningar ger också snabba resultat, eftersom den utbredda sjukdomen och ohälsan är ett stort hinder för utvecklingen. En annan viktig uppgift förutan vilken inget annat kan fungera gäller rättsstaten. Mänskliga rättigheter måste respekteras. Lagar måste finnas och följas. Diskriminering på grund av kön, ålder, ursprung, handikapp, religion eller politiska åsikter får inte förekomma. Det måste finnas system för att förhindra och bestraffa brott. Staten själv får inte begå brott genom övergrepp eller korruption. Världsmarknaden växer i betydelse och omfattar alltfler länder på jordens alla kontinenter. Även län- derna i Afrika kan integreras i världsmarknaden och därmed radikalt förbättra förutsättningarna för en snabb utrotning av fattigdomen. Den europeiska unionen och Sverige har ett ansvar för att bistå Afrika i att utrota fattigdomen och för att främja en snabb utveckling som kan ge en god lev- nadsstandard för de afrikanska ländernas medborgare. En av de viktigaste uppgifterna är att främja ett öppet handelssystem och att snabbt ge dessa länder tillgång till en ökad världsmarknad. Därigenom kan också svaga länder integreras i världsekonomin med de viktiga impulser till utveckling som detta för med sig. Vi moderater har vid flera tillfällen poängterat att frihandeln är ett av de viktigaste bidrag som i-världen kan ge till utvecklingsländernas ansträngningar för att förbättre medborgarnas levnadsstandard. Det öppna internationella handelssystemet och dess institutioner, främst WTO, IMF och Världsban- ken, måste stödjas. Frihandel skall värnas och öppen eller dold protektionism motarbetas. Sverige bör spela en mer aktiv roll i utformningen av EU:s bistånd inför nästa Loméförhandling. FN och dess specialorgan har viktiga uppgifter för att främja internationellt samordnade insatser på ut- vecklingsområdet. Mathjälp vid svältkatastrofer, omhändertagande av flyktingar, samordnat utrotande av sjukdomar och gemensam normsättning är exempel på detta. En särskilt viktig roll har Bretton Woods- institutionerna när det gäller att utforma utvecklings- strategier och ge u-länderna stöd och hjälp för att skapa en hållbar ekonomisk utveckling. Bistånd vid katastrofer är ofta av livsavgörande betydelse. En bättre samordning mellan de olika bi- ståndsgivarna, så att den gemensamma insatsen får den bästa effekten, är nödvändig. Ökad beredskap till snabba insatser, bättre samordning och planering för avveckling när insatserna inte längre behövs är en väsentlig del av katastrofbiståndet. Särskild varsamhet bör iakttas med långvarigt livsmedelsbistånd, så att inte landets egen produktionsförmåga slås ut. Fria och frivilliga organisationer gör goda insat- ser, särskilt vad gäller kunskapsöverföring. Det är bra att regeringen i sin skrivelse uppmärksammat de många insatser som görs av dessa organisationer. Personligt engagemang, egna arbetsinsatser och lokal erfarenhet gör att ett sådant bistånd har en större be- tydelse än den formella ekonomiska volymen. Genom dessa organisationer når vi direkt ut till de behövande befolkningarna utan att gå omvägar över statsappara- ten. De har också ofta det folkliga stöd här hemma som är viktigt för biståndsviljan. En större del av insatserna bör därför slussas denna väg. Samtidigt är det viktigt att de fria organisationerna verkligen behåller sin karaktär. Kravet på egeninsat- ser måste finnas kvar, så att organisationerna inte riskerar att omvandlas till en förtäckt statsfinansierad biståndsbyråkrati. För traditionella ideellt präglade organisationer är detta normalt inget problem. Det vore däremot olyckligt om särskilda organisationer bildades i syfte att leva på statliga biståndsmedel. Skuldavskrivningar är befogade i lägen där en demokratisering har skett och en ny utvecklingsvänlig regim har tagit över efter tidigare förtryck och ut- vecklingshinder. Vid sådana systemskiften kan en ny utvecklingsinriktning slippa bära på alltför kraftiga bördor av det förgångnas misstag. Men skuldavskrivning kan vara problematisk. Den kan ge utrymme för en ny upplåning som snarare kan riskera att förstärka utvecklingshindren. Kraftig upp- låning kan vara befogad i ett skede med omfattande investeringar. Huvuddelen av en sådan upplåning bör dock ske privat på kommersiella villkor, och inte av statsmakten. Undantag får dock göras för den typ av satsningar på infrastruktur som statsmakten måste svara för. Biståndet till statsmakten bör behandlas med sär- skilt stor varsamhet. Vi moderater har tidigare sagt att de uthålliga biståndsflödena till ett u-lands statsmakt inte bör överstiga 10 % av BNP. Inom denna ram ryms både satsningar på en grundutbildning och på en grundläggande hälsovård för alla. Den samlade of- fentliga konsumtionen i ett fattigt u-land under stark tillväxt ligger erfarenhetsmässigt just kring 10 %. Kunskapsutbyte bör kunna ske också med andra länder än enbart Sverige. För många u-länder finns det större erfarenhet att hämta från andra framgångs- rika u-länder. Vi anser att ett triangelsamarbete mel- lan Sverige, ett afrikanskt land och framgångsrika f.d. u-länder som t.ex. Taiwan bör prövas. Särskilda insatser kan också behövas när det gäller hiv/aids. I vissa regioner kan detta närmast vara att betrakta som ett preventivt katastrofbistånd. Sverige, EU och resten av den utvecklade världen har här ett stort ansvar. Vi anser att systemet med landramar bör avveck- las till förmån för avtalsbundet samarbete. Avtalen bör innehålla strikta villkor när det gäller korruption, redovisning och effektivitet. Det får inte hända att bistånd i praktiken gynnar korruption genom släpp- hänt hanterande. Från vissa håll kommer alarmerande rapporter om just detta, inte minst vad det gäller im- portstödet. Noggranna rapporter om läget för mänskliga rät- tigheter och demokrati i Sveriges samarbetsländer är något som vi moderater länge krävt. Dessa rapporter bör utarbetas årligen och redovisas i samband med beslut om biståndssamarbete eller senast i samband med att budgetpropositionen avlämnas. Bistånd får inte utbetalas till statsmakter som grovt och systema- tiskt kränker mänskliga rättigheter och utövar förtryck mot sina medborgare. Enskilda organisationer får i sådana länder vara förmedlare av vårt bistånd. Bistånd skall vara effektivt. S.k. utgiftsmål, där måluppfyllelsen består i att anslagna medel utbetalas, leder sällan till detta. Utgiftsmål frestar också till att fylla ramanslagen med irrelevanta eller för biståndet artfrämmande inslag. Själva biståndets idé - hjälp till självhjälp - innebär också att biståndet successivt skall fasas ut när fattigdomen utrotas. Det övergripan- de målet skall vara att utrota fattigdomen. Det gäller att i stället skapa effektmål, t.ex. ett minskat antal fattiga, antalet flickor som fått grund- läggande utbildning eller antalet hushåll som fått rent vatten. Man skall kunna mäta vad man gör. Världs- banken och UNDP övergår nu till sådana mål. Vi vidhåller i detta sammanhang vårt mångåriga krav på ett från Sida fristående utvärderingsinstitut. Fru talman! Utrikesdepartementet har det sam- manhållna ansvaret för relationerna till samarbetslän- derna och till internationella organisationer och bör därför svara för den centrala funktionen för utveck- lingsarbetet. För all framgångsrik verksamhet krävs förtrogen- het med de villkor under vilka verksamheten sker. Att i en i-landsmiljö bestämma inriktningen på biståndet är erfarenhetsmässigt svårt. Därför anser vi att en särskild utvecklingsenhet med inriktning på fattig- domsavveckling, mänskliga rättigheter och demokra- tiutveckling förläggs till södra Afrika, där huvuddelen av de svenska biståndsinsatserna sker. Därigenom kan verksamheten utformas i den afrikanska miljön. Vi anser också att det programinriktade biståndet successivt bör koncentreras på Afrika, medan bistånd till andra delar av världen främst bör ske genom det multilaterala systemet och via EU. Den statliga egen- regiverksamheten i biståndsarbetet bör ersättas av projektupphandling. Därmed undviks en fast och oflexibel statlig biståndsbyråkrati. UD måste inom ramen för en ny organisation ta ett mer övergripande ansvar för den långsiktiga utveck- lingen av den samlade politiken gentemot de enskilda länderna. Det gäller såväl själva utvecklingssamarbe- tet som den lokala uppföljningen. Ambassadernas roll i sammanhanget behöver utredas inom ramen för en totalöversyn av våra utlandsmyndigheters struktur och arbetssätt. En effektiv extern revision av såväl UD:s som Sidas verksamhet och ekonomi är också nöd- vändig utöver den interna controllerverksamhet som nu förekommer. Samverkan mellan biståndsgivarna är dålig. För svensk del handlar det om samverkan med Bretton Woods-institutionerna, med EU:s biståndsorgan, med de olika FN-organen och med de andra nordiska län- dernas biståndsmyndigheter. Sverige bör därför sna- rast ta initiativ till en bättre samverkan och ett gemen- samt planeringsorgan, kanske i Världsbankens regi. För de enskilda mottagarländerna måste det kännas som en befrielse att ha en eller ett par avtalsparter att förhandla med - inte hundratalet. Detta, fru talman, är moderaternas förslag till för- bättringar när det gäller en förnyad Afrikapolitik inför 2000-talet. Jag yrkar bifall till reservation nr 1, men stöder naturligtvis alla övriga reservationer där mode- rata namn förekommer. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 17.55 att ajournera för- handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00. 0327449447106 N 2010-01-01 00:00:00 208013 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09111/#anf137