<anforande>
<dok_hangar_id>2348897</dok_hangar_id>
<dok_id>GL09109</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:109 Fredagen den 15 maj</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>109</dok_nummer>
<dok_datum>1998-05-15 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa utrikeshandelsfrågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>9CC879CE-3E94-4050-841B-C030184DAD01</anforande_id>
<anforande_nummer>76</anforande_nummer>
<talare>CARL B HAMILTON (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det finns en gammal kvickhet i dis-
kussionen om utländska investeringar och u-länder
som jag gärna vill delge kammaren och Eva Goës.
Den är ungefär så här:
Det som är värst för u-länder är att ha utländska
investeringar. Men det som är allra värst för u-länder
är att inte ha utländska investeringar.
Eva Goës verklighetsbild är ju att de utländska in-
vesteringarna kommer oavsett om man gör det ena
eller det andra. I själva verket är det här avtalet, med
sitt krav på likabehandling, rättstrygghet och en vet-
tigt fungerande tvistlösning, ofta en förutsättning för
att någon skall vilja investera över huvud taget. Ju
sämre avtalet är, ju mindre skydd det ger för investe-
rarna, desto färre utländska investeringar blir det. Då
kan man laborera med individuella, nationella lös-
ningar hur mycket som helst. Det finns inga företag
eller investerare att applicera det på. Det blir en lag-
stiftning för nollsumman.
</anforandetext>
<intressent_id>0477013214601</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>207869</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09109/#anf76</protokoll_url_www>
</anforande>
