2348896 GL09108 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:108 Torsdagen den 14 maj 1997/98 108 1998-05-14 00:00:00 (forts. från 9 §) Vårdnad, boende och um- gänge (forts. LU12) 0AE25D21-F0E1-4DA0-A6F6-0BDE01B992A5 94 MARIETTA DE POURBAIX- LUNDIN (m) m Fru talman! Översättningen lyder: Vinnaren tar allt. Förloraren måste ge upp. Jag har spelat ut alla mina kort, och det har också du. Inget mera ess att spela ut. Domaren har avgörandet. Åskådare är barnet. Detta är några textrader från ABBA:s sång The winner takes it all, som för den som lyssnar på texten mycket väl beskriver de smärtsamma och våldsamma känslor en skilsmässa ofta ger upphov till. Jag tror att alla här i dag önskar att vi skulle slippa att lagstifta om dessa mycket svåra frågor. De allra flesta föräldrar är visserligen mogna och klarar av att utan domstolsprocesser lösa sina konflikter. De ser därmed till att barnet inte blir en förlorare. Redan i dag beslutas om gemensam vårdnad i över 80 % av alla vårdnadsfall. Det är dock huvudsakligen de barn vars föräldrar inte kommer överens som lagstiftningen egentligen gäller. Men man kan onekligen ställa sig ett antal frågor. Går det att lagstifta om livet och om relationer mellan människor? Räcker det att i domstol i namn av barnets bästa besluta om gemensam vårdnad? Kommer föräldrar som är djupt oense att likt vilje- lösa dockor foga sig? Är inte risken stor att konflikterna kanske t.o.m. förvärras till skada för barnet? Enligt oss moderater är det viktigaste i vård- nadstvister därför inte att pressa fram beslut om ge- mensam vårdnad utan att försöka komma fram till vad som verkligen är barnets bästa. Jag återkommer till detta senare. Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att det hade varit intressant att diskutera hur skilsmässor och separationer kan förebyggas, men en sådan diskussion får vi kanske föra vid ett annat tillfälle. Om en skilsmässa inte kan undvikas är det dock viktigt att föräldrar som så önskar får hjälp att lösa sina konflikter genom s.k. samarbetssamtal. Sådana bör genomföras under ledning av kompetenta samtals- ledare, och syftet skall vara att hitta lösningar vad avser vårdnad, boende, umgänge, resor, ekonomi - ja allt som hänger ihop med en skilsmässa när gemen- samma barn finns. Vi moderater tycker att det är bra att utskottet ger regeringen till känna att det är viktigt med helhets- lösningar, så att inte några frågor hänger olösta i luf- ten för att senare skapa onödiga konflikter. Jag tänker då särskilt på ekonomiska frågor, som många gånger är orsak till uppslitande konflikter mellan föräldrar. Samarbetssamtal är till för att föräldrarna skall komma överens utan att behöva gå till domstol, näm- ligen genom att enas om ett samarbetsavtal. Detta avtal skall enligt propositionen och utskottsmajorite- tens förslag, efter godkännande av socialnämnden, gälla som en lagakraftvunnen dom. Vi moderater tycker att det är bra att föräldrar ges en ökad möjlighet att avtala om frågor som rör barnet. Detta ger stöd och tyngd åt att det är föräldrarna som har ansvaret för barnet. I de allra flesta fall tas barnets bästa till vara i en lösning som föräldrarna själva kommer överens om. Men varför skall vi stanna på halva vägen? Varför måste avtalet godkännas av so- cialnämnden? Ur ett föräldraperspektiv är det knappast någon skillnad om den instans som godkänner eller under- känner avtalet är socialnämnden i stället för som i dag tingsrätten. Enligt oss moderater bör det vara tillräck- ligt att föräldrarnas avtal undertecknas av båda parter och att det bevittnas och registreras, förslagsvis hos socialnämnden. Detta förutsätter, som jag tidigare framhållit, att samarbetssamtalen leds av kompetenta och observanta samtalsledare. Dessa måste se till att eliminera risken att avtalet blir otydligt eller att en svag förälder utsätts för otillbörlig påtryckning från den andre föräldern. Fru talman! Jag övergår nu till förslaget om dom- stolens möjlighet att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Här gäller det de ca 18 % av föräld- raparen som inte kan komma överens. Samtidigt som regeringen antar att denna lagänd- ring kommer att öka antalet som tilldöms gemensam vårdnad säger regeringen att avgörandet i vårdnads- frågor många gånger kommer att bli detsamma som med nuvarande regler. Det är med regeringens egna ord i minnet svårt att se den föreslagna lagändringen som annat än vackra ord och som en symbolhandling. Utskottets motivtext för att stödja regeringen vittnar om detta. Jag vill citera några stycken ur utskottsbe- tänkandet. Först skriver lagutskottet: "Frågan om vem som har den rättsliga vårdnaden om barnet är, enligt ut- skottets mening, ur barnets perspektiv i och för sig inte ensamt avgörande för hur kontakten mellan bar- net och dess föräldrar kommer att utvecklas. I stället är för de flesta barn det viktigaste att ha en bra kon- takt med både sin mor och sin far och att slippa kon- flikter mellan föräldrarna." Därefter skriver lagutskottet: "När det gäller till- lämpningen av den föreslagna nya bestämmelsen om gemensam vårdnad vill lagutskottet därför särskilt understryka att lagändringen inte får medföra att det mer eller mindre schablonmässigt beslutas om gemen- sam vårdnad även mot en förälders önskemål." Var och en kan själv höra eller läsa att lagutskot- tets slutsats mycket väl skulle ha kunnat bli avslag på regeringens förslag i denna del. Med samma eller liknande formuleringar skulle utskottet egentligen ha kunnat säga nej till möjligheten att döma till gemen- sam vårdnad mot en förälders vilja. Socialutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet varit mycket tydligt. "Gemensam vårdnad är i de flesta fall att föredra framför ensam vårdnad för ena föräldern. Det finns emellertid situationer då konflik- ten mellan föräldrarna är så svår och djup att de omöjligen kan samarbeta i frågor som rör barnet. När misshälligheterna utvecklats så långt är det ofta bäst för barnet att en av föräldrarna är ensam vårdnadsha- vare. Ur barnets perspektiv är det då viktigare att ha en bra kontakt med både sin mor och far och att slippa konflikter mellan föräldrarna än att föräldrarna har gemensam vårdnad." Jag frågade inledningsvis om det går att genom myndighetsbeslut tvinga fram ett samarbete mellan djupt oeniga föräldrar. Är inte risken stor att den i sig goda föresatsen att båda föräldrarna skall ha ett vård- nadsansvar bli det godas fiende genom att man sam- tidigt hävdar att gemensam vårdnad alltid är till bar- nets bästa? När vi moderater, efter många och långa diskus- sioner, bestämde oss i denna mycket svåra lagstift- ningsfråga var vår tilltro till föräldrarnas förmåga att själva bedöma vad som är det bästa för barnet avgö- rande. Vi har svårt att se att det kan vara till gagn för barnet att döma till gemensam vårdnad när en förälder säger sig inte vilja komma i fråga. Det är självklart att varje sådan invändning skall prövas noga och att ingen t.ex. av bekvämlighetsskäl skall kunna dra sig undan sitt ansvar. När den ena föräldern säger sig inte vilja dela vårdnaden med den andre, anser vi att det skall finnas mycket starka skäl för att på detta sätt "peta ut" den andre föräldern från gemensam vårdnad. Vi kan dock inte blunda för att det stundtals i bilden ingår miss- handel av både fysisk och psykisk art gentemot en av föräldrarna - och då oftast mot mamman - och ibland även gentemot barnet. I dessa fall är givetvis gemen- sam vårdnad helt utesluten. I debatten utanför kammaren hörs på var sin ytter- kant två ganska högljudda grupper som står för två helt olika uppfattningar. Båda hävdar att just deras uppfattning är den bästa för barnet. ROKS, Riksor- ganisationen för kvinnojourer i Sverige, tycker att lagförslaget om att domstolen skall kunna döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja är för- skräckligt. På andra sidan hävdar UFR, Umgänges- föräldrarnas riksförening, att papporna i dag är dis- kriminerade och att den nya lagen kommer att rätta till detta. Jag konstaterar att dessa två grupper representerar både mammor och pappor, men inte tillsammans utan just som två grupper mot varandra. Jag anser att det är mycket olyckligt att så svåra frågor som om vem som skall ha vårdnaden om barnet och var barnet skall bo uteslutande skall göras till en jämställdhetskamp. Det är i stället barnet och barnets bästa som skall vara den helt avgörande faktorn i vårdnadstvister. Fru talman! Nu kommer jag till en annan del av betänkandet. Föräldrar som inte är vårdnadshavare måste tillåtas att ta sitt föräldraansvar. Detta försvåras avsevärt med nu gällande regler. I dag får t.ex. inte en förälder som inte har vårdnaden information om bar- net skulle ha gjort sig skyldigt till brott och därmed inte heller information om tid och plats för en even- tuell rättegång. Även en förälder som inte har vårdnaden om bar- net har självfallet ändå ett föräldraansvar och måste ges möjlighet att ta detta. Moderaterna vill därför att regeringen skyndsamt tar initiativ till en utredning för att undanröja lagliga hinder som försvårar eller omöj- liggör för föräldrar att ta sitt föräldraansvar. Fru talman! För oss moderater är det av största vikt att frågor kring vårdnad, boende och umgänge så långt det bara är möjligt kan lösas utan domstolsin- blandning och av föräldrarna själva. Det är för de allra flesta föräldrar naturligt att söka lösningar som utgår från barnets bästa, även om ett sådant begrepp ofta kan ge upphov till egna och per- sonliga tolkningar. Vi inser svårigheten att lagstifta om relationer människor emellan, där ibland faktorer som irrationellt handlande och känslomässigt tänkan- de många gånger kan vara mer framträdande än ratio- nalitet och logik. Samhällets främsta instats på detta område skall därför vara att på alla sätt underlätta för föräldrarna att komma överens. Fru talman! Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer i detta utskottsbetänkande, man jag nöjer mig här med att yrka bifall till reservation 6. 0125165702713 N 2010-01-01 00:00:00 207661 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09108/#anf94