<anforande>
<dok_hangar_id>2348896</dok_hangar_id>
<dok_id>GL09108</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:108 Torsdagen den 14 maj</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>108</dok_nummer>
<dok_datum>1998-05-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Processrättsliga frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>031FC217-907D-41E3-BA3F-C3AC799F0D61</anforande_id>
<anforande_nummer>24</anforande_nummer>
<talare>LENNART HEDQUIST (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! I betänkandet behandlas också en
motion, nämligen min motion Ju804. Jag har där yrkat
att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till
lagstiftning som dels kraftigare inskärper skyldigheten
för parter i tvistemål att tala sanning, dels straffsank-
tionerar processbedrägeri i enlighet med vad jag har
anfört i motionen. Jag väckte redan förra året en mot-
svarande motion, men jag kunde då inte bevaka be-
handlingen av den. Jag vill nu ge ett antal kommenta-
rer till vad utskottet har anfört i ärendet.
Utskottet går på linjen att det inte behövs någon
ändring av svensk lag i det här hänseendet. Jag finner
det något otillfredsställande. Det innebär ju att man
även i framtiden i tvistemål ostraffat kan föra fram
uppenbart oriktiga uppgifter utan att något händer.
Utskottet skriver att man redan i förberedande för-
handlingar försöker förmå parterna att tala sanning
vid förhör i bevissyfte. Redan förra året anförde ut-
skottet "att utsagor av part ofta har ett begränsat be-
visvärde och att ett utvidgat straffansvar sannolikt inte
kunde medföra att större tilltro kunde sättas till par-
ters uppgifter än vad fallet är i dag".
Innebörden av det uttalandet är något märklig. Jag
finner uttalandet otillfredsställande. Vad utskottet i
praktiken säger med detta är att gällande menedslag-
stiftning är onödig, eftersom man får räkna med att
personerna kan tala osanning oavsett om de har gjort
en sanningsförsäkran eller inte.
Syftet med min motion var framför allt att minska
kostnaderna för rättsväsendet. I och med att man i
grunden har en skyldighet att tala sanning i rätten
torde väldigt många tvistemål över huvud taget inte
komma upp till rättsbehandling. Det grundläggande är
ju att man inte skall fresta människor att gå till dom-
stol med tvistefrågor t.ex. när den ena parten vet att
han inte har något på fötterna utan kommer att fram-
föra oriktiga uppgifter. I dag går väldigt många tvis-
temål till domstol, och man tycks resonera som så, att
går det så går det.
Vad gäller rättsläget i andra länder är det straff-
sanktionerat med processbedrägeri och att lämna
oriktiga uppgifter i rätten. Det har försports att man i
ett antal mål i europeiska domstolar där Sverige har
varit instämt har höjt något på ögonbrynen över att
parter i Sverige kan lämna oriktiga eller ofullständiga
uppgifter och att det tydligen är förenligt med svensk
rättspraxis. Utskottet har över huvud taget inte kom-
menterat varför vi i det här hänseendet skall skilja ut
oss från vad som är god europeisk rättsordning.
Herr talman! Det är inte så enkelt att i det här
ärendet komma med något annat yrkande än det ut-
skottet för fram. Jag står bakom min motion, men för
tids vinnande yrkar jag formellt inte bifall till den. Jag
kan ändå försäkra att jag vid tillfälle kommer att åter-
komma för att få till stånd en annans tingens ordning.

</anforandetext>
<intressent_id>0475092656901</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>207591</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09108/#anf24</protokoll_url_www>
</anforande>
