2348896 GL09108 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:108 Torsdagen den 14 maj 1997/98 108 1998-05-14 00:00:00 (forts. från 9 §) Vårdnad, boende och um- gänge (forts. LU12) 603AA2BB-C569-4467-A03A-AE8FE5CA1D3A 129 KERSTIN WARNERBRING (c) c Fru talman! Barn är sårbara och har speciella be- hov av skydd och stöd. Barnen har egna rättigheter, och framför allt har barnen ett eget människovärde. De är individer med egna unika behov. Barns tillvaro måste präglas av trygghet. De måste bemötas med respekt och få känna gemenskap, delaktighet och tillit. Då formas barnet till en människa med de bästa tänk- bara förutsättningar för att klara livets alla påfrest- ningar. Sättet att behandla barn speglar graden av humani- tet och rättvisa i vårt samhälle. Det är också avgöran- de för hur barnen i sin tur kommer att forma det framtida samhället. Alla barn behöver vuxna som har tid och ork att möta deras behov. Vi vuxna har alla ett ansvar för att ge barnen goda levnads- och uppväxt- villkor, eller för att citera ett afrikanskt ordspråk: "It takes a village to raise a child." Det behövs en hel by för att fostra ett barn. Fru talman! Men mest av allt behöver barn båda sina föräldrar. Barn har behov av ett varaktigt och stabilt förhållande till sina föräldrar. Kontinuitet i relationen till föräldrarna är ett av barns allra mest grundläggande behov. Därom är forskare eniga. Föräldrar måste ta ansvar för barnen också om de vuxnas relation bryts på grund av t.ex. skilsmässa. Det finns alltför många barn som, förutom att skilsmässan innebär en konflikt som är svår för dem, också tappar kontakten med en av föräldrarna. Det är barnet som har rätt till båda sina föräldrar och absolut inte tvärt- om. En förälder har inte ovillkorlig rätt till sitt barn. Det rätten måste anses förverkad om föräldern genom fysisk eller psykisk misshandel skadar sitt barn. I barnkonventionen slås fast att barnet har rätt till omvårdnad av bägge sina föräldrar och att konven- tionsstaterna är skyldiga att se till att barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, utom om det nöd- vändigt för att tillgodose barnets bästa, t.ex. vid över- grepp eller vanvård. Konventionsstaterna skall också göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av prin- cipen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Lagstiftningens uppgift måste vara att uppmuntra och stödja föräldraansvaret för en nära och vardaglig kontakt med barnet och att skydda barnet från att bli utnyttjat i en konflikt mellan vuxna. Våra lagar och vår rättstillämpning är till övervä- gande del uppbyggda utifrån vuxnas fri- och rättighe- ter. Det innebär att barns utsatthet bedöms i förhål- lande till de vuxnas fri- och rättigheter, dvs. utifrån de starkares perspektiv. De vuxnas integritet får nästan aldrig trädas för när medan barnets integritet och ställning ofta ställs i relation till en vuxen. I rättsprocesser som gäller fall där barn har blivit utsatta för övergrepp fixeras intresset på förövaren som får komma till tals och som analyseras som människa. Barnet, däremot, är ett offer, och ett mycket litet sådant, som inte har alla rättigheter som förövaren har. Barnet försvinner ofta i skuggan av de vuxna i rättsprocessen. Det är de vuxnas perspektiv som genomsyrar alltför många områden. Fru talman! Den lag om vårdnad, boende och um- gänge som riksdagen nu skall fatta beslut om vänder på hela rättsprocessen och utgår från barnets rätt och från barnets perspektiv. Det är alltid barnets bästa som skall vara utgångspunkten när föräldrar skils eller när sambor flyttar isär. Barnet har rätt till båda sina föräldrar. Gemensam vårdnad är därför en viktig grundprincip både för barnet och för föräldrarnas delaktighet. Tyvärr har propagandan mot detta lagförslag fått många människor att tro att domstolarna nu skall bli tvungna att utse hustru- och barnmisshandlare till vårdnadshavare. Naturligtvis är så inte fallet. Det här lagförslaget knyter nära an till barnkonventionen och ger barnen rätt till goda föräldrar men också rätt till skydd mot dåliga. Utskottet har också klart och tydligt markerat att i de fall där den ena föräldern utsätter en familjemed- lem för våld, trakasserier eller annan kränkande be- handling bör gemensam vårdnad mot en förälders vilja vara utesluten. Även från socialutskottets sida har vi starkt understrukit betydelsen av att domstolar- na noga beaktar risken för att barn utsätts för över- grepp eller på annat sätt far illa. Vi har också pekat på att det finns situationer då konflikten mellan föräld- rarna är så svår och djup att de omöjligen kan samar- beta i frågor som rör barnet. Då är det ofta bäst att en förälder blir ensam vårdnadshavare. Att det lagförslag, som vi debatterar i dag och som vi står i begrepp att fatta beslut om, nu mer än i tidi- gare lagstiftning betonar en lösning som innebär ge- mensam vårdnad är att se som en utveckling mot en starkare markering av barnets intresse och barnets bästa - helt i enlighet med barnkonventionens inten- tioner. Precis som Agne Hansson och Kerstin Heinemann tidigare har sagt finns det en brist i lagförslaget, och det är att det inte slås fast att barnets rätt till bägge föräldrar måste gälla även barn i samboförhållanden. En modern familjerättslagstiftning anpassad till de föränderliga familjerelationerna i dagens samhälle måste därför som utgångspunkt ha att gemensam vårdnad skall gälla både då samboförhållanden upp- hör och vid skilsmässa. Barnets möjlighet till närhet till båda föräldrarna skall inte påverkas av vilken samlevnadsform som föräldrarna har valt. En annan brist är - vilket också flera här har tagit upp - att regeringen och utskottets majoritet valt att inte införa obligatoriska samarbetssamtal. Det är ur barnets perspektiv mycket värdefullt om tvister kan undvikas och man kan finna varaktiga lösningar då föräldrar som separerar har att lösa frågor rörande vårdnad och umgänge. Obligatoriska samarbetssamtal via socialtjänsten, med erfaren och i barnfrågor kun- nig personal, skulle innebära att det alltid finns en oberoende part som kan tillvarata barnets intressen. Även i fall då föräldrarna är överens i vårdnadsfrågan förekommer lösningar som inte är bra ur barnets per- spektiv. Genom samarbetssamtalen och den erfarna vägledning som där skulle kunna ges skulle föräldrar sannolikt uppnå mer genomarbetade uppgörelser som utgår från barnets perspektiv. Fru talman! Kunskaperna om barnkonventionen och intentionerna bakom den och kompetens i frågor som gäller barn och deras verklighet måste förbättras bland alla beslutsfattare och tjänstemän. Det är det som barnen ser, hör, upplever och känner som är deras verklighet. Det är detta barnperspektiv alla som arbetar med barn behöver tillägna sig. Särskilt höga krav på denna kompetens måste ställas på dem som handlägger och dömer i ärenden och mål om vårdnad, boende eller umgänge. Det gäller såväl jurister som poliser, åklagare och domare. De som tillämpar lagar och regler har inte alltid till- räcklig insikt i vad det innebär att tillgodose det en- skilda barnets rättigheter och behov. Utbildning är därför en av de viktigaste faktorerna i arbetet med barns rättigheter. Domstolar och andra myndigheter får med den nya lagstiftningen ett bra verktyg för att agera för barnets bästa. Samhället får nu inte svika utan måste se till att de också kan använda sig av detta verktyg. Först då kan vi så långt möjligt garante- ra barnen deras självklara rätt till stöd och skydd. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr 3 och 11. Jag står också bakom övriga reservationer där Centerpartiets representanter finns med. I övrigt yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet. 0623552243405 N 2010-01-01 00:00:00 207696 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09108/#anf129