<anforande>
<dok_hangar_id>2348896</dok_hangar_id>
<dok_id>GL09108</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:108 Torsdagen den 14 maj</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>108</dok_nummer>
<dok_datum>1998-05-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 9 §) Vårdnad, boende och um- gänge (forts. LU12)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>E36999FC-36BA-4585-B56D-380968B15A0B</anforande_id>
<anforande_nummer>110</anforande_nummer>
<talare>AGNE HANSSON (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag har väldigt svårt att se någon
skillnad mellan barn till gifta föräldrar och barn till
ogifta föräldrar i den här situationen. Jag tycker att
detta skall gälla lika för alla barn när ett faderskap har
fastställts. Jag ser inga motiv till att göra den här
skillnaden. Det finns inget sakligt motiv, vad jag kan
förstå. Jag har inte heller fått något sådant svar från
Inger Segelström på den punkten.
Den andra punkten var obligatoriska samarbets-
samtal. Vårt huvudskäl för det är att man, precis som
Rose-Marie Frebran sade, vid en skilsmässa bäst
förebygger de här tvistsituationerna och slitningarna
genom att börja så tidigt som möjligt. Då borde man
rimligtvis börja med obligatoriska samarbetssamtal på
socialtjänstnivå. Varför skall man till domstol och
vända med ett ärende för att sedan ta samarbetssamtal
i socialtjänsten? Då har man ju redan kommit in i ett
tvåpartsförhållande, och det är detta man bör undvika
för att få så stort samförstånd som möjligt här.
</anforandetext>
<intressent_id>0274710563201</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>207677</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09108/#anf110</protokoll_url_www>
</anforande>
