2348895 GL09107 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:107 Onsdagen den 13 maj 1997/98 107 1998-05-13 00:00:00 Tryckfrihetsförordningens och yttrandefri- hetsgrundlagens tillämpningsområden - barnpor- DEDCDCCA-53D4-4C1A-9A73-2D778165A3DB 49 CATARINA RÖNNUNG (s) s Fru talman! Först vill jag avge en förklaring till varför mitt namn inte står under betänkandet och varför jag i omröstningen inte kommer att stödja majoritetens förslag vad gäller barnpornografi. Av de två varianter som har stått till departemen- tets förfogande har man i mitt tycke valt den klart sämsta utdefinieringen av begreppet ur grundlagarna. Det betänkande Barnpornografikommittén avgav förtjänar att lyftas fram, och alla de missförstånd som cirkulerat i den allmänna debatten bör klaras ut. Kommittén nådde en förbluffande stor enighet. Centerns, Folkpartiets, Moderaternas, Miljöpartiets och Vänsterns representanter samt två av fyra social- demokrater står bakom betänkandet. Vi enades om att i princip all befattning med barnpornografiska bilder, dvs. framställning, distribution, spridning, även om det bara gäller till en enda person, export, import och innehav, skulle vara kriminaliserad. All barnporno- grafi, även tryckta alster från den tid då barnporno- grafi var tillåtet, skulle konfiskeras var helst den på- träffades. Vi föreslog en åldersgräns på 18 år som kombinerades med en bestämmelse om att med barn också skulle avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad. Vårt arbete började med att vi studerade de faktis- ka förhållandena, var barnpornografi förekom och hur personer som är intresserade av barnpornografi var beskaffade. En förtjänstfull insats gjordes av utred- ningens sekreterare Joel Brorsson som kartlade alla kända bilder och filmer och var de förekom. Hans kartläggning var tänkt att ligga till grund för en inter- nationell databank med Rikspolisstyrelsen som hu- vudansvarig. Då skulle man snabbt kunna se om nytt material dykt upp och från vilket land det kom. Polis- samarbetet över gränserna skulle underlättas. Vi kom fram till följande. Personer som ledsnat på vanlig pornografi intresserar sig inte för och går inte över till barnpornografi. Därtill är den alltför apart och stötande för rättskänslan. Sedan 1980 är den kommersiella marknaden för tryckta skrifter död eftersom det är straffbart att sälja sådana. En person som intresserar sig för barnpornografi är djupt skuldbelagd, håller sitt intresse dolt under ett för det mesta oklanderligt pedantiskt yttre och vill inte ge sig till känna för myndigheter för att inte få sitt rykte fläckat. Många har själva utsatts för övergrepp som barn och skulle behöva vård och hjälp att komma ur sin situation. En del känner lättnad när polisen beslagtar barnpornografiskt material och vill inte ha det tillbaka. På sin höjd deltar man i informella nät- verk för att utbyta bilder med varandra för att komma åt nytt material. Det har visat sig allt annat än lätt. På videofilmerna cirkulerar i de flesta fall tidigare känt material. 750 filmer har påträffats från 70-talet och framåt. En del var helt lagliga när de framställdes. 40 olika brottsfall har dokumenterats. I två av fallen har fil- merna gjorts i Sverige. De övriga är utländskt mate- rial. Detta är ett faktum som man bör ta till sig även i en debatt som denna. Jag vill påpeka att debatten hittills har hållit sig inom rimliga gränser. Jag har erfarenhet av att debat- ter som denna lätt kan bli en skönhetstävling i mora- lism. Utredningen var också överens om att den bästa tjänsten man kunde göra utsatta barn var att föra en aktiv kamp mot en avskyvärd företeelse och göra det öppet eftersom detta är en företeelse där det enskilda barnet och alla barn kränks. Det bästa var att inte undergräva möjligheterna för massmedierna och or- ganisationer att ägna sig åt seriös opinionsbildning. Forskning skulle vara möjlig att bedriva. För att detta skulle ske så effektivt som möjligt skulle tryckfrihets- och yttrandefrihetsgrundlagarna inte sättas ur spel. Vi avsåg att skydda anskaffar- och meddelarfrihe- ten, behålla anonymitetsskyddet för anskaffare och meddelare, förbjuda censur och ha kvar ensamansva- ret för utgivaren. Som jag ser det skall man i en rättsstat värd nam- net och i vår demokrati kunna föra en öppen och fri debatt om alla samhällets avarter och mörka sidor. Medierna är viktiga renhållare och polisen inte alltid att lita på. Det visar avslöjandet om att polisen känt till och använt sig av ett olagligt personregister med kränkande skvaller. Här har medierna fyllt sin funk- tion att hålla vakt i samhället. Man skall heller inte ha någon övertro på att bara för att man kriminaliserar en företeelse så försvinner den. Men en rättsstat skall givetvis sätta gränser för vad som är tillåtet eller inte. En öppen och fördomsfri debatt gör att de som har utsatts som barn vågar po- lisanmäla vad de har varit med om och inte skuldbe- lägger sig själva. Pedofiler och barnpornografer - som ibland är samma personer, ibland inte - kan fås att inse att de måste söka hjälp av specialister för att komma ifrån sitt beteende. En fri mediedebatt gör att människors uppmärksamhet på frågan skärps. Kommitténs förslag har utsatts för mycken osaklig och osakkunnig men högljudd kritik. På ett vis är den onyanserade debatten förståelig. Barnpornografi väcker oerhört starka känslor av förakt och avsky till liv hos de flesta människor. Helt naturligt identifierar man sig med det utsatta och förnedrade barnet. Företaget Ecpats affärsidé har varit att bekämpa barnpornografi. Men att i helsidesannonser gå ut med medvetna lögner finns det ingen ursäkt för. Den totala utdefinieringen som regeringen be- römmer sig av går i praktiken inte att genomföra. Man måste ha med ett försvarlighetsrekvisit som KU vid- gat något. Men priset man betalar är att man gör ett större ingrepp i grundlagarna än vad som är nödvän- digt för en effektiv bekämpning. För första gången censureras ett yttrande i sig. Och att jämföra detta yttrande med reklam, som är ett yttrande på betald annonsplats, är inte relevant. Enligt Hans-Gunnar Axberger, en av de främsta experterna på grundlagsområdet, är utdefinieringen den viktigaste principiella förändringen till yttrande- frihetens nackdel under den svenska tryckfrihetsrät- tens moderna historia, krigsåren undantagna. Och smittoeffekterna är uppenbara. Varför skall efter detta genombrott i grundlagarna olaga våldsskildring och hets mot folkgrupp inte vara lämpade för en utdefini- ering? Kommitténs idé var att få till stånd en effektiv in- nehållskriminalisering men med minsta möjliga in- grepp i grundlagarna. Vi lämnade tryckfrihetsförord- ningen intakt eftersom det inte finns någon kommer- siell marknad för tryckta alster med barnpornografi sedan 1980. Däremot skulle gammalt material kunna konfiskeras. Det får inte heller med vårt förslag spri- das till någon enda. Att tänka tanken att man för att få ha en vanlig bild, icke grundlagsskyddad, i fred låter trycka den i en skrift med ansvarig utgivare, för att få behålla den för eget bruk, är inte bara långsökt, det är osannolikt. Bilden skildrar med största säkerhet ett brott, och därmed är man avslöjad och blir föremål för polisens intresse. Vi vet också att stillbilder inte är lika intressanta som de rörliga bilder som finns på videogram. Vårt förslag har varit att videogram med barnpornografiskt material som cirkulerar i nätverk skall jämställas med privat korrespondens och inte grundlagsskyddas. De skall alltså drabbas av den vanliga brottsbalkens straff. Det är där barnpornografi förekommer, och det är där man alltså skall gå in och göra en aktiv insats. Om nu barnpornografi skulle uppträda på t.ex. cd- romskivor får de inte säljas, inte distribueras, inte spridas, inte exporteras, inte importeras. Det verkar också ganska långsökt att tänka sig att man produce- rar en cd-romskiva i ett enda exemplar för eget bruk och för att få ha detta i fred ser till att det är grund- lagsskyddat. Men om man innehar ett videogram skall man allt- så straffas enligt brottsbalken. Då kan polisen snabbt slå till, och en vanlig tingsrätt kan döma. De som sysslar med barnpornografi håller sig så långt undan myndigheternas kontroll som möjligt. Det förtjänar att upprepas. Hittills har ingen ursprungsmärkt barnpor- nografisk videofilm påträffats. Lämnar man in en film för ursprungsmärkning skall det framgå vem som har framställt den och var och när det har skett. Samtidigt skall man lämna ett pliktexemplar till myndighet. Innehåller det barnpor- nografi talar man då om att man förmått någon att posera eller att någon har förmåtts posera om perso- nen är underårig. Eller också skildrar det ett sexuellt övergrepp av ett barn. Det är straffbart och är alltså ett eventuellt vittnesmål i rättegång. Preskriptionstiden är för att vara ett yttrandefri- hetsbrott ovanligt lång när det gäller barnpornografi - 5 år. Vi ville att den skulle börja löpa först när ett pliktexemplar lämnats in till myndighet. Ser man ett videogram med påhittade utgivare blir den som har tillverkat eller spritt filmen straffansva- rig. Det är ett yttrandefrihetsbrott om filmen tillverkas och sprids. Att man får någon att agera bulvan på ett videogram med barnpornografi som man ursprungs- märker för eget bruk och att man betalar för detta är också en egendomlig tanke. Men sprids filmen, även i ett enda exemplar, har också bulvanen gjort sig skyl- dig till barnpornografibrott. Man kan givetvis påstå, precis som man har rätt att förklara sig oskyldig till vilket brott som helst i en domstol, att man ämnar skriva en bok, forska eller skriva en tidningsartikel om man har påträffats med innehav av barnpornografi. Men då är det domstolen som skall avgöra trovärdigheten i ens uppgifter. Det finns således ingen straffri zon för barnpornografer som det har hävdats i debatten. Det här är tankar ur kommitténs betänkande som förtjänar att tas på allvar, tycker jag. Jag anser att det här kommittéförslaget har varit värt att gå vidare med. Bortsett från den del av betänkandet som berör barnpornografi yrkar jag bifall till betänkandet. 0634320940409 N 2010-01-01 00:00:00 207396 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09107/#anf49