2348895 GL09107 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:107 Onsdagen den 13 maj 1997/98 107 1998-05-13 00:00:00 Tryckfrihetsförordningens och yttrandefri- hetsgrundlagens tillämpningsområden - barnpor- 6E59919D-B4B9-478B-A6B4-DA3A23428D41 10 INGER DAVIDSON (kd) kd Fru talman! Barnpornografi är skildringar av sex- uella övergrepp på bra, barn som tvingas utföra sex- uella handlingar, barn som utsätts för grovt sexuellt våld, barn som förnedras och kränks, barn vars för- nedring blir mångdubblad genom att den dokumente- ras och visas om och om igen. Bilderna används för att tillfredsställa vuxna med sexuella störningar. Men de används också för att bryta ned motståndet hos andra barn. Det handlar om barn som först tvingas se barnpornografi och sedan övertalas eller tvingas att i sin tur utföra sexuella handlingar. Gör som barnen på bilderna gör, säger de vuxna. Så gör vuxna och barn. Barnpornografi är alltså den värsta formen av kränkning av det barn som drabbas direkt samtidigt som den medverkar till att andra barn drabbas. Vi som länge har velat ha en mer heltäckande lagstiftning mot barnpornografi, som också innefattar förbud mot innehav anklagas ofta för att agera käns- lomässigt. Jag tar det som en komplimang. Den dag jag kan stänga av känslan inför ett barn som kränkts på det sätt som vi här talar om och med kylig distans väga andras rättigheter mot det barnets rätt till allt tänkbart lagstiftningsskydd hoppas jag att jag inte längre är med och fattar några politiska beslut alls. Frågan om hur stor omfattningen är av de filmer och bilder som förekommer är helt ovidkommande. Varje barn som kränks om och om igen när en bild eller en film visas är ett för mycket. Om det handlar om utgivet eller inte utgivet material är också ovid- kommande. Övergreppet blir inte mindre av att filmen eller bilden inte har givits ut. Det finns helt enkelt ingen anledning att skydda rätten att inneha barnpor- nografi med hjälp av grundlagen. När vi diskuterar frågan är det viktigt att inte glömma bakgrundshistorien. I slutet på 60-talet blåste andra vindar i Sverige. Då föreslog en utredning som hette Yttrandefrihetens gränser att den lag som fun- nits länge om förbud mot sårande av tukt och sedlig- het skulle tas bort. Men utredningen ville ändå att en yttersta gräns skulle finnas kvar, som t.ex. skulle gälla övergrepp mot barn. De flesta remissinstanser stödde den inriktningen. Men justitieministern, som hette Lennart Geijer, gick längre. Han ansåg att den grän- sen inte behövdes. Så här yttrade han sig i debatten: "I den avvägning som måste göras förekommer det att vi måste acceptera saker och ting som vi upp- fattar som olämpliga och smaklösa och som vi per- sonligen skulle vilja förbjuda. Att vi ändå accepterar sådana saker i exempelvis massmedia är det pris vi får betala för en vidsträckt yttrande- och tryckfrihet. Jag tycker inte att det som föreslås i denna proposition är något särskilt högt pris för att slå vakt om yttrande- och tryckfriheten." Och så togs lagen som förbjöd sårande av tukt och sedlighet bort 1971 utan att någon yttre gräns för vad som kunde tolereras fanns kvar. Det som Lennart Geijer inte tyckte var "ett särskilt högt pris" innebar i praktiken att de under flera år var lagligt att sprida barnpornografi i Sverige. Inte förrän 1980 fick vi en lag mot framställning och spridning av barnpornografi, men att inneha barnpornografi var inte förbjudet, och polis och tull hade inte heller rätt att konfiskera barnpornografi. När det framkom att Stockholms tingsrätt i sam- band med en rättegång i början av 1990-talet på grund av offentlighetsprincipen skulle tvingas skicka ut kopior på barnpornografifilmer till alla som uttryckte intresse för det framstod bristerna i lagstiftningen i all sin dager. Det utlöste en opinionsstorm som har få likheter i Sverige. De större avslöjanden som polisen trots mycket små resurser lyckats göra i samband med de s.k. Huddinge- och Norrköpingshärvorna har också lett till att fler fått klart för sig att barnpornografi faktiskt inte är vanliga bilder på nakna barn utan vid- riga övergrepp. Det är barnmisshandel. Ideella organisationer som Rädda Barnen, Ecpat, Folkaktionen mot pornografi och enskilda debattörer har hela tiden arbetat målmedvetet för att sprida kun- skap om barnpornografins förekomst och bilda opini- on för en skärpt lagstiftning. Även detta har använts som ett argument emot en förändrad lagstiftning. Starka opinioner, eller upphetsade röster som Folk- partiets företrädare uttryckte det i dag , skall inte tillåtas påverka politiska beslut när det gäller så vikti- ga frågor, har det hetat. Frågan om vilka som i sin vishet skall tillåtas påverka politiska beslut väntar fortfarande på ett svar. Vi kristdemokrater har oavsett hur vindarna blåst arbetat för en mer heltäckande lagstiftning, som har- monierar med den som redan finns i de flesta andra västländer. På 70- och 80-talen gjorde vi det utanför parlamentet, men under 90-talet har vi också kunnat påverka den politiska processen inifrån. Vår utgångs- punkt har hela tiden varit att barnpornografi inte skall skyddas i tryckfrihetsförordningen och yttrandefri- hetsgrundlagen. Våren 1992 införde fyrklöverregeringen, som jag själv satt med i, straffskärpningar för barnpornogra- fibrott. Maximistraffet höjdes till två års fängelse, och preskriptionstiden förlängdes. Vi såg det som en bra början. Men hösten 1993 togs en departementsutred- ning fram som avfärdade innehavskriminalisering på några få rader. Och våren 1994 lyckades regeringen inte enas kring en proposition trots att det fanns en färdig lagrådsremiss som behandlade både innehav- skriminalisering och konfiskering av material. Det var enda gången jag skämdes för att sitta i regeringen. Jag beklagar i dag att Folkpartiet och moderaterna fortfa- rande driver samma linje som de gjorde då. Men det fanns en annan utväg. För att föra frågan framåt begärde kristdemokraterna i KU att riksdagen skulle ta fram ett vilande grundlagsförslag som skulle kunna träda i kraft 1999, alltså efter valet 1998. Syftet med förslaget var att tvinga en kommande regering, vilken den än blev, att ta upp frågan. Han fick med sig den dåvarande KU-ordföranden, och tillsammans träffade de en överenskommelse i fem punkter och fick majoritet för fyra. Det vilande grundlagsförslaget att göra det olagligt att inneha barnpornografi antogs med stor majoritet. Bara moderaterna och delar av Folkpartiet var emot. Den nya s-regeringen fick alltså frågan på sitt bord 1994 och tillsatte en utredning. Även i den var Krist- demokraternas representant pådrivande för en hel- täckande lagstiftning och ifrågasatte från början den betydligt sämre lösning som sedan blev majoritetens. Så småningom fick han med sig två socialdemokrater som också reserverade sig, medan de två andra s- representanterna stödde majoritetsförslaget. Fru talman! Det förslag som regeringen nu lagt fram och som utskottet bara ändrat i ett viktigt avse- ende stämmer i stort sett med den reservation som kristdemokrater lade i utredningen. Äntligen kan vi alltså konstatera att det finns ett heltäckande lagför- slag mot all befattning med barnpornografi. Det enda nödvändiga undantaget är möjligheten att få tillgång till material för seriös forskning eller upplysnings- verksamhet. Här skulle vi ha velat ha en särskild in- stans för granskning av varje enskilt projekt på för- hand, för att undanröja alla möjligheter att under täckmantel lura till sig barnpornografiskt material. För övrigt tycker vi att vi fått gehör för våra krav. Jag vill tacka justitieministern för att hon, trots en stark opinion mot förslaget både inom och utanför sitt eget parti och med tanke på den historiska bakgrund som jag tecknat, vågat lägga fram ett lagförslag som verkligen innebär att det förebyggande arbetet och brottsbekämpningen kan bli effektivt. Är det då möjligt att behålla en stark yttrande- och tryckfrihet samtidigt som man förbjuder innehav av barnpornografi? Ja, det anser vi. Yttrande- och tryck- frihet handlar om rätten att uttrycka sig fritt i tal och skrift, inte om rätten att dokumentera övergrepp. Det har ingenting att göra med det vi menar med yttrande- frihet. Övergreppet är ju ett brott i sig. Vi tror inte heller, som en del påstår, att det här blir ett genom- brott som öppnar för allehanda förbud. Redan i dag finns det undantag från grundregeln att få uttrycka sig fritt. Friheten begränsas med hänsyn till enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggande och beivrande av brott. Är det då så märkvärdigt att den som innehar skildringar av övergrepp på barn inte längre kommer att ha något skydd av grundlagen utan skall kunna straffas för det? Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betän- kandet i den del som handlar om barnpornografi. 0820673454606 N 2010-01-01 00:00:00 207357 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09107/#anf10