2348893 GL09105 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:105 Måndagen den 11 maj 1997/98 105 1998-05-11 00:00:00 Svar på interpellation 1997/98:313 om OSSE interpellationsdebatt C8B2FE49-1A14-4F9E-94CC-2C28CD076C2E 10 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) c Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret på min interpellation. Jag citerar från utri- kesministerns svar: "Samarbetet inom EU hindrar givetvis inte Sverige från att aktivt delta i OSSE:s arbete." Men vad händer om vi misslyckas med att få genomslag för svenska synpunkter på EU:s OSSE- politik - trots att vi som utrikesministern säger med kraft och konsekvens verkar för detta? Tänker vi, och kan vi, i så fall hävda en mot EU avvikande uppfatt- ning i OSSE-arbetet? Jag är väl medveten om att nu senast Amsterdam- fördraget syftar till att hindra enskilda medlemsstaters självständiga agerande för att EU skall tala med en röst i internationella sammanhang. EU krymper alltså Sveriges möjligheter att agera på egen hand. Vi måste först övertyga de gamla kolonialmakterna i EU, som ofta reserverat sig mot världens majoritet i FN. Förr kämpade Sverige för små länders självständighet. Den kampen bör vi enligt min uppfattning ta upp igen. När EU, dvs. Tyskland, ivrade för att Kroatien skulle erkännas som oberoende stat, instämde Sverige i detta trots att det gick på tvärs mot vår mångåriga doktrin - som vi samtidigt fortfarande tillämpade i fråga om de baltiska staterna. Enligt en teori kom Jugoslaviens sönderfall att påskyndas genom detta, och inbördeskriget var ett faktum. Sverige hade genom att tillhöra den neutrala, alli- ansfria gruppen i OSSE:s föregångare ESK, haft ett mångårigt och förtroendefullt samarbete med Jugo- slavien. Vi sålde vapen dit, och svenska officerare lärde sig partisankrigföring av serberna. Jugoslavien lär ha beundrat Norden i hög grad. Ett Sverige som inte hade sin uppmärksamhet en- sidigt riktad mot EU hade kunnat finna vägar som kanske hade kunnat hindra kriget. Det får vi aldrig veta. Men vi måste undersöka om vi har uppgifter i framtiden för den traditionella, svenska, oberoende ställningen. Den har ju visat sig betydligt mer fram- gångsrik än det man har lyckats med på kontinenten. En nordisk modell för "fredsprojektet" EU har enligt min uppfattning större möjlighet att lyckas än de planer EU nu arbetar efter. EU tänker ju stärka VEU och vill hävda Europa som en med USA likvärdig maktfaktor. Detta är oro- ande. Fred byggs inte med kraftmätningar. Utrikes- politiken i det s.k. fredsprojektet EU innebär snarare risker för konflikter än att fred främjas. En fakta-PM från UD från den 29 april visar att Frankrike inte gillar transatlantiskt samarbete på marknadsområdet i överensstämmelse med ett förslag från kommissionen som Sverige stöder. Liksom våra nordiska grannar vill Sverige samarbeta också med USA. Jag citerar från PM:en: "Den transatlantiska handelns roll för tillväxt och sysselsättning är oerhört betydelsefull." Henry Kissingers artikel i DN den 10 maj visar på risken att EMU kan resultera i farliga motsättningar mellan EU och USA. Så bygger man inte en fredlig värld. I OSSE finns såväl Ryssland som USA och Kanada med. Anser utrikesministern att det är viktigt att Sverige har rätt att gå in för ett fortsatt förtroende- fullt transatlantiskt samarbete även om EU skulle komma fram till en annan mening? Har vi denna rätt? Jag är glad över utrikesministerns svar på frågan om samarbetet med de enskilda organisationerna. Jag får återkomma till mer information om det i mitt and- ra anförande. Det är ju så att vi använder oss av deras kompetens och samarbetar med dem, men de är svält- födda. På det sättet kan man säga att Sverige åker snålskjuts på de enskilda organisationerna. Vill rege- ringen se till att vi nu, när Sveriges ekonomi är på fötter igen, återställer anslaget till de här organisatio- nerna till vad det var innan de borgerliga regeringarna började dra ned på det? 0409817272107 N 2010-01-01 00:00:00 207295 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09105/#anf10