2348892 GL09104 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:104 Fredagen den 8 maj 1997/98 104 1998-05-08 00:00:00 Svar på interpellation 1997/98:254 om den psykiatriska vården interpellationsdebatt E82F7FA5-D525-41C7-82FF-BB8B75E7866E 8 CHATRINE PÅLSSON (kd) kd Herr talman! Jag vill börja med att tacka för det svar jag har fått. Den rapport som Socialstyrelsen lämnade i går var en bekräftelse på att det här är en viktig interpellation och en viktig debatt för framti- den. I likhet med vad Marianne Samuelsson sade i den föregående debatten tycker jag att det är väldigt sorg- ligt att vi har ett samhälle - som ju ändå har en ganska hög materiell standard - där alltför många människor inte mår bra psykiskt sett utan tycker att deras liv har havererat. Enligt en opinionsundersökning som TEMO gjort har 1 % av alla svenskar någon gång under de senaste tio åren försökt att ta sitt liv. Att man sedan - som man själv känner det - har misslyckats med genomfö- randet är en annan sak. Jag tycker ändå att detta säger en hel del. TEMO frågade också hur många som någon gång hade tänkt att de ville ta sitt liv, och det var ytterligare 6 %. De här siffrorna är väl ganska alarmerande för oss alla som arbetar politiskt. Då menar jag inte bara inom psykiatrin eller den övriga vården och omsor- gen, utan jag menar generellt i hela vårt samhälle, där man ofta tror att en god materiell välfärd med mycket fina prylar och en god ekonomisk situation är en ga- rant för en hög livskvalitet, vilket det ju inte är. Jag vill också gärna säga att jag tycker att de psy- kiskt sjuka inkluderas i den grupp som Prioriterings- utredningen vill sätta främst, nämligen dem med ned- satt autonomi. Jag tänker då på väldigt många inte minst psykiskt sjuka barn, som de facto inte har någon som helst möjlighet att hävda sina egna rättigheter, utan de har behov som styr. Jag tänker på alla föräld- rar som börjar inse att deras lille Kalle inte är som andra barn. Man kanske känner att man har miss- lyckats i fostran, att man inte kan ge trygghet. Det blir oerhört tungt och jobbigt. Jag får ganska ofta brev från enskilda som är helt förtvivlade över sin situation - det får säkert också alla andra parlamentariker och även socialministern, förstår jag. De flesta brev jag får är inte från föräldrar som har barn med fysiska åkommor, vare sig det är cancer eller andra kroniska sjukdomar, inte ens aller- gi, utan de är från dem med barn med psykiska sjuk- domar. De slutar nästan alltid: Kan du hjälpa oss? Kan du gör något? Vi blir skickade från det ena till det andra. Min pojk passar ingenstans. Vi vet inte vad vi skall göra. Jag vet ju att det är som socialministern säger - det är kommuner och landsting som har fått ett ansvar för den här gruppen människor. Men när vi ser att den gruppen glöms bort, att den mer eller mindre noncha- leras eller slängs från plats till plats måste vi ju ta upp problemet även på den här nivån för att se vad vi kan göra och hur vi kan lyfta fram de här människornas situation. Jag vill säga så här: Jag tror att detta är de männi- skor som snart kommer att kallas "de glömda" i Sve- rige. För några år sedan gällde det de synligt handi- kappade. Jag tror att detta blir nästa grupp. Jag vill fråga socialministern om inte det är nog fog för att ta ordentliga tag. 0377384542907 N 2010-01-01 00:00:00 207186 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09104/#anf8