<anforande>
<dok_hangar_id>2348892</dok_hangar_id>
<dok_id>GL09104</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:104 Fredagen den 8 maj</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>104</dok_nummer>
<dok_datum>1998-05-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1997/98:254 om den psykiatriska vården</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>E82F7FA5-D525-41C7-82FF-BB8B75E7866E</anforande_id>
<anforande_nummer>8</anforande_nummer>
<talare>CHATRINE PÅLSSON (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag vill börja med att tacka för det
svar jag har fått. Den rapport som Socialstyrelsen
lämnade i går var en bekräftelse på att det här är en
viktig interpellation och en viktig debatt för framti-
den.
I likhet med vad Marianne Samuelsson sade i den
föregående debatten tycker jag att det är väldigt sorg-
ligt att vi har ett samhälle - som ju ändå har en ganska
hög materiell standard - där alltför många människor
inte mår bra psykiskt sett utan tycker att deras liv har
havererat.
Enligt en opinionsundersökning som TEMO gjort
har 1 % av alla svenskar någon gång under de senaste
tio åren försökt att ta sitt liv. Att man sedan - som
man själv känner det - har misslyckats med genomfö-
randet är en annan sak. Jag tycker ändå att detta säger
en hel del.
TEMO frågade också hur många som någon gång
hade tänkt att de ville ta sitt liv, och det var ytterligare
6 %. De här siffrorna är väl ganska alarmerande för
oss alla som arbetar politiskt. Då menar jag inte bara
inom psykiatrin eller den övriga vården och omsor-
gen, utan jag menar generellt i hela vårt samhälle, där
man ofta tror att en god materiell välfärd med mycket
fina prylar och en god ekonomisk situation är en ga-
rant för en hög livskvalitet, vilket det ju inte är.
Jag vill också gärna säga att jag tycker att de psy-
kiskt sjuka inkluderas i den grupp som Prioriterings-
utredningen vill sätta främst, nämligen dem med ned-
satt autonomi. Jag tänker då på väldigt många inte
minst psykiskt sjuka barn, som de facto inte har någon
som helst möjlighet att hävda sina egna rättigheter,
utan de har behov som styr. Jag tänker på alla föräld-
rar som börjar inse att deras lille Kalle inte är som
andra barn. Man kanske känner att man har miss-
lyckats i fostran, att man inte kan ge trygghet. Det blir
oerhört tungt och jobbigt.
Jag får ganska ofta brev från enskilda som är helt
förtvivlade över sin situation - det får säkert också
alla andra parlamentariker och även socialministern,
förstår jag. De flesta brev jag får är inte från föräldrar
som har barn med fysiska åkommor, vare sig det är
cancer eller andra kroniska sjukdomar, inte ens aller-
gi, utan de är från dem med barn med psykiska sjuk-
domar. De slutar nästan alltid: Kan du hjälpa oss?
Kan du gör något? Vi blir skickade från det ena till
det andra. Min pojk passar ingenstans. Vi vet inte vad
vi skall göra.
Jag vet ju att det är som socialministern säger -
det är kommuner och landsting som har fått ett ansvar
för den här gruppen människor. Men när vi ser att den
gruppen glöms bort, att den mer eller mindre noncha-
leras eller slängs från plats till plats måste vi ju ta upp
problemet även på den här nivån för att se vad vi kan
göra och hur vi kan lyfta fram de här människornas
situation.
Jag vill säga så här: Jag tror att detta är de männi-
skor som snart kommer att kallas "de glömda" i Sve-
rige. För några år sedan gällde det de synligt handi-
kappade. Jag tror att detta blir nästa grupp. Jag vill
fråga socialministern om inte det är nog fog för att ta
ordentliga tag.
</anforandetext>
<intressent_id>0377384542907</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>207186</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09104/#anf8</protokoll_url_www>
</anforande>
