2348890 GL09102 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:102 Onsdagen den 6 maj 1997/98 102 1998-05-06 00:00:00 Behandlingen av långtidsdömda, m.m. 4F0447FB-5887-4CAF-9E10-1D54279EDA9D 116 BIRTHE SÖRESTEDT (s) s Herr talman! Kriminalvården har genomgått ett flertal förändringar sedan 1974 års kriminalvårdsre- form infördes. Organisationen har effektiviserats, beslut har decentraliserats och det har skett en ut- veckling av verkställighetsinnehållet. Utbildning, påverkans- och behandlingsprogram har fått en cen- tral roll. De huvudprinciperna i lagen om kriminalvård är alltjämt giltiga. De tar sin utgångspunkt i att frihetsbe- rövandet kan påverka skadligt och att åtgärder måste sättas in för att motverka detta. Tiden i anstalt skall främja den intagnes anpass- ning till ett icke-kriminellt liv. Till huvudprincipen hör också att det inte får innebära att samhällsskyddet sätts åt sidan. Utvecklingen inom kriminalvården innebär inga förändringar när det gäller den s.k. be- handlingstanken och dess betydelse för verkställighe- ten. Förberedelserna inför frigivning har också en central roll för att den intagne skall avhålla sig från ett kriminellt liv. Det finns inte skäl att frångå dessa principer. Allt- så skall kriminalvårdens verksamhet kännetecknas av en human människosyn, god omvårdnad och ett aktivt påverkansarbete med en hög grad av säkerhet, respekt för den enskildes integritet och rättssäkerhet. Fängelseutredningen hade till uppgift att utreda en ny lagstiftning och fick blandade synpunkter. En del av förslagen är inaktuella. I betänkandet tas upp en del förändringar av kriminalvården i anstalt. Jag vill belysa några av dem. Jag börjar först med den särskilda klassificeringen för särbehandling av långtidsdömda enligt 7 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt, de s.k. sjutre- orna. Denna paragraf skall avskaffas, och en mer individuell bedömning skall införas. Den nuvarande klassificeringen är trubbig och föga flexibel. Den har alltsedan den infördes kritiserats av såväl de intagna som av företrädare för anstalterna. Regeln har upp- levts som orättvis och svårhanterad. I och med att man inom kriminalvården har inrättat en särskild utredningsavdelning, kan det göras en mer adekvat bedömning i det enskilda fallet. De villkor som skall gälla under verkställighet, placering och förflyttning och vistelse utanför anstalten skall bli mer individuellt anpassade och ge den intagne större möjlighet att aktivt arbeta med sin situation. Samtidigt påverkas den inre säkerheten på anstalten. Bedömningarna skall utgå från en risk- och be- hovsprofil, dvs. risken för återfall i brottslighet. Det innebär att kravet på starkt samhällsskydd kvarstår. Normalt skall kvinnor placeras på anstalter eller avdelningar enbart för kvinnor. Så sker i regel. Det är angeläget att det nu uttryckligt i lagen framgår att kvinnor har en ovillkorlig rätt att avtjäna sitt straff utan att komma i kontakt med män. Eftersom det har funnits en begränsad tillgång på platser för kvinnor vid frigång och för att komma nära barn och familj har placering ibland skett på annat sätt. Men ändringen i lagstiftningen kommer att stärka den utbyggnad som kommer att ske av utslussnings- platser och också utvecklingen av programverksamhet för att tillgodose kvinnors behov. Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att detta måste tillgodoses. Vistelser utanför anstalter är ett viktigt led för att underlätta rehabiliteringen. Det motverkar den skadli- ga påverkan som fängelsestraff har. Permissioner för att träffa anhöriga, frigång och fritidsaktiviteter med- verkar till ett icke-kriminellt liv. De nuvarande reg- lerna är en lämplig avvägning mellan olika intressen som tar hänsyn till samhällsskyddet, men också den intagnes behov skall beaktas. Tillämpningen av reglerna fungerar för närvarande tillfredsställande. 99 % av de permissioner som har genomförts under 1997 har skett utan misskötsamhet. Därför finns det inte behov av att strama upp permis- sionsbestämmelserna. Det finns inget förslag till änd- ring i lagstiftningen. I stället föreslås terminologin ändras till de begrepp som används inom kriminal- vården. Normalpermission och särskild permission ersätter benämningen korttidspermission. Det är också angeläget att placeringen utanför an- stalt i enlighet med § 34 skall vara kvar för samma ändamål som i dag. Det är ett viktigt institut för att ge drogmissbrukare vård och behandling. Målet är att utveckla verksamheten. Det är viktigt för att nå resultat vid placering i be- handlingshem att behandlingen fullföljs utan att av- brytas. Myndigheterna bör vara ense om betalnings- ansvaret. Det är dels problem med § 34-placeringar men också vid kontraktsvård om hur de ekonomiska problemen skall lösas. Nu tas dessa frågor upp i en utredning för att få en slutlig lösning på de ekonomis- ka problemen. Vid några speciella tillfällen - som också Alice Åström tog upp - har bevakningsföretag anlitats för rutinmässiga bevakningsuppdrag. Det har inte funnits något lagstöd för detta. Därför får det inte förekom- ma. Nu ändras lagen så att det kan finnas möjlighet till att vid alldeles speciella tillfällen anlita vaktbolag. Det kan vara dygnet-runt-bevakning vid sjukhusvis- telse eller om det under särskilda omständigheter på häkten och anstalter behövs en minutbevakning. Det är helt klart att detta bara får förekomma i all- deles speciella fall och får inte gälla ordinära bevak- ningsuppgifter. Det får inte heller ske någon behand- lingskontakt med de intagna. Kriminalvården har skyldighet att underrätta mål- sägande, om målsägande så önskar, när den intagne vistas utanför anstalten. De nuvarande reglerna har medfört tillämpningsproblem. Detta har bl.a. upp- märksammats av JO. Nu utvidgas underrättelseskyl- digheten. Den skall avse alla fall där den intagne kan vistas utanför anstalten utan bevakning. Men det skall finnas vissa restriktiva undantag, dvs. om det finns bevakning eller om det uppenbart är obehövligt att underrätta målsäganden. I anslutning till lagstiftningsförslagen har det i motioner framförts krav och problem. Görel Thurdin talade varmt om barnens situation. Det är problem som har uppmärksammats. De måste diskuteras fram- över. Små barn som finns tillsammans med föräldrar i anstalt påverkas tidigt. Det är olämpligt att ha barn i anstalten. Man måste utgå från barnens bästa. Jag tycker att det framgår av utskottsbetänkandet att problemen skall lösas för barnens bästa. Det kan inte bara kriminalvården göra. Det måste ske i sam- verkan med socialtjänst och andra myndigheter. Det har kommit förslag i en utredning. Vi måste invänta beredningen av de konkreta förslagen. Jag vill säga till Görel Thurdin att jag tycker att det är klart uttalat att vi måste lösa problemen utifrån barnens bästa. En annan fråga som aktualiseras är kampen mot droger. Vi socialdemokrater sätter denna kamp högt. Regeringen har också i budgetpropositionen klart uttalat att kriminalvården skall verka för att häkten och anstalter hålls fria från narkotika. Regeringen har satt ett krav på kriminalvården att avrapportera vilka åtgärder som vidtas. En nyligen publicerad undersökning visar att det på de allra flesta anstalter aldrig eller sällan före- kommer narkotika. Jag vill därför säga till Göthe Knutson att ingen riskerar att bli narkoman på anstalt. Det är en myt, som Göthe Knutson gärna för vidare varje gång vi här i kammaren diskuterar narkoti- kaproblemen. På några få anstalter förekommer det ofta narkoti- ka, och det är naturligtvis ett problem. Nästan hälften av de intagna har missbruksproblem, och vi skall vara medvetna om att det är nästan ogörligt att helt stoppa förekomsten så länge det finns en efterfrågan. Jag skall citera Anders Backman, som är chef för kriminalvårdsanstalten Kirseberg i Malmö. Han säger: "Att påverka de intagna att välja bort drogerna är nog det bästa sättet att komma åt problemet. Så länge de vill ha narkotika kan de alltid på ett eller annat sätt få tag i det." Drogbekämpningen inom kriminalvården måste ske med åtgärder av olika slag, precis som i samhället i övrigt. Det gäller att differentiera de intagna, moti- vera dem att delta i behandlingsprogram, se till att det finns tillgång på platser för missbrukarvård, kontrolle- ra genom urinprov och visitationer och ta initiativ till särskilda projekt som vänder sig till dem som har missbruksproblem. Dessutom behöver behandlings- metoderna utvecklas. Kriminalvården har i ett projekt kartlagt proble- men med att bedöma omfattningen för att man skall kunna följa upp åtgärder och förbättra metoderna för att kunna ge en adekvat vård. Under 1997 har insatserna ökat på narkotikaområ- det. Antalet deltagare i narkotikarelaterade program och andra behandlingsåtgärder har ökat. Antalet mo- tivations- och behandlingsplatser för narkotikamiss- brukare har också ökat. I en rapport om våldet på anstalterna tar man upp narkotikahanteringen och de problemen. En del för- slag till åtgärder är under beredning inom kriminal- vården. Utskottet är enigt om att det är angeläget att detta följs upp och skyndas på. Det vill vi också ge regeringen till känna. Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i jus- titieutskottets betänkande och avslag på reservatio- nerna. 0753292035001 N 2010-01-01 00:00:00 206943 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09102/#anf116