2348890 GL09102 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:102 Onsdagen den 6 maj 1997/98 102 1998-05-06 00:00:00 Behandlingen av långtidsdömda, m.m. E41740F5-D833-4BB0-9310-916DAE3E58F0 110 Andre vice talman GÖREL THURDIN (c) c Herr talman! Detta betänkande handlar om en hel del saker som berör intagna på våra kriminalvårdsan- stalter men jag skall ägna mig åt en speciell sak. I och för sig kan jag instämma med föregående talare; det är nödvändigt t.ex. med narkotikafria anstalter. Vi i Centerpartiet står bakom flera reservationer, bl.a. en reservation på nämnda område. Vi har också en del motionsyrkanden. Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation nr 15 under mom. 17. Det gäller barn med föräldrar i anstalt. Det är den saken som jag tänker ägna några minuter åt. I dag när propositioner läggs fram och när förslag presenteras ute i samhället, liksom när det gäller sta- tistik och beskrivningar av hur samhället ser ut, är barnen ofta osynliga. De finns inte med. De lyfts inte fram och man fokuserar inte på barnens situation under olika förhållanden. Man är i stället mycket koncentrerad på den vuxnes speciella situation. Ju mera jag har satt mig in i frågan om fångarnas barn - om man får kalla dem så - desto mera har jag insett vilka ofantliga tragedier som ligger bakom varje fånge, varje intagen, som har barn - tragedier speci- ellt kopplade till barnet men naturligtvis också till andra anhöriga, och många gånger även till den intag- ne själv. I betänkandet hänvisas till att utredning pågår, vil- ket är helt rätt. Utredningen skall vara avslutad den 1 december i år. Samtidigt vet vi att många barn un- der tiden far illa. Varje år tas det in ganska många på anstalt. Det är ungefär 14 000 personer som årligen tas in på anstalt eller som hamnar i fängelse. Många av dem har barn, ibland flera barn. På något sätt måste vi lyfta den diskussionen. Även om utredning pågår tror jag att det är viktigt att göra det, för de här barnen går i skola t.ex. Det finns ingen beredskap i skolan för att möta barn till fängs- lade personer och för att ta tag i den här problemati- ken i syfte att stötta också barnen. Barnen har ju inte begått någon kriminell handling. De måste få de allra bästa möjligheter att växa upp till personer som inte bryter mot lagen. Många gånger uppstår, både i sam- band med arresteringen och under fängelsetiden, situationer som är sådana att barnet aldrig kan hämta sig. I stället hamnar barnet i samma spår och känner sig sviket av samhället. Jag fick i dag tag på en bok, Fångarnas barn, som journalisten Mie Melin har skrivit. Hon har varit i kontakt med intagna pappor - det är väldigt mycket det som det handlar om - som har berättat att även de kan sakna sina barn och relationen till dessa. Men kanske är det så att barnen ännu mera saknar en föräl- der. En arrestering kan gå till på följande vis, som en mamma berättar: Det var fruktansvärt. Jag var hög- gravid när polisen stormade in tidigt en morgon. Mina två äldsta pojkar låg och sov. De tog allt; alla saker, alla barnens kläder - allt. Jag fick inte behålla någon- ting, inte ens mitt ofödda barns kläder. Hos de barn som låg och sov och som vaknade och upplevde detta sätter sådant här mycket djupa spår. I vårt samhälle har vi ännu inte lärt oss att ta särskild hänsyn till barn och att se hur vi kan undvika den här sortens traumatiska upplevelser. Även väldigt små barn kan fara oerhört illa av att pappan helt plötsligt försvinner ur deras liv. Detta finns beskrivet i boken. En flicka som är fyra år satt i sängen om kvällarna och skrek och grät: Var är min pappa? Var är min pappa? Det första året efter pappans försvin- nande upprepades detta varenda kväll. Det är klart att den flickan är oerhört påverkad av att en relation, som för henne var betydelsefull, av- bröts. Ett barn kan inte förstå den typen av händelser. Därför tycker jag att det är viktigt att vi ibland, även om utredningar avvaktas, uttalar vissa saker väldigt tydligt i våra beslut här i riksdagen och går före med värderingar. Det handlar då om hur vi ser på hur sam- hället bör uppföra sig t.ex. gentemot barn. Det gäller exempelvis permissioner. Då ställs vi inför en konflikt när det gäller detta med att vara restriktiv med permissioner så att det inte blir återfall och så att det inte sker otäcka saker igen. Samtidigt är de barn som inte får träffa en förälder väldigt utsatta. En permission kan ju innebära att barnet kan träffa föräldern under ganska normala betingelser. Det pågår försök ute på anstalterna. Försöken gäller att skapa andra sorters miljöer än de små ut- rymmen där man skall vistas i flera timmar och där man skall trycka på en knapp när man skall gå på toaletten. För ett barn är sådant kanske en väldigt negativ upplevelse. Till slut vill inte barnet komma till anstalten. Hela tiden måste vi göra avvägningar i vårt sam- hälle. Det kan vara fråga om nog så svåra avvägningar men vi måste vara medvetna om saker och ting när avvägningarna skall göras. Jag tycker att det är bra att det utreds. Det är alldeles klart så. Det finns ett stort behov av att frågan lyfts fram och att den diskuteras ute i samhället eftersom det trots allt är så många barn som berörs av detta. Dessutom är det viktigt att skapa en beredskap för att möta de här barnen så att de inte blir isolerade och fullständigt hamnar vid sidan av ett vanligt liv. Annars kommer vi nämligen framgent att möta de här barnen på ett annat sätt, i negativa for- mer. Mot den bakgrunden kände jag ett behov av att lyfta fram just den här speciella frågan. Sett in i fram- tiden tror jag att detta med hur vi gör med våra barn väldigt mycket är avgörande för hur framtiden kom- mer att te sig. Vi måste våga diskutera saker på ett helt annat sätt. Det gäller också vuxna emellan. I dag är vi i vårt samhälle rädda för att prata om döden. Ja, vi är rädda för en mängd saker som faktiskt måste diskuteras, också tillsammans med barn. Det gör att det blir svåra situationer i skolan där vuxna inte vågar prata med varandra och än mindre med de unga män- niskorna eller med barnen. Vi har ett ledarskap att utöva härifrån riksdagen, oavsett vad det gäller. Därför är våra signaler väldigt betydelsefulla. Jag anser att man kan signalera om saker även om utredningar pågår. Värderingar och synsätt skall vi stå fast vid och väldigt tydligt deklare- ra härifrån, även om vi åberopar att vi kanske får vänta på detaljerade förslag till dess att en utredning har lagts fram, varit ute på remiss osv. och vi får en proposition. 0763802658906 N 2010-01-01 00:00:00 206937 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09102/#anf110