<anforande>
<dok_hangar_id>2349005</dok_hangar_id>
<dok_id>GK0995</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:95 Torsdagen den 24 april</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>95</dok_nummer>
<dok_datum>1997-04-24 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Frågestund </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>frågestund</kammaraktivitet>
<anforande_id>CC15809C-5B8A-43FC-96C4-0FE2FB09F34D</anforande_id>
<anforande_nummer>51</anforande_nummer>
<talare>INGRID NÄSLUND (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Fru talman! Pierre Schori nämner här de reserva-
tioner som finns. Det kan finnas ett samband mellan
de låsningar man har till olika landramar och de avtal
som har ingåtts med länder som gäller ganska många
år. När inte landet har kunnat tillgodogöra sig medlen
har det blivit stora reservationer. Det kan inte tyda på
att behoven har minskat. Det vet vi att de knappast
kan ha gjort, med tanke på att så många andra länder
skär i sitt bistånd. I stället kan det vara ett tecken på
att man kanske inte alltid har administrerat biståndet
på ett riktigt rätt sätt, och därför har reservationerna
uppkommit.
Jag vill i detta sammanhang fråga om Pierre
Schori ser något sådant samband, och att det kan ha
med administration att göra. Jag vill nämna att vi har
minst två stora humanitära katastrofer, om jag inte
räknar f.d. Jugoslavien. Det gäller Zaire och Nordko-
rea. Nog finns det behov alltid.
</anforandetext>
<intressent_id>0841779272604</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>220000</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0995/#anf51</protokoll_url_www>
</anforande>
