<anforande>
<dok_hangar_id>2349004</dok_hangar_id>
<dok_id>GK0994</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:94 Onsdagen den 23 april</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>94</dok_nummer>
<dok_datum>1997-04-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Internationella adoptionsfrågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>8145ADD4-536C-495E-9A9B-B48A0ECE2179</anforande_id>
<anforande_nummer>42</anforande_nummer>
<talare>THOMAS JULIN (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>Fru talman! Min fråga till Marianne Jönsson är
följande: Varför är det större säkerhet i att social-
nämnderna gör den slutliga bedömningen än att ad-
optionsorganisationerna gör det? Marianne Jönsson
beskriver det som att adoptionsorganisationerna inte
kan kontrollera sin egen verksamhet. Men det hela
handlar ju inte om det. Det handlar ju om en slutlig
bedömning om adoptionen kan fortsätta. Det gäller ju
inte en kontroll av organisationen.
Vidare var det frågan om adoptivföräldrarna har
tillfredsställande kunskap om barn och deras behov.
Det står i konventionen att föräldrarna skall vara
informerade om innebörden av den planerade adop-
tionen. Sedan har regeringen byggt på detta ytterligare
med en kontroll av att det finns tillfredsställande
kunskap.
</anforandetext>
<intressent_id>0817472556307</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>219873</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0994/#anf42</protokoll_url_www>
</anforande>
