<anforande>
<dok_hangar_id>2349004</dok_hangar_id>
<dok_id>GK0994</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:94 Onsdagen den 23 april</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>94</dok_nummer>
<dok_datum>1997-04-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Internationella adoptionsfrågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>FDC1EB10-6F40-492C-A6EE-8CA33FE81828</anforande_id>
<anforande_nummer>16</anforande_nummer>
<talare>LISELOTTE WÅGÖ (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! I socialutskottets betänkande nr 15
behandlas frågan om internationella adoptioner. Bak-
grunden är att Sverige vid konferensen för internatio-
nell privaträtt i Haag har deltagit i utarbetandet av en
konvention med regler för hanteringen av internatio-
nella adoptioner. Resultatet blev 1993 års konvention
om skydd för barn och samarbete vid internationella
adoptioner, benämnd Haagkonventionen. Så långt
bakgrunden.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att riksda-
gen skall godkänna 1993 års Haagkonvention, och det
anser jag också att vi skall göra. Här finns alltså inga
delade meningar. Dessvärre innehåller regeringens
förslag flera förslag, och då blir det genast mer
komplicerat. Det gäller tolkningar och tillämpningar
av konventionen. Jag vill främst uppehålla mig vid
samtycke enligt artikel 17 c i konventionen.
I artikeln står det: "Ett beslut i ursprungsstaten om
att ett barn skall överlämnas för vård hos tilltänkta
adoptivföräldrar får endast fattas om centralmyndig-
heterna i båda staterna har samtyckt till att adoptions-
förfarandet får fortskrida". Det handlar alltså om en
andra kontroll och om en andra prövning. Detta är
någonting nytt och något som ytterligare kan fördröja
adoptionsprocessen, och den är i dag inte kort.
Jag har under de senaste månaderna fått många
brev från oroliga blivande adoptivföräldrar som vitt-
nat om hur seg processen kan vara. Nu motsätter vi
moderater oss inte en andra prövning, men dessvärre
har utkskottsmajoriteten inte precis valt den smidigas-
te vägen. Man anser att det är socialnämnderna som
skall göra denna andra prövning. Vi tycker att den
skall göras av de auktoriserade adoptionsorganisatio-
nerna. Och det finns många skäl till att vi tycker så.
De svenska adoptionsorganisationerna har ett
mycket gott rykte internationellt. De är seriösa och
har en genomtänkt policy i adoptionsfrågor. Man
sätter barnet i centrum och man ser till barnets bästa.
Det finns också en mycket stor kompetens. Detta har
lett till att dessa organisationer i väsentliga delar bi-
dragit till innehållet i Haagkonventionen. Man har
deltagit i beredningsarbetet inför konventionens till-
komst. Man har också varit förebild för konventio-
nens vision om en god adoptionsverksamhet. Man har
skapat bilden av ett respektfullt internationellt samar-
bete.
Fru talman! Vi moderater vill framför allt inte
förlänga processen. Det är inte att se till barns bästa.
Det gäller att till varje pris minska den tid som barnen
behöver vara omhändertagna i avvaktan på adoption.
Man skall också ha klart för sig att i dag är många
barn som blir föremål för adoption i mycket dålig
kondition och lever ofta under fullständigt oacceptab-
la förhållanden. Därför är varje dags fördröjning
olycklig. Vi anser att det finns en uppenbar risk för
väsentliga fördröjningar i processen, om ansvaret för
den andra prövningen läggs på socialnämnderna.
Kompetensen finns i första hand hos adoptionsor-
ganisationerna. Dessa organisationer sysslar endast
med adoptioner, så de är alltså experter på adoptioner.
Vad som i dag åvilar socialnämnderna är väl ingen
omedveten om, inte heller den stora belastning som
finns på grund av bl.a. arbetslösheten i Sverige och
vidhängande problem som det inte är så ovanligt att
just socialnämnderna får ta hand om.
Jag tror faktiskt inte att just adoptionsärenden för
närvarande är de mest prioriterade i socialnämnderna
i dag. Därför misstänker jag på starka grunder att det
finns risk för fördröjningar, och det kan jag inte ac-
ceptera. Som jag ser det finns det inte heller några
lagliga hinder för att låta de auktoriserade adoption-
sorganisationerna sköta den här saken. Att man nu
från regeringen och utskottsmajoriteten valde just
socialnämnderna betraktar jag närmast som ett hug-
skott - om än ett olyckligt sådant - som i praktiken
kan få oönskade effekter.
Fru talman! Jag vill också nämna att det i rege-
ringens förslag om internationell adoptionsförmed-
ling, som också utskottsmajoriteten har ställt sig bak-
om, sägs i 4 §: "Den eller de som vill adoptera ett
barn från utlandet skall anlita en sammanslutning som
avses i 3 §." - dvs. auktoriserade organisationer.
Detta förslag innebär att det i praktiken blir omöjligt
att adoptera enskilt. Detta anser vi mycket olyckligt.
Vi har därför reserverat oss mot det.
Vi har också reserverat oss mot förslaget att i lag
införa krav på att de tilltänkta föräldrarna skall ha
tillfredsställande kunskaper om barn. Det torde vara
få föräldrar som är så motiverade att tillägna sig kun-
skaper om barn och barns behov som dem som beslu-
tat sig för att adoptera ett barn. Det är dessutom
olyckligt, som jag ser det, att lyfta ut en grupp föräld-
rar som skulle vara i särskilt behov av föräldrautbild-
ning. Detta förslag är nog dessvärre inte särskilt ge-
nomtänkt.
Flera blivande adoptivföräldrar har, som jag har
nämnt, skrivit både till mig och till övriga riksdagsle-
damöter i den här frågan. De är oroliga. Någon ut-
tryckte det som att regeringens förslag till nya lagar
kom som en kalldusch. Samtidigt ställdes frågan:
Varför göra byråkratin krångligare och förlänga vän-
tetiden för föräldrar och barn? En annan familj skri-
ver: Har man en gång malts genom de kommunala
kvarnarna, fått alla godkännanden, stämplar och intyg
på att man nog duger som förälder, lockar ingen ny
granskning. Hur länge måste man då längta efter sitt
barn? En vecka, en månad eller två månader? Hur
mycket missar man inte av ett barns utveckling under
några månader? Vad kommer vi att förlora i kontakt?
Fru talman! Oron är stor och frågorna är många
bland blivande adoptivföräldrar. Den oron skall vi ta
på allvar. Vi politiker skall hjälpa och inte stjälpa
både blivande föräldrar och barn. Jag har också en
fråga till utskottsmajoriteten. Av vilket skäl valde ni
att lägga ansvaret på socialnämnderna i stället för på
de auktoriserade adoptionsbyråerna? Det är nog inte
bara jag som skulle vara tacksam för det svaret. Det
vill nog alla blivande adoptivföräldrar också veta.
Finns det någon tanke bakom detta, eller är det ett
hugskott?
Fru talman! Avslutningsvis står vi självklart bak-
om alla våra reservationer, men för tids vinnande i
kammaren yrkar jag bifall till reservationen 1 under
mom. 3.
</anforandetext>
<intressent_id>0425391168202</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>219847</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0994/#anf16</protokoll_url_www>
</anforande>
