2348996 GK0986 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:86 Onsdagen den 9 april 1996/97 86 1997-04-09 00:00:00 Våldsbrott och brottsoffer 3776401F-EB7A-4EBB-80B6-1B522C95F33C 96 MARGARETA SANDGREN (s) s Herr talman! I detta betänkande om våldsbrott och brottsoffer behandlas motioner som väckts under den allmänna motionstiden. Inledningsvis yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet samt avslag på reserva- tionerna. Våldet i samhället har ökat och därtill blivit råare och brutalare. Allt som oftast utövas det med knivar eller andra tillhyggen. Det är vanligt att brottet sker under påverkan av alkohol eller andra droger. Våld som sker utanför bostaden drabbar oftast män, medan våld som sker i bostaden drabbar kvinnor. Det är viktigt att få kunskap om orsaker och sam- band för att kunna vidta de rätta åtgärderna och för att kunna förebygga, förhindra och nedbringa vålds- brottsligheten. I dag vet vi ganska mycket, men det behövs naturligtvis mera kunskap. Det handlar inte enbart om skärpningar av lagstiftningen, utan det handlar också om alkohol- och narkotikabekämpning och om hur vi kan begränsa lättillgängligheten till vapen, knivar osv. Säkerligen kan också samhällsut- vecklingen i sig förklara en del. Det handlar om ojämlika uppväxtvillkor, misslyckad skolgång, osä- kerhet i fostrarrollen, brist på normer och regler, segregation, utslagning, utanförskap och arbetslöshet, men kanske också om brister i den sociala kontrollen. En sådan fanns faktiskt då jag växte upp. Alla de här sakerna har kopplingar till varandra. De hänger sam- man. När man nu skall angripa orsakerna måste det ske med ett brett register av åtgärder på alla plan och med allas medverkan. Också när det gäller kvinnovåldet måste kunska- pen om orsaker och samband bli bättre. Varje år misshandlas, kränks och förnedras kvinnor, oftast av en närstående och oftast i hemmet. Det handlar om makt och om förlegade föreställningar om mannens överlägsenhet och rätt att bestämma. Vad vi vet något om är de misshandels- och våldtäktsbrott som anmäls. Mörkertalet sägs vara stort, om än inte dolt. I de allra flesta fall känner någon i omgivningen till vad som försiggår, eller också känner man på sig hur det är. Antalet anmälda misshandelsfall har planat ut nå- got, men det säger egentligen inte så mycket om före- komsten av brott. Alltför få känner kanske till vilken hjälp och vilket stöd som redan i dag finns att tillgå och därför inte anmäler. Men också hot om mera våld både mot sig själv och mot barnen gör att kvinnan i många fall räds att anmäla mannen. Kvinnovåldskommissionen har lagt fram en hel del förslag, och många av förslagen är bra, om en mera fullödig statistik som kan ge oss mera kunskap och möjligheter att förhindra att brott upprepas. Vida- re gäller det förslag om forskning, om en skärpning av lagstiftningen, om kunskaper för att identifiera och synliggöra brotten och om utbildning och kunskaps- förmedling, främst i de yrkesgrupper som kommer i kontakt med misshandlade kvinnor, men också om information till allmänheten. Svaga grupper i sam- manhanget lyfts fram. Det handlar då om barnen och om kvinnor i särskilt utsatta situationer. Jag tror att det är viktigt att barnen uppmärksam- mas särskilt. Alltför ofta utsätts ju också barnen i samma familj för våld. Det räcker med de traumatiska upplevelser som barnen har av att modern misshand- las för att de skall få skador för livet. Många av de män, säger man, som misshandlar har själva upplevt en barndom med våld och övergrepp. Talesättet att våld föder våld är i många stycken en realitet. I Kvin- novåldskommissionen finns också förslag om hand- läggning och handläggningstider i samband med dessa brott. Enligt regeringens budgetproposition på rättsvä- sendets område är våldsbrott tillsammans med narko- tikabrottslighet och ekonomisk brottslighet prioritera- de uppgifter, liksom att brottsoffrens ställning skall stärkas. Herr talman! Jag går nu över till att kommentera utskottets ställningstagande till de olika förslagen i betänkandet. Jag instämmer gärna i det som Alice Åström här pläderade för, nämligen att vi egentligen inte har så olika uppfattningar. I stället är vi ganska överens om vartåt vi vill gå och om vad vi vill åstad- komma. I reservation nr 1 yrkar man på ett tillkännagivan- de om inrättandet av en våldskommission. Uskottet yrkar avslag. Dels har regeringen, som nämnts, angett våldsbrotten som en prioriterad uppgift. Dels har regeringen lagt fram ett nationellt brottsförebyggande program, Allas vårt ansvar, som handlar om hur vi kan bekämpa och förebygga förekomsten av brott i stort och som självfallet också inkluderar våldsbrot- ten. Det handlar om att engagera hela samhället i det brottsförebyggande arbetet, på alla plan och med alla till buds stående medel. Skrifterna Motverka våldet och Hjälp mot våldet skall inspirera och sprida information om våldet. Därtill har en mängd andra åtgärder vidtagits och initierats för att nedbringa våldsbrotten. Ökade möj- ligheter för polisen att ingripa i samband med större arrangemang övervägs. En översyn av vapenlagstift- ningen är i gång liksom en ökad användning av över- vakningskameror. Snart kommer på riksdagens bord förslag om hot mot målsägande och vittnen som inne- bär skärpta straff för övergrepp i rättssak. Det nationella brottsförebyggande programmet skall ses som ett första steg i ett långsiktigt och uthål- ligt brottsförebyggande arbete. En genomförande- kommitté har tillsatts, vars uppdrag är att verka för att intentionerna i programmet genomförs och att befint- lig kunskap på området sprids ut över landet. Utskottet anser att det utöver de initiativ som re- dan tagits på det här området inte behöver tillsättas en kommission mot våldet. Jag tror inte att det är mer av konventioner eller program som behövs. Det är nu handling som det gäller, att sprida ut vad som behöver åstadkommas och att engagera så många som möjligt i kampen mot våldet. Så till våldet mot kvinnor. Flertalet av förslagen sammanfaller med de förslag som Kvinnovåldskom- missionen lagt fram. Jag vill här starkt markera att utskottets yrkanden inte på något sätt skall tolkas så att vi avvisar de i Våldskommissionens betänkande framlagda förslagen. Det är brukligt att när någon fråga är under utredning eller beredning i departemen- tet avvakta förslagen från regeringen. En proposition har aviserats till hösten, och vi får då ta ställning till de förslag som läggs fram. Jag vill också kommentera de moderata reservan- ternas avslagsyrkande med hänvisning till att polisen måste tillföras mer resurser för att kunna uppfylla kravet på en snabbare handläggning. Eftersom utskot- tet här egentligen inte tar ställning till de enskilda förslagen, med hänvisning till beredning av ärendet, kan vi inte heller ställa oss bakom den motivering som moderaterna anfört, som dessutom tar sikte bara på en del av förslaget. Detsamma gäller, herr talman, förslaget om krimi- nalisering av köp av sexuella tjänster. Utskottet tar inte ställning till Prostitutionsutredningens förslag, då även dessa är under beredning och övervägande i departementet. Jag vill därför inte här gå in på vad som kan tala mot eller för en kriminalisering på det här området. Jag vill ändå säga att det inte är en allde- les lätt fråga. Det är viktigt att samhället markerar sin syn på prostitutionen, men det krävs en rad åtgärder för att komma till rätta med den. Det är möjligt att det bör lagstiftas på det här om- rådet, men frågan om tillämpning och efterlevnad måste noga övervägas innan man väljer den vägen. Det vore olyckligt om lagstiftningen skulle innebära att prostitutionen försvinner någon annanstans, där vi inte kan komma åt den. Känslomässigt är det kanske inte så svårt att tillstyrka förslaget, men frågan tarvar ett noggrant övervägande. I reservation 5 yrkas på att regeringen skall fram- lägga förslag om lagändring innebärande att åklagare ej skall kunna utfärda strafföreläggande när det gäller misshandel av kvinnor. Riksdagen har ju helt nyligen tagit ställning till förslag när det gäller strafföreläg- gande. I betänkandet framhålls att den typ av gärning som avses torde vara av den karaktären att det ej kan bli aktuellt med strafföreläggande. Liksom vid andra förändringar är det av stor vikt att frågan noga följs upp, så att den typ av brott som avses i förslaget inte kan komma i fråga för strafföreläggande. För närva- rande anser inte utskottet att det finns belägg för att så skulle vara fallet, och därför avstyrks reservationen. Även frågan om oetisk kontaktförmedling och kvinnoimport är under utredning. Utredningsarbetet beräknas vara i det närmaste avslutat, och dess resul- tat bör därför avvaktas. Även reservationerna om barnpornografibrott och om brottsofferfrågor avstyrks med hänvisning till pågående beredning och utredningar. I reservation 9 begärs tillsättande av en aktions- grupp inom Östersjöområdet mot prostitution, köns- handel och sexhandel med barn. Den senare frågan har uppmärksammats internationellt, och initiativ har tagits såväl genom den särskilda världskongressen föregående år som inom EU och Europarådet. Utskot- tet utgår från att man också inom ramen för Öster- sjörådet kommer att uppmärksamma de här frågorna. Förslagen i de övriga reservationerna, om förskot- tering av skadestånd och om terapikostnader för brottsoffer, avvisas med hänvisning till vad som har anförts i betänkandet. Låt mig till sist, herr talman, säga att många av de förslag som väckts är under utredning eller beredning och att det inte vore rätt att föregripa och nu ta ställ- ning till delar av utredningarnas förslag eller medan beredning nu pågår. Det föreligger väldigt många bra förslag, men trots allt händer det faktiskt en hel del på de här områdena. Arbetet med det nationella brottsförebyggande programmet är i full gång. En hel del förslag till lag- stiftning på olika områden är på väg. Brottsoffrens ställning skall stärkas, och det är en prioriterad upp- gift. Det pågår också en utredning om detta. När det till sist gäller våldet mot kvinnor pågår det en hel del projekt ute i landet. Så sprids t.ex. det som påbörjades med Rikskvinnocentrum innebärande särskild mot- tagning av misshandlade kvinnor. En rad landsting har satt i gång en sådan verksamhet. Samarbetet mellan hälso- och sjukvården, polisen, socialtjänsten och frivilligorganisationer är i full gång på många håll i landet. Också försöksprojekt med dokumentation genom videofilmning sprider sig till alltfler polisdistrikt. Arbetet med frågor om kvinno- våldet måste prioriteras i polisens verksamhetsplaner på det sätt som sker bl.a. inom Stockholmspolisen. Mycket mer behöver naturligtvis göras, men åtskilligt är på gång ute i landet i kampen mot våldet. Herr talman! Än en gång bifall till betänkandet och avslag på reservationerna! 0213183979300 N 2010-01-01 00:00:00 219155 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0986/#anf96