<anforande>
<dok_hangar_id>2348996</dok_hangar_id>
<dok_id>GK0986</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:86 Onsdagen den 9 april</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>86</dok_nummer>
<dok_datum>1997-04-09 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Ungdomsbrott </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>D344726E-E7B6-44A6-8596-AD9613FB65CC</anforande_id>
<anforande_nummer>140</anforande_nummer>
<talare>GUN HELLSVIK (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Självklart undviker jag att diskutera
denna speciella händelse. Jag har en version. Men
oberoende av detta tycker jag att denna berättelse
skulle kunna användas som ett bra exempel på en
utveckling som det finns allt skäl att anstränga sig för
att bryta, nämligen den utveckling som har inneburit
att vi inte löser några konflikter själva utan alltid
hänskjuter dem till någon annan. En hel del av det
som vi talat om här är sådant som syftar till att få oss
själva i våra olika roller att ta vårt ansvar. Där kom-
mer medlingen och familjegruppskonferensen in, för
att ta ett par exempel. Vi har på många olika sätt haft
en utveckling som innebär att vi skjuter ansvaret ifrån
oss, att vi inte löser konflikterna i den roll som vi
drabbas, utan det är alltid något specialorgan som
skall lösa konflikten.
</anforandetext>
<intressent_id>0937012299307</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>219199</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0986/#anf140</protokoll_url_www>
</anforande>
