<anforande>
<dok_hangar_id>2348993</dok_hangar_id>
<dok_id>GK0983</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:83 Fredagen den 21 mars</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>83</dok_nummer>
<dok_datum>1997-03-21 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1996/97:196 om försvarets roll i miljöarbetet</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>E7A620D1-2094-4ACD-B180-CF5710BF0A2C</anforande_id>
<anforande_nummer>78</anforande_nummer>
<talare>ARNE ANDERSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det är för mig tillfredsställande att
nu påminna om att vi för bara två veckor sedan här i
kammaren diskuterade försvarsutskottets betänkande
om försvaret och miljön. Vi hade då glädjen att som
ett enigt utskott kunna skriva i betänkandet att För-
svarsmakten faktiskt har kommit väldigt långt och
kunnat redovisa långt gångna miljöhänsyn. Den mest
miljövårdande myndigheten, Naturvårdsverket, kunde
t.o.m. framhålla att Försvarsmakten var en sek-
torsmyndighet i framkant, och det gladde mig. Som
försvarsministern vet har jag inte glatt mig så värst
mycket åt försvarsbesluten under det senaste året, så
jag säger därför detta med synnerlig tillfredsställelse.
Liggande och på gång varande miljöplaner inom
Försvarsmakten, alltså de som kommer på olika nivå-
er - sådana är på gång även på lägre nivå - borgar
nog för att svensk försvarsmakt kanske även fortsätt-
ningsvis kommer att kunna vara ett föredöme för
andra sektorsverksamheter. Det, Annika Nordgren,
för mig fram till konstaterandet att vi, bortsett från det
som rör fråga två i interpellationen, inte har så särskilt
stort behov av en miljödebatt i riksdagen. Vi har ju
ganska bra på fötterna här, och dessutom kan vi se
framtiden an.
Den egentliga anledningen till att jag ändå deltar i
debatten är fråga två, om miljöregementen eller vad vi
nu vill kalla dem. Då kan jag, försvarsministern, inte
underlåta att säga att jag fortfarande är synnerligen
besviken, eller rent av litet arg, över att jag skulle var
ordförande i försvarsutskottet då vi fattade århundra-
dets sämsta försvarsbeslut i december. Det tycker jag
inte om! Är nu beslutet ändå fattat inser jag att jag
måste vända mig till boråsarna och till andra, som
snabbt reser sig och hittar nya, kreativa idéer för att
fortsätta att förvalta det de har omkring sig och ta
vara på intentioner som finns i försvarsbeslutet. Det
skall de ha en klar poäng för. Jag är imponerad över
det.
Jag är ändå litet förvånad över att försvarsminis-
tern i svaret inte tar fasta på det som var poängen i
Borås, det som också smittade av sig i Linköping och
Umeå - kanske beror detta på hur Annika Nordgren
hade formulerat sina frågor. Poängen i det här sam-
manhanget var ju att man skulle kunna dra nytta av
det etablissemang som finns - men det kanske inte var
så märkvärdigt - och att man skulle kunna få prov-
verksamhet vid en tidpunkt då människor, kunskaper
och yttre förutsättningar i övrigt stod till buds. Hän-
visningen till hösten 1998 och vad som kommer ett
halvår därefter blir därför inte särskilt poänggivande.
Då blir det ingen poäng med vad som är produce-
rat i Borås. För en gångs skull, försvarsministern,
skulle vi kunna diskutera det som ligger litet utanför
riksdagsbeslutet, nämligen en försöksverksamhet som
tar fasta på vad som står till buds just nu. Varför
måste vi börja från ruta ett, om vi ändå skall ha miljö-
soldater - vilket jag inte har bett om? Nu är vi där.
</anforandetext>
<intressent_id>0275356156309</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>218971</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0983/#anf78</protokoll_url_www>
</anforande>
