<anforande>
<dok_hangar_id>2348991</dok_hangar_id>
<dok_id>GK0981</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:81 Onsdagen den 19 mars</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>81</dok_nummer>
<dok_datum>1997-03-19 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Mänskliga rättigheter m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>7CB9E01E-FC39-4928-975E-D29F327C87D4</anforande_id>
<anforande_nummer>181</anforande_nummer>
<talare>HELENA NILSSON (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag är väl medveten om att sanktioner
är ett känsligt vapen i sådana här diskussioner. Jag
tycker ändå att vi i reservationen har öppnat för att
ganska snabbt kunna tillgripa detta om det visar sig
att situationen inte förbättras. Det finns händelser
under de senaste månaderna - inte minst de två förfat-
tare som är försvunna - som är exempel på att de
mänskliga rättigheterna kränks just på grund av ytt-
randefriheten.
Jag hoppas att det inte skall ske något attentat i
Sverige, som det gjorde i Norge, för att vi skall till-
gripa sanktioner som ett instrument för att kritisera
Iran.
</anforandetext>
<intressent_id>0370034713503</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>218670</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0981/#anf181</protokoll_url_www>
</anforande>
