2348988 GK0978 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:78 Torsdagen den 13 mars 1996/97 78 1997-03-13 00:00:00 Försvaret och miljön 17DF38D8-754A-4193-96B2-ADC4306F5BC9 180 RAGNHILD POHANKA (mp) mp Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reserva- tion 2 under mom. 2. Det jag skall tala om är nog ingen karamell, möj- ligen en smällkaramell. Det smäller ganska ordentligt på Älvdalens skjutfält. Det är Europas största skjutfält och används i första hand för utbildning av värnplik- tiga och utprovning av vapen. Den miljöpartimotion som jag här yrkar bifall till handlar knappast alls om skjutfältets användning som skjutfält utan uteslutande om störtning av gammal ammunition. Ammunitionen läggs då i en stor hög och sprängs. Det kan vara 22 ton, ja ända upp till 30 ton i en sprängning. Dessa sprängningar föregås av vind- mätningar och framför allt av vindriktningsmätningar, för att inte fönstren skall skallra nere i Älvdalen, flera mil därifrån. Det kan bli sättningar i grunderna och också sprickor. I början av 90-talet - ja, det kan också ha varit i slutet av 80-talet - deltog jag i ett stort offentligt möte där allmänheten informerades om sprängningarna. Då informerades vi om att det fanns en destruktionsmo- dell som Bofors initierat, som skulle kunna användas. Men den har vi inte sett röken av sedan dess. Bofors fabrik för ammunitionsförstörelse kan för- störa alla typer av ammunition, från små kalibrer till tunga bomber och havsminor. Hela systemet består av moduler och behållare. Det betyder att kunden kan designa sin egen fabrik efter sina egna behov och att den snabbt kan flyttas och sättas upp där den mest behövs. Men det handlar nog inte då om 22 ton i stöten. Annars är den effektiv och säker, den är mobil, och den är miljövänlig. Miljöpartiet förordar återvinning av en betydligt större del av ammunitionen och att den ammunition som inte går att återvinna ändå skall sorteras. För att gå till källan måste tillverkningen förändras så, att obrukbar och gammal ammunition alltid skall kunna demonteras, återvinnas och sorteras. Det finns flera reservationer och yttranden lagda till länsstyrelsens beslut. De kommer från Naturskyddsföreningen i Älvdalen, Frihetliga kommunalfolket - ett kommunalt parti -, Miljöpartiet och privatpersoner. Det främsta skälet som anförs mot ammunitions- destruktion är att denna verksamhet inskränker be- folkningens möjligheter att använda fältet och mar- kerna kring detta för jakt, fiske och bärplockning. Vidare anförs att ammunitionsdestruktion bör ske i slutna utrymmen samt att om destruktion ändå tillåts skall kontroll ske av ljudbangar och utsläpp. Jag har hört helt andra skäl mot verksamheten, och det är oron för miljön i Älvdalen. På det offentliga mötet kom det verkligen fram hur människor led av sprängningarna. Det kom också fram att det - för att ta en enda tungmetall - kom ut ungefär 400 ton bly. Siffran är litet olika olika år. Man beräknar att all jakt i Sverige släpper ut ungefär 600 ton, och detta talar man ju om att förbjuda. Skall då lilla Älvdalen få sådana mängder? Ja, Älvdalen är ju inte så litet - Älvdalens kommun är större än landskapet Blekinge, men ändå. Man har också i skogstrakterna söder om Älvdalen mätt upp oerhört mycket mera bly och andra tungmetaller. Var kan de månne komma från? Miljöskälen mot detta är alltså betydande. Nu planeras ett skjutfält, Gravberget, på norska sidan om Värmlandsgränsen. Det finns en stor oppo- sition mot skjutfältet, och om det inte byggs kan Älv- dalen bli Norges övningsfält. Men det är ju en annan fråga. 135 dagar om året spränger man i Älvdalen eller använder skjutfältet, och i Norge räknar man med 250 dagar om året. Miljöpartiet i Värmland är alltså emot att skjutfältet byggs, eftersom byarna i nordvästra Värmland och även byar i Norge i stort sett ligger i skyttelinjen. Det är märkligt ändå att också utländsk ammuni- tion störtas i Älvdalen, något som Miljöpartiet såväl lokalt och regionalt som på riksnivå absolut motsätter sig. Miljöpartiet har yrkat på att sprängning och bränning av ammunition skall upphöra. Om det inte upphör direkt bör det bli tidsbegränsat till den 1 janu- ari 1998. Älvdalens skjutfält bör i första hand upphö- ra med att ta emot utländsk ammunition - om sprängningarna upphör kommer ju också det att gälla sprängning av utländsk ammunition. En betydande del av ammunitionen kommer från andra länder, bl.a. Tyskland. Återvinning bör bli den allra viktigaste metoden, och där återvinning är omöjlig bör i stället sortering ske. 0161018662505 N 2010-01-01 00:00:00 218344 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0978/#anf180