2348988 GK0978 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:78 Torsdagen den 13 mars 1996/97 78 1997-03-13 00:00:00 Tandvårdsfrågor 144EE48F-B6CA-4A5F-92FE-EE73C3E53F36 113 MARIANNE ANDERSSON (c) c Herr talman! Jag instämmer med allt vad Görel Thurdin sade alldeles nyss, och jag delar hennes oro. Egentligen skulle det inte behöva sägas något mer, men jag känner också väldigt starkt i den här frågan och vill gärna säga någonting i alla fall. Amalgamfrågan är en lång lidandets historia som har debatterats här i riksdagen sedan 1982, tror jag att det var. Riksdagen har, som Görel Thurdin sade, fattat en lång rad beslut om att patienter som lider av kvicksilverförgiftning och andra avvikande reaktioner på tandlagningsmaterial skall behandlas med respekt, och om att amalgamsanering skall underlättas. Beslut har fattats om forskningen och tandläkarutbildningen. Jag har själv jobbat med den här frågan sedan 1985, när jag kom in i riksdagen. Jag har motionerat, frågat och interpellerat vartenda år och tagit upp alla upp- tänkliga aspekter. Jag kan t.ex. nämna kravet om produktkontroll och biverkningsregister. Hela tiden har jag bemötts väldigt defensivt. Det senaste exemp- let är från Ingela Thaléns tid som socialminister i slutet av 80-talet. Hon skyllde på och hänvisade till EU, trots att det på den tiden över huvud taget inte var aktuellt att Sverige skulle gå med i EU. Detta visar att man hela tiden försöker finna skäl för att inte göra någonting. Riksdagen har fattat en rad beslut, t.ex. om att amalgamet skall avvecklas. För barn skulle det ha varit gjort fr.o.m. den 1 juli 1995 och för vuxna från och med i år. Detta har inte uppfyllts, men man kan säga att amalgamfrågan mycket sakta har baxats fram här i riksdagen. Det allra största problemet är dock att hanteringen på fältet inte har skett i enlighet med de beslut som riksdagen har fattat. Det känns ganska meningslöst. Man undrar vilken makt riksdagen egentligen har. Den frågan bör vi som ledamöter verkligen ställa oss. Görel Thurdin har beskrivit vår motion litet grand. En del frågor som vi har tagit upp där har behandlats välvilligt av utskottet. Jag håller med om att utskottet har en något bättre skrivning nu. Det gäller bl.a. av- snittet om forskning, där det sägs att vårt yrkande egentligen är tillgodosett. Det är mycket bra, och jag tackar för det. Eftersom det yrkandet handlar om Tungmetallcentrum i Uppsala har jag ganska stora förhoppningar om att det verkligen kan bli ett bra resultat av den forskningen. När pengar tidigare an- slagits till forskning - vid ett tillfälle så mycket som 16 miljoner kronor - har erfarenheten visat att forsk- ningsresurserna gått till dem som redan tidigare var av den åsikten att detta inte är något problem. De som hade jobbat och visat på att amalgamet inte är stabilt, att det innebär hälsoproblem osv. fick inga eller mycket litet pengar. Jag tar upp det här bara som ytterligare ett exempel på att riksdagens beslut kan gå snett. Herr talman! Riksdagen har beslutat att amalgamet skall bort. Nu kan vi i enlighet med den rapport som Kemikalieinspektionen har lämnat konstatera att mål- sättningen inte uppfyllts. Vi menar att beslutet skall fullföljas. Jag tycker att det är bra att otillfredsställel- se med detta har framförts här och nu i debatten. Be- slutet skall fullföljas - i synnerhet när det gäller barn. Det skall ske omedelbart, utan några dispenser till handikappade barn eller invandrarbarn, vilket man har hört förekommit. Enligt utskottet är det Socialstyrel- sen som skall följa avvecklingen, men där har man inte varit särskilt intresserad av att amalgamet skall avvecklas. På något sätt känns det som att sätta bock- en till trädgårdsmästaren. Jag vet dock inte vem an- nars som skulle följa utvecklingen, men amalgamet skall helt enkelt bort. Ett annat beslut som riksdagen fattat tidigare är att amalgamsaneringen i vissa fall skall ersättas i enlighet med reglerna för den öppna hälso- och sjukvården. Vi menar att det skall vara på det sättet, och att kvicksil- verförgiftning av amalgam skall erkännas som en sjukdom. Vi hoppas att arbetsgruppen lägger fram ett sådant förslag och att det kommer snabbt så att riskdagen snabbt kan fatta beslut om det. Till slut måste jag ställa frågan: Varför är den här frågan så trög? Varför har hela det samlade etablis- semanget stått fast vid att det här inte skulle vara något problem? Man säger att patienterna har psykis- ka besvär. Varför har man över huvud taget inte brytt sig om att iaktta försiktighetsprincipen? Det finns ju andra miljöproblem där forskningsvärlden har fått erkänna att man faktiskt haft fel. Här har det varit oerhört trögt. Varför har man inte varit genuint intres- serad av att hjälpa sjuka människor? Man kan ju spekulera i många orsaker till tröghe- ten. Jag skall inte gå in på det. Men den här trögheten har faktiskt resulterat i stort lidande, onödiga sjuk- skrivningar och enorma kostnader för samhället. Det är någonting att tänka på i dessa tider, när vi gnetar med varenda krona och inte får pengarna att räcka till. Det rimmar också illa med vår lagstiftning om att sätta patienten i centrum. Även om betänkandet har en bättre skrivning än tidigare tänker jag rösta på reservation nr 6. Jag yrkar alltså bifall till den. 0754692641206 N 2010-01-01 00:00:00 218277 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0978/#anf113