2348979 GK0969 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:69 Onsdagen den 26 februari 1996/97 69 1997-02-26 00:00:00 Sveriges samarbete med Central- och Öst- europa 37C4E924-732E-47E1-805C-AE5F6041CC99 38 HÅKAN HOLMBERG (fp) fp Fru talman! Ibland kan det vara nyttigt att blicka bakåt och ställa frågan hur ett ämne debatterades för låt oss säga tio år sedan. För tio år sedan var det 1987. Frigörelsen i Östeu- ropa hade inte inletts. Sovjetunionen bestod och be- härskade militärt alltjämt halva Europa. Den debatt vi för i dag var självfallet otänkbar den gången. Däremot debatterades det kommunistiska systemet som sådant och Sveriges lämpliga förhållningssätt till den kommunistiska diktaturen. Hade det som då sades från en del håll varit riktigt, hade det kommunistiska systemets kollaps snarast varit en olyckshändelse - eller en ren olycka - och den debatt vi nu för onödig och missriktad. Föreställningen att grundläggande sociala behov hade tillgodosetts i de kommunistiska diktaturerna var vida spridd. Vittnesmål om motsatsen, t.ex. analyser av barnadödlighet, livslängd och andra nyckeltal i Sovjetunionen, som började tränga igenom redan under 70-talet, eller de nödrop som nådde också svensk publik, t.ex. i antologin Kvinnan och Ryss- land, som kom några år senare, hade märkligt svårt att tränga igenom. I en liten skrift vid 80-talets mitt häv- dade Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren att det nu stod klart att planekonomin i öst kunde åstad- komma samma framsteg som marknadsekonomin i väst. Bristen på demokrati kunde ingen förneka, men det var inte ovanligt att den sågs som ett problem som i första hand gällde författare och intellektuella, men saknade betydelse för vanligt folk eller för frågor kring fred och avspänning. När Bengt Westerberg - jag tror att det var just 1987 - sade att inget skulle gagna världsfreden mer än att Sovjetunionen omvand- lades till en demokrati, brännmärktes han av ledande socialdemokrater. För den tidens ledande vänsterpar- tister var det avgörande att man hade socialism, inte att den socialism man hade var en katastrof för de människor som tvingades leva under den. Men vanföreställningarna fanns också på andra håll. Det fanns affärsmän, som säkert röstade borger- ligt, som hade en märklig tilltro till planekonomin och inte bekymrade sig särskilt om vilket sällskap man umgicks i, bara det gick att göra affärer. Och i en del s.k. borgerliga kretsar kunde man möta en närmast fåraktig beundran för den ordning och disciplin som man trodde präglade t.ex. den sovjetiska skolan. Fru talman! Det gick inte att förutse när och hur de östeuropeiska diktaturerna skulle kollapsa. Men det gick att se den stagnation och det elände som de innebar för sina undersåtar. Såg man det inser man också varför dessa system efter diktaturens kollaps inte kunde bestå utan måste avskaffas. I Folkpartiets motion om Östeuropabiståndet har vi punkt för punkt redovisat den ekonomiska och politiska analys som under hela den tid som gått sedan 1989 gjorts av både självständiga analytiker och av de östeuropeiska demokraterna själva. Demokrati kan inte införas med bevarat privilegie- och nomenklaturasystem. Detta system kan inte upp- hävas med mindre än att kommandoekonomin ersätts av normal marknadsekonomi och likhet inför lagen. Och samtidigt: Bara en fungerande marknadsekonomi - inom ramarna för en demokratisk rättsstat - kan bryta den långa ekonomiska nedgången, höja männi- skors levnadsstandard och därmed också ge demo- kratin legitimitet. I allt väsentligt har också denna insikt präglat den svenska politiken för samarbete med de nya demo- kratierna i Öst- och Centraleuropa. Ändå har en del illusioner om de gamla systemen och om reformpolitikens innebörd och inriktning vårdats in i det sista - dock inte i den senaste budget- propositionen från regeringen och inte heller i utskot- tets betänkande. Det är nu också helt klart att de länder i Öst- och Centraleuropa som lyckats bäst, eller lyckats alls, är de som mest konsekvent gått in för att genomföra det nödvändiga systemskiftet, bort från kommandoeko- nomi och diktatur till ett normalt europeiskt system med marknadsekonomi och demokrati. De som satsat halvhjärtat eller hoppats kunna slippa ifrån den s.k. chockterapins svårigheter har sjunkit om möjligt ännu djupare ned i det elände där de redan förut befann sig. De har inte alls sluppit chocken. Vad de har fått är en större chock än övriga länder och ingen terapi. Det är också intressant att se reaktionerna i de länder där de styrande i det längsta har försökt slippa ifrån systemskiftet. I Rumänien har nyligen efter fria val en demokratisk och marknadsekonomiskt inriktad koalitionsregering tagit över med det uttryckliga mandatet att se till att landet slår in på samma kurs som resten av Centraleuropa. De senaste månadernas politiska kris i Bulgarien får sin näring både av de ofullständigt reformerade socialisternas - alltså kom- munisternas - fortsatta maktinnehav och av det fria fall som landets ekonomi befinner sig i. Protesterna mot regimen Milosevic i Serbien bottnar inte bara i stulna kommunalval, utan lika mycket i den ekono- miska kollaps som följt både av krigspolitiken och av att ekonomins s.k. kommandoposter - för att använda en gammal kommunistisk term - alltjämt ligger i händerna på samma korrupta nomenklatura som tidi- gare, förstärkt med diverse rent kriminella element. Mot den här bakgrunden känns det något egenartat att höra det som Eva Zetterberg tillät sig säga i ett tidigare replikskifte om systemskiftet som sådant och om frånvaron av den sociala välfärden i de här län- derna. Det är närmast en skandalös brist på analys, därför att det grundläggande är att så mycket av den sociala välfärden i dessa länder hittills har hängt ihop med anställning i något av de i längden omöjliga statsföretagen. Välfärden har inte funnits som en normal medborgerlig rättighet. Lyssnar man på det Eva Zetterberg säger får man faktiskt intrycket att hon tycker att man skall ha kvar den typen av välfärdssys- tem som liksom ett privilegium bygger på anställning i företag X, vilket gigantiskt företag det än är, som förmodligen inte kan överleva av ekonomiska skäl. Hon tycker inte att man skall sträva efter att långsik- tigt få ett välfärdssystem som bygger på medborgar- skapet, vilket socialförsäkringsidéerna, som är välbe- kanta i nästan alla övriga normala europeiska länder, gör. Det här får möjligen tolkas som en rest av myten att kommunismen på något sätt tillgodosåg grundläg- gande sociala behov. Men den som ville se redan för 10 och t.o.m. för 20 år sedan kunde se att det inte var riktigt så. Jag skall inte gå in mycket på det som står i betän- kandet, för det är inte särskilt kontroversiellt. Det har talats en del om Ukraina tidigare. Jag håller helt med om vikten av att Sverige anstränger sig för att hjälpa till att föra in det landet på en stabil väg tillbaka till Europa. I Ryssland sker reformer på ett mycket ojämnt och alltjämt ganska osäkert och riskabelt sätt. Det svenska samarbetet med Ryssland får enligt min mening inte låsas alltför hårt till landets nordvästra delar, på det sätt som vi har haft en benägenhet att göra i några år, i alla fall retoriskt. De regionala skillnaderna i Ryss- land är mycket stora, och de har en väldig betydelse för hur det skall gå långsiktigt, vilka regioner som kommer att dominera politiskt, de reforminriktade eller de där nästan ingenting händer. Det viktiga är att reformerna lyckas, och då borde vi kunna satsa på samarbete med reforminriktade regioner, oavsett var i Ryssland de ligger. Det kan betyda väldigt mycket för att mer definitivt "tippa över" balansen i landet åt rätt håll. Fru talman! Folkpartiet har inte föreslagit någon väsentligt annorlunda inriktning av det svenska sam- arbetet med Öst- och Centraleuropa och har därför inte någon reservation, därför återstår det för mig att nu yrka bifall till utskottets hemställan. 0198565054212 N 2010-01-01 00:00:00 217128 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0969/#anf38