2348974 GK0964 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:64 Onsdagen den 12 februari 1996/97 64 1997-02-12 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 592AB8B1-E3B1-4BA9-8426-9CC99630BFC7 8 Utrikesminister LENA HJELM- WALLÉN (s) s Fru talman! Jag noterar en skillnad mellan talarna i debatten. Alla talare utom Göran Lennmarker uppe- höll sig vid frågor som rör hela världen, inte minst FN. Jag tror att det för oss alla blir alltmer begripligt varför den moderatledda regeringen aldrig lyckades få Sverige invalt i FN:s säkerhetsråd. Jag delar i väldigt hög grad Ingrid Näslunds syn på hur inre problem i länder ofta har en internationell koppling. Det gäller inte minst främlingsrädslor som Ingrid Näslund talade om. Jag tycker att det Bodil Francke Ohlsson tog upp, vattenbristen i världen och det enormt stora problem det är, verkligen är värt att uppmärksamma. Jag utgår från att den frågan kommer att uppmärksammas ordentligt vid det uppföljnings- möte i form av ett toppmöte av FN:s miljökonferens som äger rum i juni. FN är en mycket viktig organisation i hela vårt internationella samarbete. Då är det också viktigt att FN fungerar väl. Det behövs FN-reformer. Jag kan inte här gå in på alla de reformer som behöver göras. Eva Zetterberg har pekat på en del utöver dem jag redan nämnde. Jag håller med henne på alla områden. Det behövs mera jämställdhet i FN, och vi behöver se över hur generalsekreteraren nomineras och väljs, FN:s betalningsdiciplin osv. Det behövs också, Bodil Francke Ohlsson, en bättre grund för FN:s bistånds- organisationer. Man kan inte ta bort någon del. Det måste vara både obligatoriska bidrag och förhandlade bidrag men också frivilliga bidrag. Alla tre gruppe- ringarna bör vara med även framöver. Men mixen borde vara bättre. K-G Biörsmark brukar erinra oss om biståndet. Jag tycker att det är bra att vi för en debatt också om biståndsnivån. Våra ekonomiska svårigheter har lett till att vi måste sänka biståndet. Det är ingen angenäm situation för oss. Samtidigt tror jag att människor utanför vårt lands gränser - jag tror de flesta svenskar också - inser att när man stramar åt på alla andra områden i samhället måste det dessvärre även drabba biståndet. Vi har ingenting att skämmas för, eftersom Sverige fortfarande har en tätposition vad gäller bi- ståndet i världen. Vi kan med vårt bistånd göra goda insatser, t.ex. för människorna runt de stora sjöarna i södra Afrika. Det har också gjorts stora humanitära insatser. Fortfa- rande söker vi det bästa sättet att nå fram till politiska lösningar av konflikten runt de stora sjöarna. Jag tror att en konferens som skulle samla alla ledarna kanske vore den bästa möjliga framkomstvägen. Eva Zetterberg nämnde Guinea-Bissau på ett sätt som om det hade beslutats att upphöra med biståndet dit. Jag känner inte till något sådant beslut. Däremot gör Sida just nu en översyn av biståndet till Guinea- Bissau. Som jag nämnde skall jag ägna mig åt Asienfrå- gorna de närmaste dagarna. K-G Biörsmark ställde en del frågor om detta. När utrikesministrar från EU och Asien träffas kommer självfallet frågor om demokrati och mänskliga rättigheter upp. Det gäller naturligtvis behandlingen av människorna i Östtimor, liksom mänskliga rättigheter i Kina. Jag har deltagit i ett sådant ASEM-möte tidigare. Det här gavs det tillfälle till både i den allmänna debatten - då är det ganska allmänt - och vid många informella möten under sammanträdesdagarna. Jag är övertygad om att jag kommer att få tillfälle att ta upp dessa frågor. Utvidgningen av samarbetet mellan EU och de asiatiska länderna är en fråga som kommer att disku- teras. Det är inte Taiwan som då står i förgrunden. Det är så, Karl-Göran Biörsmark, att varje regional grupp behandlar först frågan om att släppa in ytterli- gare någon deltagare. Jag tror att frågan om Taiwan därmed på förhand är avförd. Kina är med i ASEM- gruppen. Men det finns en viss annan utvidgning som diskuteras. Vi får återkomma till det när den regionala asiatiska gruppen har uttalat sig vad den vill. Sedan får vi ta ställning till det. Även om jag här ägnat ungefär hälften av rege- ringsdeklarationen om utrikespolitiken åt FN och globala frågor finns det alltid önskemål om att ännu mer borde ha sagts om just det globala. Det finns väldigt mycket att ta upp. Jag skulle önska att riksda- gens ledamöter insåg att det finns en viss begränsning men också att man inte för utrikespolitik genom att göra en katalog av problem i världen och uttala för- dömanden eller göra vissa påpekanden om dem. För att över huvud taget komma till rätta med t.ex. mänskliga rättigheter och demokrati tror jag att det konstruktiva engagemanget och en konstruktiv dis- kussion - den må också vara kritisk - är en bättre framgångsväg än att bara uttala fördömanden. Jag går över till att kommentera Göran Lennmar- kers anförande. Han skilde sig inte bara genom att endast tala om europeiska frågor utan också i tonen. Det var en ovanligt sur Göran Lennmarker, måste jag säga. Det var fel på det mesta. Den socialdemokratis- ka regeringen anklagades för att analysera EMU- frågorna för mycket. Vi skulle inte analysera, utan vi skulle göra som Carl Bildt har sagt, nämligen att peka med hela handen. Sedan skall svenska folket rätta sig därefter. Nu är det inte vår modell, utan vi vill föra en öppen diskussion om EMU, för det är ganska kompli- cerade frågor, och vi tillåter oss faktiskt det. När Göran Lennmarker kommer över på NATO blir han själv ganska otydlig. Han gav en sorts besked i dag, nämligen att Moderaterna inte anser att Sverige nu bör söka medlemskap i NATO. Det är bra att det sägs därför att det spred sig en viss oklarhet efter Carl Bildts radiointervju under nyårshelgen. Men Lenn- marker fortsätter med att säga att Moderaterna på något sätt ändå är på glid in i NATO. Det här skapar en ganska stor otydlighet som just i säkerhetspolitiken är besvärande. För den svenska regeringen är förhållandet till NATO helt okomplicerat. Vi samverkar nära med NATO i fråga om krishantering, konfliktfrågor, freds- bevarande frågor. Vi gör det på ett mycket konstruk- tivt sätt, vi känner oss välkomna och tycker själva att det berikar. Vi kan göra mycket mer tillsammans. Den här nära samverkan vill vi fortsätta med, men däremot har vi inga planer på att söka medlemskap. Det är vad som gäller nu. Samtidigt är det en självklarhet att den säkerhetspolitiska position vi har, militär alliansfrihet, inte är något mål utan ett medel för oss att bygga fred för vårt eget land och i omgivningen. En sådan position är inte en gång för alla given. Den öppenheten måste man ha. Jag tillfrågades om olika uttalanden som gjorts här och där och vad det är om gäller. Det som gäller i nuet är beskedet i rege- ringsdeklarationen. Sedan skall vi vara öppna att delta i en säkerhetspolitisk diskussion med ögon och öron öppna. Den övertro man har på att NATO som det allena saliggörande vad gäller att vara alleuropeisk säker- hetsordning tycker jag är fel. Jag tror mycket mer på det som Helena Nilsson frågade om. EU är en mycket viktig del. Även om vi inte har ett nordiskt program för hur vi hjälper baltiska stater att vara med i EU är det ändå på det viset att vi gör väldigt mycket bi- ståndsmässigt. Vi ger av vår praktiska erfarenhet. Vi har männi- skor från våra ministerier som finns med i de baltiska utrikesdepartementen för att hjälpa dem att förbereda sig bättre för deras kommande EU-medlemskap, som kommer att vara otroligt betydelsefullt för deras län- der och för en större och bättre säkerhet för hela Ös- tersjöområdet. 0439752610809 N 2010-01-01 00:00:00 216643 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0964/#anf8