2348974 GK0964 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:64 Onsdagen den 12 februari 1996/97 64 1997-02-12 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 38E6E378-EB0C-4C9B-9691-8837A5B8CF75 6 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp) mp Fru talman! Om 14 dagar behandlar vi här i riks- dagen såväl östbiståndet som krigsmaterielexporten. Det är viktiga områden i vår utrikespolitik som jag sparar till de debatterna och inte tar upp i dag. Det- samma gäller mänskliga rättigheter, som behandlas här i kammaren i mars. Senare i vår kommer bi- ståndsdebatten. Det är förmodligen därför ministern berör vårt bistånd ganska kort. Det nämns ingenting om enprocentsmålet, som ju utlöst häftiga diskussio- ner både här i kammaren och i pressen i samband med budgetdebatten. Helt kort vill jag förklara Miljöpartiets syn på bi- ståndet. Vi ser det som en fråga om ansvar och soli- daritet gentemot dem som har det svårt. Men vi ser det också som ett säkerhetspolitiskt instrument som blir starkare och verkningsfullare ju mer hotbilden mot vår gemensamma säkerhet förändras. De nya hoten är kopplade till fattigdom, folkökning, minsk- ningen av våra naturresurser och de ökande mil- jöproblemen. Mot den instabilitet som detta skapar i ett land, och mellan grannar, hjälper inga vapen och arméer. Därför är det enligt Miljöpartiets mening logiskt att anslå 1 % av BNI, bruttonationalinkoms- ten, till biståndet samtidigt som försvarsbudgeten minskas. Om svenska folket hade röstat om anslutningen till EU i dag, är det tveksamt om det hade blivit ett ja. Det är ett starkt argument för en folkomröstning om EU efter regeringskonferensen. Det är också rimligt att svenska folket får ta ställning till de förändringar som blir ett resultat av konferensen. Hur man i rege- ringen ställer sig till EMU ges det inga tydliga signa- ler om. Vi väntar fortfarande på den informationen. Miljöpartiet avvisar också bestämt ett medlemskap i NATO, som så många här har talat om. Men dessa viktiga och aktuella frågor i svensk utrikespolitik kommer Peter Eriksson och Annika Nordgren att upp och diskutera i sina inlägg senare i dag, och Eva Goës och Per Lager tar upp situationen i Indonesien och Turkiet. Utrikesministern tar upp finansieringen av FN:s bistånd i samband med en rapport som lämnats till generalsekreteraren. Jag undrar: Innebär de konkreta förslag om en bättre finansiering av bl.a. biståndet som de nordiska länder nu har tagit fram att de s.k. frivilliga ekonomiska insatserna skall försvinna? Min andra fråga berör rapporten Vårt globala grannskap. I den diskuterades bl.a. en avgift på internationella penningtransaktioner som till en del skulle kunna överföras till FN. Mer än en biljon dollar flyttas om- kring varje dygn i världen. Det skulle kunna bli en inkomst för FN som fortfarande befinner sig i en ekonomisk kris. Har man några planer på en inkomst från valutatransaktioner i det nya nordiska finansie- ringsförslaget? I FN:s miljöutskott höll Costa Ricas delegat Pat- ricia Chavez den 22 oktober ett anförande där hon talade för samtliga länder i Grupp 77. Grupp 77, som numera består av 132 länder, har behållit sitt namn på grund av dess historiska betydelse. Det är den största tredje världen-sammanslutningen i FN, ursprungligen startad för att ge utvecklingsländerna möjligheter att tala för sina gemensamma ekonomiska intressen inom FN-systemet och för att driva frågor som berör eko- nomiskt och tekniskt samarbete bland utvecklingslän- derna. FN:s konferens för miljö och utveckling i Rio slog fast att handelspolitik och miljöpolitik har ett gemen- samt mål: En hållbar utveckling. I en av UD:s pro- memorior om det svenska arbetet med handel och miljö med utgångspunkt i Riokonferensen står det att framtida generationer skall få ta över en nationalför- mögenhet som är minst lika stor som dagens. Det är verkligen att sätta ribban lågt. Jag utgår ifrån att man menar att nationalförmögenheten är ett lands naturre- surser och möjligheter att använda dessa i en hållbar utveckling. Så starkt är det internationella miljömed- vetandet i dag, att det väl knappast finns en enda statsledning som tycker att dagens miljöstatus ens är acceptabel, tvärtom. Som målsättning borde man i stället haft: Låt framtida generationer få ta över en nationalförmögenhet i det skick den hade minst en generation tillbaka! Patricia Chavez anförande handlade om miljön och om en hållbar utveckling. Hon talade om det stora ansvar som Agenda 21 hade lagt på utvecklingslän- derna och som dessa åtog sig i skenet av de försäk- ringar som de redan utvecklade länderna gav om fullt och ömsesidigt stöd och samarbete. Den kritik hon kom med handlade om ansvaret, eller rättare sagt bristen på ansvar, som den värld som har det bättre visar gentemot den fattiga världen. Hon saknade den utlovade kunskapsöverföring i miljötek- nik som utvecklingsländerna så väl behöver. Hon efterlyste bl.a. också rättvisa handelsvillkor, en soli- darisk handel. I svensk utrikespolitik talas det om att: "Handelspolitiken syftar till att främja en friare världshandel som ett medel för att öka den ekonomis- ka välfärden och främja kunskapsöverföringen. En väl fungerande världshandel är också ett medel för att främja internationell fred och säkerhet och minska risken för konflikter mellan nationer. Miljöpolitikens mål är att skydda människors hälsa, bevara den bio- logiska mångfalden, främja en långsiktig hushållning med naturresurserna samt värna om natur- och kultur- landskapen. Ekosystemets långsiktiga bärkraft och en god livsmiljö är en del av och en förutsättning för välfärden." Det är starka ord som man hoppas att inte bara Sverige utan också alla inblandade näringslivsaktörer har som mål. Jag tänker speciellt på de stora kraft- verksbyggena, dammarna, som Sverige har varit medfinansiär till, eller som nu i Malaysia där svenska företag är inblandade. Världsbanken, som ju är ett FN-organ, har mer än en gång påpekat att man saknar både krav och initiativ från deltagarna när det gäller miljömålet. Ett lands utveckling mäts ofta i tillväxt i procent. I internationella sammanhang är detta tecken på ett lands ökande välstånd och positiva utveckling. Från Miljöpartiets sida har vi alltid påpekat att det är till- växtens struktur och kvalitet som är av avgörande betydelse. Man kan ställa sig en del frågor. Hur fördelas det nya välståndet i ett land? Får alla invånare del av den ekonomiska tillväxten eller tillfaller den en liten, utvald skara av ett lands befolkning? Ett lands nya välstånd bör också bedömas ur sociala aspekter. Man bör t.ex. fråga: Hur lång är arbetstiden? Hur är ar- betsmiljön ur hälso- och säkerhetsaspekt? Arbetsta- garnas ålder är också en viktig synpunkt. I utveck- lingsländerna utnyttjas ofta barn i hårt industriarbete. Hur blir ett lands inre säkerhet och stabilitet om det sociala klyftorna trots ekonomisk tillväxt är stora och kanske t.o.m. ökar? Framför allt måste man i det långsiktiga överlevnadsperspektivet slå fast att tillväx- ten skall underordna sig omsorgen om miljön och bidra till en hållbar utveckling. Handelsrelationerna påverkar i hög grad utveck- lingen i u-länderna. Många utvecklingsländer är bero- ende av sin råvaruexport, och samtidigt som priserna på deras egna exportvaror sjunker, stiger priserna på det som de måste importera från industriländerna. En hållbar utveckling är redan nu ett övergripande mål i Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Just i vår biståndspolitik har vi en chans att kunna påverka handels- och näringsstrukturer med idéerna om en solidarisk handel, en handel som tar hänsyn till både människan och miljön. Ett litet steg på den vä- gen är den nya rättvisemärkningen som storföretag frivilligt kan ansluta sig till, vilket de också har gjort. Den garanterar den småskalige leverantören och un- derleverantören en säker och jämn inkomst. Möjlighe- terna för fattiga människor att låna pengar till eget företagande har slagit väl ut i många länder. Det stär- ker produktionen inom den småskaliga och informella sektorn, vilket är ytterligare ett framsteg i kampen mot fattigdomen, en kamp som måste stödjas. För ett par dagar sedan bläddrade jag i några nummer av Washington Post och läste rubrikerna. Jag hittade flera rubriker om just globalisering. En av de mera ovanliga löd: Globalisering kräver global etik. Författaren till artikeln hamnar i sitt sökande efter en global moral för alla till sist i FN-deklarationen för de mänskliga rättigheterna och menar att man nu måste ta fram den grundläggande moral och etik som finns i våra religioner, vare sig det nu är buddhism, hindu- ism, konfucianism, kristendom, judendom eller islam och att man måste förankra dem och de mänskliga rättigheterna hos varandra. Det låter paradoxalt med tanke på de krig som vi omges av här i världen. Flera av dem har sitt ursprung i etniska konflikter som ju ofta är religiöst färgade. Men det är möjligt att det är just detta som behövs för att respekten för de mänsk- liga rättigheterna skall vävas in i ett lands kulturella mönster. FN-samarbetet är sedan drygt 50 år en hörnsten i svensk utrikespolitik, säger utrikesministern. Vi i Miljöpartiet tycker att det är den viktigaste hörnste- nen. Det är det viktigaste forum som vi har där värl- dens länder kan mötas. Om vi nu går från det lokala planet till det globala har vi i två år plats på den internationella scenen i säkerhetsrådet. Sverige har ett väl förberett program för sitt arbete i rådet. Och de tre prioriteringarna som ministern också nämner - konfliktförebyggande arbe- te, fredsbevarande operationer och demokratiserings- arbete - är viktiga. Miljöpartiet vill lägga till en fjärde prioritering, nämligen att man skall arbeta för att världens vattenproblem blir en permanent punkt på säkerhetsrådets dagordning. Vatten är vårt viktigaste livsmedel, direkt och indirekt, eftersom den mat som vi producerar kräver vatten. Och brist på vatten bety- der brist på mat. Redan nu har 1,7 miljarder männi- skor i världen inte tillgång till dricksvatten i tillräckli- ga mängder. Prognoserna för vår framtida vattentill- gång är inte speciellt ljusa. Egypten, för att ta ett exempel, har 55 miljoner invånare som till största delen hämtar sitt vatten från Nilen. Men om 30 år, när invånarantalet enligt beräkningarna har stigit några tiotal miljoner till, har Nilen fortfarande i bästa fall lika mycket vatten som i dag. Egypten ligger ned- ströms, och länderna uppströms har förmodligen också ökat sin folkmängd, och vattenbristen är ett faktum och en konfliktrisk. Vi har förståelse för att säkerhetsrådets dagliga arbete till stor del består av brandkårsutryckningar. Det flammar ständigt upp konflikter i världen, men samtidigt måste man hela tiden göra insatser med sikte på framtiden. Vattenbristen, som många gånger ännu inte märks, drabbar rik såväl som fattig, stort såväl som litet land, och vi menar att det här finns ett problem som världens länder kan samlas kring och som man måste samarbeta om för att lösa och som är allas ansvar med tanke på kommande generationer. Jag vill komplettera med att referera ur sura 54, dvs. kapitel 54 vers 28 i koranen: Tala om för männi- skorna att vattnet skall fördelas bland dem så att all vattning sker i tur och ordning. Till sist ytterligare en global rubrik från Washing- ton Post: We are the world - like it or not. Detta kan fritt översättas med: Vi är världen, vare sig vi vill eller inte. 0366609643504 N 2010-01-01 00:00:00 216641 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0964/#anf6