2348974 GK0964 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:64 Onsdagen den 12 februari 1996/97 64 1997-02-12 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 98623836-C0D8-467B-AD90-12C061F75123 50 LARS HJERTÉN (m) m Herr talman! Mellanöstern, landområdet vid Medelhavets östra kust, har alltid stått i händelsernas centrum; ekonomiskt, politiskt och religiöst. Det var hit karavanvägarna gick från Fjärran Östern med dyrbar last av siden, kryddor och andra värdefulla varor. Här lastade man om från kamelryggar till far- tyg. Fenicierna i nuvarande Libanon var under en tid Medelhavets främsta sjöfarare. Sedan kom romarna och ockuperade Palestina och lade Jerusalem i ruiner. Judendom, kristendom och senare islam blev världs- religioner som utgick från området. Européerna för- sökte under några blodiga århundranden under me- deltiden att sätta sin prägel på vad man kallade det heliga landet. Det var under korstågstiden. Så är vi framme vid vår egen tid. Efter andra världskriget har israeler, palestinier och araber käm- pat om makten. Tre eller fyra krig, beroende på om man räknar med Suezkrisen, utkämpades under den första 25 åren. Nu har det faktiskt inte varit krig - kanske inte helt och hållet fred heller, men inget re- gelrätt krig - under de senaste 25 åren. En hållbar fred som kan accepteras av de båda folken och av världssamfundet har ännu inte etable- rats. Men det finns numera ljuspunkter. Fredsproces- sen har pågått under ett antal år, och den fortsätter trots allt. Startpunkten inträffade i Camp David i USA i slutet av 70-talet, då Israel ingick ett fredsavtal med Egypten och återlämnade Sinai. Och det är beteck- nande vilket roll USA har spelat och fortfarande spe- lar i fredsprocessen. Den viktigaste överenskommelsen och själva för- utsättningen för fredsprocessen var det ömsesidiga erkännandet mellan Israel och PLO, principdeklara- tionen om palestinskt självstyre 1993. Principdeklarationen innebar att parterna Israel och PLO enats om ett ramverk för förhandlingar om ett palestinskt självstyre, som i förlängningen skall kunna leda till en tvåstatslösning. För att detta skulle bli möjligt måste parterna komma till tals med varandra. Detta skedde för första gången i den regionala Mellanösternkonferensen i Madrid 1991. Där inleddes en dialog mellan israeler och palestinier men också mellan Israel och de när- maste arabiska grannländerna Syrien, Libanon och Jordanien. Senare har Israel träffat ett fredsavtal med Jordanien. 1995 kom fas två i principöverenskommelsen om det utvidgade palestinska självstyret på Västbanken och i Gaza. Det är denna överenskommelse som nu genomförs. Den är mycket omfattande och gäller sju speciella områden, t.ex. israeliskt-palestinskt samar- bete, frisläppande av palestinska fångar och palestins- ka val. Under några månader efter överenskommelsen ut- rymdes samtliga städer på Västbanken, förutom He- bron, av israelerna och överlämnades till palestinska säkerhetsstyrkor. Valet - det första palestinska - ägde rum den 20 januari förra året, alltså för ungefär ett år sedan. EU fick i uppdrag att övervaka och bistå med viss råd- givning. Jag var själv med som valövervakare i Nablus. Valet förlöpte väl. Inga allvarliga incidenter inträffade, och det betyder att palestinierna i dag har ett råd och en ordförande, eller president, som är valda i demokratisk ordning. Det är förstås en styrka i det kommande fredsarbetet. Den senaste överenskommelsen som träffades för bara några veckor sedan gäller staden Hebron, som israelerna nu utrymmer till 80 %. Uppgörelsen var mycket försenad på grund av valet och det följande maktskiftet i Israel, men nu är överenskommelsen träffad. Efter fas två följer nu fas tre i principdeklaratio- nen, som blir den verkligt svåra förhandlingen. Dit hör Jerusalems framtida status, bosättningarna och flyktingfrågan. Om några månader börjar dessa för- handlingar. När det gäller Jerusalem har både israeler och pa- lestinier ett krav. Staden skall vara respektive folks huvudstad. Ett delat Jerusalem, ungefär som vi upp- levde Berlin innan muren föll, vore mycket olyckligt. Den öppenhet som trots allt råder i Jerusalem i dag med tillträde till historiska och religiösa platser måste bestå hur det än blir med Jerusalems framtida status. När man nu på allvar börjar diskutera Jerusalem är det viktigt att man i en framtida överenskommelse inte bygger in konflikter och anledningar till konflik- ter. Bosättningarna är en annan fråga som nu blir fö- remål för förhandlingar. När man reser i områden där man ser palestinska byar i dalgångar och judiska bosättningar på de omkringliggande höjderna utan några egentliga kontakter mellan de båda folken, inser man lätt de oerhörda svårigheterna som förhandlarna kommer att ställas inför. I Hebron känner de 400 bosättarna ett hot från palestinierna, som är fler än 100 000, medan palesti- nierna på många andra platser känner sig hotade av bosättarna. Hot, rädsla och osäkerhet om vad andra skall ta sig till är en farlig grogrund som lätt föder våld. Att hitta praktiska lösningar som håller även för svåra påfrestningar är nödvändigt. Men parallellt med dessa samtal måste man skapa förtroende som omöj- liggör osäkerhet om vad den andra sidan vill och som minskar rädslan och som möjliggör en framtida sam- existens. Herr talman! I dagens regeringsdeklaration ägnas fredsprocessen i Mellanöstern några rader, bl.a. med en hänvisning till att Sverige nu utser en grupp som skall ingå i en internationell närvaro i Hebron under våren. Av de nordiska länderna är det som bekant Norge som är mest aktivt i fredsprocessen. Norge har ju spelat en mycket viktig roll i den senaste processen. Israel har numera avtal med Egypten och Jordani- en. Ett avtal med Syrien ser emellertid ut att vara avlägset, även om uttalanden från både Israels utri- kesminister David Levy och premiärminister Benja- min Netanyahu i år antyder att man vill lösa frågan om Golanhöjderna under Daytonavtalets princip: land för frihet. Så sent som i söndags träffades Israels premiär- minister Netanyahu och palestiniernas president Ara- fat till ett toppmöte i positiv anda vid gränsstationen Erez, som man kan läsa om. Netanyahu sade efter mötet att det var en lovande början för den fortsatta fredsprocessen, och han tilla- de att man arbetar i en anda av samförstånd. Det finns alltså, herr talman, åter ett visst fog för att se med optimism på fredsprocessen i Mellanöstern. 0888530335200 N 2010-01-01 00:00:00 216685 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0964/#anf50