2348974 GK0964 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:64 Onsdagen den 12 februari 1996/97 64 1997-02-12 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt B5A757EC-F90B-4EB0-94EF-8A4D3CDE286E 5 EVA ZETTERBERG (v) v Fru talman! Utrikesministern och alla ni som i dag är med oss här och lyssnar på riksdagsdebatten om utrikespolitiken! Vad är utrikespolitik? Det är nog många som uppfattar temat för dagens debatt som att utrikespolitik bara är någonting för oss speciellt in- tresserade politiker och diplomater. Men om man tänker efter och läser vad barn och många önskar sig inför ett nytt år handlar det om fred på jorden, att alla skall få mat, god hälsa, går i skola osv. Det är detta som kommer högst på de flestas önskelista, även om många också har önskemål för egen del. Många av er som lyssnar på debatten vill säkert veta av regeringen och av oss politiker från samtliga partier vad vi gör, vad vi kan göra och vad vi vill göra för att åstadkomma en rättvis värld, en värld där barn kan växa upp utan risk för att få benet bortsprängt av en mina och där rätten till mat, skolgång och hälso- vård är självklar. I det sammanhanget skall Sverige naturligtvis spela en positiv roll. Därav följer att vi måste verka för en hållbar ut- veckling och inte se det hela enbart i ett nationellt perspektiv. Precis som utrikesministern sade måste vi se att gränserna suddas ut. I dagens värld angår allt alla. En internationell utveckling måste följas åt av en nationell utveckling och vice versa. En trovärdig svensk utrikespolitik som vinner re- spekt internationellt bygger på en trovärdig politik på hemmaplan. Från regeringen och från varje regering som vi haft talas det gärna om den samsyn som präg- lar svensk utrikespolitik. Det är riktigt, men jag vill understryka att det finns många viktiga skillnader mellan partierna. Det finns åtskilliga smutsfläckar i den svenska utrikespolitiken. Jag kan bara nämna baltutlämningen, upptäckten att Sverige under andra världskriget tog emot guld från Nazityskland, dagens sänkta bistånd och frikostig julklapp till UD-personal, vapenexporten, den extra satsningen för att befrämja exporten av JAS-plan, inhuman flyktingpolitik samt ökade klasskillnader i Sverige. Jordens resurser är ändliga. Tillståndet i världen är inte det bästa. Det finns mer än 800 miljoner männi- skor som är undernärda och som lever i armod. Kon- flikterna i världen handlar ofta om de grundläggande naturresurserna, tillgången på vatten, energi osv. Men Hanna Zetterberg kommer senare att tala mera om detta. Utrikesministern inledde med rätta sitt anförande om Sveriges arbete i FN. Sverige har alltid varit en stark anhängare och tillskyndare av FN-arbetet. Den nya uppgiften i säkerhetsrådet innebär självfallet ett ökat ansvar och en ökad betoning av en aktiv roll snarare än observatörens roll. Utrikesministern pekar på reformbehovet och att ett antal reformförslag har lagts fram. Men det enda nya konkreta förslaget som utrikesministern pekar på är inrättandet av ett gemen- samt FN-kontor i fält. Men hur ställer sig utrikesmi- nistern till en rad andra förslag som har lagts fram, bl.a. i den rapport som åberopas? Förslagen gäller hur man skall stärka det folkliga inflytandet och hur man skall ändra rutinerna vid val till generalsekreterare. Och vad har Sverige egentligen gjort för att öka jäm- ställdheten i FN, något som är under all kritik? Jag kan inte hitta något exempel. Det gemensamma arbetet i lag i säkerhetsrådet är naturligtvis en riktig inriktning. Jag vill gärna betona min glädje över att Sverige har spelat en positiv roll i förhandlingarna om fredsövervakare till Guatemala. Likaså förefaller Sverige att kunna bidra aktivt till att få fram underlag för en lösning av konflikten i Sudan. Förutsättningarna att långsiktigt kunna lösa konflik- terna i området vid de stora sjöarna i Centralafrika är betydligt svårare, men inte heller dessa kan lösas utan aktiva insatser från FN och andra internationella or- gan. Men jag efterlyser fler initiativ i rådet, där just Sverige skulle kunna spela en roll, exempelvis vad gäller Östtimor och Västsahara. I fråga om Colombia skulle definitivt svenska förslag till fredssamtal väl- komnas, även om jag också kan förstå att dessa måste förberedas genom diskreta samtal utanför säkerhets- rådet innan de kan hamna i rådet. Men varför inte försöka skapa en grupp av vänländer för Colombia precis som skedde för Guatemala? Fru talman! Utrikesministern tar upp att biståndet, trots de senaste årens besparingar, står starkt. Jag tycker att det borde kallas vid dess rätta namn, nämli- gen stora uppseendeväckande nedskärningar. Det finns en trend i världen - det är inte bara Sverige som har minskat biståndet - mot en minskning av bistån- det. Minskningen är den största som har skett sedan 45 år, enligt en OECD-rapport, trots att u-ländernas skulder ökade med närmare tio procent. Vid ett möte som nyligen ägde rum i Costa Rica för de s.k. G 77-länderna och Kina krävdes att de rika länderna skulle infria sina löften att lyfta av skuldbör- dan, eftersom många utvecklingsländer använder 70- 80 % av sina inkomster av utrikeshandel för att betala skulder. Jag kan nämna ett land som man nu diskuterar att avveckla biståndet till, nämligen Guinea-Bissau som är ett av världens fattigaste länder. Det är helt obe- gripligt att svenskt bistånd skall upphöra just där. Jag vill understryka att trots att den svenska bi- ståndsviljan har minskat, bl.a. på grund av regering- ens inställning, finns det en genuin biståndsvilja hos det svenska folket. I utrikesministerns anförande är det anmärknings- värt hur litet tid som ägnas åt konflikter och situatio- ner utanför Europa. Det är självfallet bra att regering- en uppmärksammar och driver på en förändrad syn på Afrika genom Partnerskap för Afrika. Detta projekt tror jag att det kan komma ut något bra av. Naturligt- vis är också engagemanget i Mellanöstern och de svenska insatserna i Hebron bra. Men det är ändå Europa och arbetet med länderna runt Östersjön som står i blickpunkten. Vi skall bara inte tala om Modera- ternas syn på den utrikespolitiska debatten. Göran Lennmarker hade lika gärna kunnat hålla sitt anföran- de under rubriken Europapolitiken, för det handlade ju egentligen ingenting om världen utanför Europa. Likafullt är det naturligtvis viktigt vad som sker i vårt närområde. Samarbetet om Östersjöfrågorna är ange- läget. Här kan Sverige spela och spelar en viktig roll, speciellt i Barentshavregionen och genom Sveriges ordförandeskap i Barentsrådet. Men jag beklagar naturligtvis att Sverige inte har kunnat satsa ekono- miskt på samma sätt som Norge. Här borde regering- en tänka till. Charlotta Bjälkebring kommer att kom- mentera arbetet inom Norden ytterligare. Vad gäller samarbetet inom EU säger utrikesmi- nistern att regeringen strävar efter en tydlig, öppen och gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för EU. Självfallet skall vi samordna, men måste utrikes- och säkerhetspolitiken vara gemensam. Vart tog den självständiga svenska utrikespolitiken vägen? Från Vänsterpartiets sida hävdar vi att den måste finnas kvar. Vi undrar också varför regeringen är så flat inför holländarnas bud om IGC. Skall vi acceptera nedtoningen av jämställdheten, som holländarna inte vill poängtera, och försvagningen av sysselsättnings- avsnittet? Det motsatta kan sägas om exempelvis tobaksreklamen, där Sverige inte ens verkar vilja stödja förbudet mot indirekt reklam. I positionspappe- ret som vi har fått från Nederländerna står ingenting om barns rättigheter - det som Göran Persson på en direkt fråga i oktober sade var en svensk profilfråga. Jag vill också för Vänsterpartiets räkning uppma- na regeringen att vänta med ett ställningstagande om stabilitetspakt i ERM 2 tills det finns ett riksdagsbe- slut om EMU och understryka att Schengensamarbe- tet inte bör genomföras. Däremot är det naturligtvis viktigt att ta upp det Europasamarbete som pågår inom andra forum, såsom Europarådet och Organisa- tionen för säkerhet och samarbete osv. Fru talman! Att stödja demokrati, mänskliga rät- tigheter och människors frihet är grundläggande ele- ment för alla politiska partier. Men de måste konkreti- seras. Vi har kunnat följa utvecklingen i Serbien, Bulgarien och Albanien under den senaste tiden och kunde senast i går med glädje konstatera att opposi- tionen i Serbien har fått regeringen att acceptera val- resultatet. Jag vill också peka på bristen på demokrati i Asi- en. "Tigern vill inte längre dresseras", var Aftonbla- dets rubrik om händelseförloppet i Sydkorea nyligen. Jag vill understryka vikten av att vi stöder facklig utbildning och fackliga rättigheter i Asien men också utvecklingen i Vietnam, Laos och Kambodja. Laos är ett av världens fattigaste länder. I Vietnam har det skett en lyckad ekonomisk utveckling, men det är bekymmersamt vad gäller mänskliga rättigheter, t.ex. har användningen av dödsstraff ökat. Jag vill instäm- ma i de frågor som Karl-Göran Biörsmark väckte till utrikesministern med anledning av besöket i Singapo- re. Vilka frågor kommer regeringen att ta upp? Det är glädjande att demokratin i Latinamerika och Centralamerika befästs, som utrikesministern säger. Men det måste understrykas att de stora sociala och ekonomiska orättvisorna består i exempelvis Chile. Blockader mot Kuba drabbar befolkningen hårt och måste motarbetas. Förekomsten av politiska fång- ar kan inte ursäktas. Våldet i Colombia har stegrats. Vad säger vi om situationen i Ecuador med en avgå- ende president, de otaliga övergreppen när det gäller mänskliga rättigheter i Peru och situationen i Chiapas i Mexico, där kidnappningar, övergrepp och våld utgör oacceptabla metoder för att få uppmärksamhet? De kan bara mötas genom demokratisering och djup- gående sociala reformer. Demokrati får inte bara bli demokrati till formen utan också till innehållet. Det får inte enbart vara en elit som styr, vilka därmed i formell bemärkelse kan sägas ha uppnått de demokratiska spelreglerna. På detta finns det många exempel. Många av oss läste för en tid sedan med stort in- tresse en artikel i DN om problemen med en otyglad marknadsekonomi. Artikeln var mycket intressant i sig, men innehöll egentligen inte så mycket nytt. Det intressanta var naturligtvis att skribenten var George Soros - en av de kapitalister som har tjänat miljardbe- lopp på det internationella kapitalet. Nu varnar han för en otyglad marknadsekonomi som inte styrs av politisk ledning och politiska beslut. Han efterlyser marknadsekonomi med social trygghet och politisk styrning. Men varför har det inte gått att se dessa förhållanden tidigare? Vänsterpartiet och andra radi- kala krafter har ju påtalat just dessa problem. Måste det vara en miljardär för att få människor att förstå detta? Säkerhetspolitiken är ett viktigt område inom utri- kespolitiken. De diskussioner som förs om NATO är oerhört märkliga. Jag vill återge vad Pierre Schori sade i Sälen i januari. Han frågade om det är någon som har sagt att det i dag är politiskt möjligt att skapa en försvarsallians lik NATO. Jag hoppas att det inte är möjligt och att militäralliansernas tid är förbi. Jag vill också rikta frågan till Folkpartiet, som är så entusiastiskt för ett NATO-medlemskap, hur det kommer sig att nästan hälften av Folkpartiets väljare, i den undersökning som Göteborgs universitet nyligen har gjort, säger nej till medlemskap, medan Folkpar- tiets ledning är desto mer positiv. Jan Jennehag återkommer till säkerhetspolitiken och Göran Lennmarkers enormt positiva inställning till NATO och en i det närmaste hetsning av Ryssland till ytterligare rustningar. Det kan knappast gagna vare sig Sveriges eller andra Östersjöländers intres- sen. Jag vill understryka att den bästa säkerhetspoliti- ken är en god grannsämja och satsning på utveckling. Fru talman! Som kvällslitteratur under de senaste veckorna har jag haft Wilhelm Wachtmeisters memo- arer Som jag såg det: händelser och människor på världsscenen. De lyssnare som inte känner till denna författare vill jag informera om att Wilhelm Wachtmeister är en av Sveriges mer kända ambassa- dörer, framför allt för 15 år som Sveriges ambassadör i Washington. Det är en välskriven och lärorik histo- ria om svensk utrikespolitik. Men särskilt intressant är att läsa avsnittet om Palme och hans berömda tal efter USA:s bombning i Vietnam julen 1972, där han jäm- för bombningarna med Guernica och Auschwitz. Ledordet från Sverker Åström var tortyr. Vad jag har förstått blev hela UD-etablissemanget djupt skakat av Palmes uttalande. Det finns andra intressanta exempel, t.ex. Harald Edelstam, som inte heller fick någon djupare respekt. Jag tycker att det är tur att svenska politiker inte bara gått i diplomaters fotspår, utan att de uttryckt det som många svenskar känner. Jag undrar: Var finns den djärvhet som präglade Palme, Edelstam och mycket av svensk utrikespolitik i dag? Den kritiska dialog som utrikesministern och regeringen talar om, var finns den? Var finns djärvheten och modet att säga ifrån att det behövs andra medel än en dialog med länder som bryter mot mänskliga rättigheter. 0163254848207 N 2010-01-01 00:00:00 216640 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0964/#anf5