2348974 GK0964 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:64 Onsdagen den 12 februari 1996/97 64 1997-02-12 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt CE6D0BBB-EC1F-4FEF-ADCF-0BAD290341A0 49 BERNDT EKHOLM (s) s Herr talman! Jag tänker använda en del av kam- marens tid till, vad jag skulle vilja kalla, några per- sonliga reflexioner när det gäller användningen av olika utrikespolitiska medel eller instrument för att lösa problem och konflikter. Detta gör jag efter några besök som jag under det gångna året har gjort i olika länder. Men först vill jag säga att det är väldigt bra att man i den utrikespolitiska deklarationen noterar vik- ten av att stärka banden med Asien. Jag skulle då vilja se att det omfattade mer än Asien, nämligen hela Stillahavsregionen. Om vi ser till handelsutvecklingen är det ingen tvekan om att handeln i Stillahavsregio- nen nu håller på att gå om den handel som sker kring Atlanten och bandet USA-Europa. I dag är handeln större i Stillahavsregionen, även om investeringsströmmarna över Atlanten fortfarande är större. Jag tror att vi måste inse Ostasiens betydelse och att det inte är fråga om vilken utveckling som helst, utan att det är en ganska avancerad teknologisk utveckling som sker där. Därför tror jag att det är viktigt att vi från svensk sida ägnar detta område mycket större intressen än vad vi hitintills har gjort. Jag är också glad över att man i utrikespolitiska deklarationen nämner projektet Euroislam. Jag är övertygad om att vi måste bli mycket bättre på att möta olika trosbekännare, i det här fallet muslimer. Det är viktigt för utvecklingen här hemma i Sverige, vilket borde vara uppenbart, men det är också viktigt för våra utrikesrelationer. Allmänt sett är vi väldigt dåliga på att förstå hur man tänker i andra kulturer. Där har vi mycket att lära. Jag noterar också att man i den utrikespolitiska deklarationen tar upp vikten av att eliminera massför- störelsevapen. Det är väldigt viktigt, men det är också angeläget att vi inriktar oss på att minska vapenhan- deln över huvud taget och att vi ser detta som en del i en nedrustningspolitik. Därför är det angeläget att Sverige går före när det gäller vapenexportfrågorna. Det är onekligen så att dessa frågor ofta belastar utri- kespolitiken. Därför är det viktigt med en stram poli- tik på det här området och att vi har höga ambitioner. Genom den frågan har jag kommit in på det här med medlen i utrikespolitiken. Jag vill alltså hävda att hur vi hanterar vapenexporten är en väldigt viktig medelsfråga i utrikespolitiken. Med det går jag över till reflexioner omkring någ- ra besök som jag har gjort i olika länder. Det blir litet spontana reflexioner, men för mig säger de ganska mycket. Jag besökte Irak tidigt förra året. Folket där lider, minst sagt, brist på mat, mediciner osv. Orsaken är naturligtvis regimens hantering av situationen i områ- det och alla de krig man har medverkat till. Men jag vill också hävda att FN:s sanktioner har bidragit till situationen. Sanktionerna har gällt sedan våren 1991. Det har varit en total blockad av Irak. Därför är det väldigt positivt att det nu äntligen har blivit ett hål i den här blockaden genom uppgörelsen om att sälja olja mot mat och mediciner. Dröjsmålet är naturligtvis att beklaga, och regimen har stor del av skulden till det. Vad vi kan konstatera är att folket har fått lida. Sanktionernas syfte var na- turligtvis att avväpna Irak, och det målet har till dels uppnåtts. Men det var också rimligen i någon mån att välta den diktatoriska regimen i Irak. Där har resulta- tet blivit det motsatta. Jag vill hävda att Saddam Hus- sein snarast har stärkt sin ställning. Internationella rödakorsfederationen har gjort en mycket lärorik studie över situationen. Jag tycker att det är angeläget med en översyn av hur vi använder sanktionsinstrumenten. Jag vet att Sverige deltar i arbetet kring detta i FN. Det är viktigt att vi är dri- vande i den här frågan. Vi behöver bättre sanktionsin- trument som är effektivare och som når avsedda mål. Sanktionsintrumenten får inte vara kontraproduktiva. Under utrikesutskottets resa passerade vi Tanza- nia. Där kom vi bl.a. i samtal om de flyktingströmmar som kommer från de stora sjöarnas område och som belastar Tanzania i allra högsta grad. Det är intressant att konstatera att FN i samband med detta folkmord har kommit in för sent. Har FN varit inne, har man gjort som i Rwanda - man har dragit sig ur. FN valde ju också att backa från den militära operationen. Om det kan man ha många åsikter, men vad vi allmänt sett kan konstatera är att det är väldigt viktigt att vara ute i tid, att förebygga. Där har Sverige en bra position i sin politik. Jag vill understryka hur angeläget det är med diplomatiska aktiviteter för att förebygga att konflikter uppstår och lösa dem innan det har gått för långt. På den här resan passerade jag också det lilla lan- det Swaziland. Det var intressant. Det var ett land som hade kommit mycket långt i sin utveckling. Det var på väg upp, men var ännu inte framme. I det läget hade, som jag uppfattade det, EU valt att minska sitt stöd. Vad man kan dra för slutsats av det är väl att det finns en risk att den positiva utvecklingen kan vända, och att den utveckling mot demokrati som finns i landet kanske stannar upp. Med det vill jag ha sagt att det är oerhört viktigt att man har uthålliga stödinsatser i utrikespolitiken, i det har fallet biståndet. Det är Sverige också bra på. Det är viktigt att biståndet för ett land från en dålig situation till fast mark. Vi kan jämföra med hur vi har hanterat Moçambique. Under vårt besök i Sydafrika var det väldigt spän- nande att få möta sanningskommissionen under Des- mond Tutu. Där lärde jag mig att konflikter kan lösa genom försoning. Att döma är inte alltid bästa vägen. Att lyfta fram det onda men förlåta och gå vidare kan vara en mycket bra metod. Det är svårt, men det är klokt. Låt oss se på Nordirland och på hur man hanterar situationen där. Oförsonliga förhållningssätt har lett parterna till ständiga strider. Det finns ett undantag i den diskussion som har varit. Det står socialdemokra- ten Hume för, med sin markering av hur viktigt det är med försoning och dialog. Jag tycker att britterna har valt fel väg, en väg fylld av krav och villkor. En fredsprocess har gått i stå. Denna utveckling har t.o.m. bidragit till nytt våld. Jag vill alltså hävda att det kan vara mycket ange- läget med villkorslösa förhandlingar ibland. Vi kan lära oss en del av utvecklingen i Mellanöstern. Jag skulle i det här fallet önska att Sverige tryckte på för en lösning av konflikten. Det är egentligen sorgligt att vi inom Europaunionen skall leva med en sådan fort- farande olöst konflikt. Jag har nyligen besökt Kina. Jag kan konstatera vilken enorm utveckling det landet genomgår. Det är en explosion i handel och byggande. Men jag kan också se vilka enorma brister det finns i fråga om mänskliga rättigheter och på demokratiområdet. Hur skall vi kunna nå fram? Hur skall vi påverka? En del hävdar att man skall isolera. Det tror jag inte alls på. Jag tror på dialogen i det fallet, och på att man utnytt- jar handeln som instrument för att förändra ett land. Jag tror att övergången till marknadsekonomi i Kinas fall kan öppna samhället. Det är alltså angeläget med ett intensivt besöksutbyte på olika nivåer. Det är också bra att använda biståndet som en metod att påverka. Jag ser att man i den utrikespoli- tiska deklarationen nämner de insatser som Raoul Wallenberginstitutet gör. Jag tror att man skall fortsät- ta på det sättet om möjligheter bjuds. En konstruktiv dialog kan alltså vara vägen till framgång, men själv- fallet skall man tala klartext om det man inte gillar, t.ex. situationen när det gäller mänskliga rättigheter. Jag tycker att regeringen har agerat klokt i valet av metoder i sin Kinapolitik. Tidigare i höstas besökte jag Nordkorea. Det nordkoreanska folket lider på grund av översväm- ningar. Man har haft översvämningar i tre år, mycket svåra översvämningar. Det råder en enorm brist på livsmedel, och infrastrukturen är förstörd. Naturligtvis har regimens politik medverkat till detta, men det som är intressant att notera är ju att situationen för det nordkoreanska folket är oerhört allvarlig, även om regimen alltså har ett stort ansvar. Världen tar dock inte detta på allvar. Man vill inte ha med Nordkorea att göra. Men vad kan en situation med svältande människor leda till i en sådan region när dessa männi- skor blir desperata? Jag vill hävda att den säkerhets- politiska situationen kring Koreahalvön allvarligt kan försämras om man inte från världssdamfundets sida ställer upp i större utsträckning. Under trycket av naturkatastrofer öppnar sig nu också Nordkorea. I det läget kan det inte vara rätt att välja isoleringens väg. Sverige har givit ett rejält bistånd - även om jag tycker att man bör ge ännu mer i den situation som råder just nu. Men Sverige har också en unik position som jag inte tycker att vi har utnyttjat. Vi har diplomatisk representation på plats. Det är det väldigt få länder som har. Detta tycker jag att man skall se som en möjlighet att bidra till öppen- het och konfliktlösning i regionen. Man skall utnyttja de kontakter, den ställning, som Sverige har och inte missa möjligheten när det nu visar sig tecken på öp- penhet. Sverige bör alltså bidra till att påverka världs- samfundet att bryta den isolering som Nordkorea har och utnyttja öppenheten till att bidra till att minska krigsriskerna. Jag kan summera vad jag vill ha sagt med mina personliga reflexioner efter de här resorna - utöver att man förhoppningsvis kan lära sig en del som riksdags- ledamot. Vi kan och skall förebygga konflikter. Vi skall se över sanktionsinstrumenten. Vi skall verka för ett uthålligt bistånd. Det är viktigt med försoning och mer av villkorslösa förhandlingar. Handel kan föränd- ra en situation. Slutligen kan man lära sig att dialog nästan alltid är bättre än isolering. 0610573125306 N 2010-01-01 00:00:00 216684 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0964/#anf49