2348974 GK0964 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:64 Onsdagen den 12 februari 1996/97 64 1997-02-12 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt F69F47AC-FC87-431A-AB50-B51B813A5687 48 HÅKAN HOLMBERG (fp) fp Herr talman! Sovjetunionens kollaps och demo- kratins genombrott under 90-talet i Östeuropa och i en rad andra länder har frilagt samband som fått stora delar av den akademiska forskningen kring interna- tionell politik att ändra karaktär. Vi har nu tillgång till arkivmaterial från alla vår tids stora diktaturstater, utom från Kina, och därmed säkrare underlag för analysen av dessa regimers karaktär och handlande. Och vi kan med större säkerhet än tidigare testa hypo- teser om sambandet mellan olika förhållanden i de- mokratier och diktaturer och det faktum att vissa stater varit just demokratier respektive diktaturer. Den amerikanske fredsforskaren Rudolph Rummel har i en rad böcker försökt att ge en samlad bild av politiskt betingade massmord i vårt århundrande. Resultatet, även med hänsyn till de stora felmarginaler som är ofrånkomliga vid denna typ av undersökning- ar, är sådant att det måste påverka all framtida debatt om olika statsskicks karaktär. Utgångspunkten är de handlingar som i en normal rättsstat, t.ex. i Sverige, skulle räknas som mord om de utfördes av en enskild person mot någon annan. Vi tänker oss nu att samma handlingar utförs på order av regimen i ett land mot enskilda eller grupper av män- niskor. Mördandet får därmed en ny dimension. Rummel kallar det democide - politiskt betingade massmord utförda av regimen inom ett land eller en del av ett land. Det handlar då inte bara om mord genom att miss- hagliga människor skjuts, gasas ihjäl som i Ausch- witz, kastas ut från flygplan som i Argentina och Chile och allt annat tänkbart av samma slag. Per Ahlmark, som i en bok introducerat Rummels analyser i Sverige, skriver: Antag att vi spärrar in en liten flicka i vårt eget hem, att vi tvingar henne att utföra så tungt arbete dag efter dag att vi helt sliter ut henne, att vi inte ens ger henne en minimal matranson eller nödvändiga kläder, och att vi klart ser att hon dukar under utan att vi alls hjälper henne. Då är hen- nes ofrånkomliga död i praktiken följden av en avsikt. Det är mord - och sker det genom regeringens försorg är det democide. I stor skala är detta vad som ägde rum bl.a. i den sovjetiska Gulagarkipelagen. Det är också democide om en regim medvetet låter stora folkgrupper svälta ihjäl genom att vägra att släppa fram livsmedelsleveranser och konfiskera allt som hade gjort det möjligt för människorna att livnära sig själva, som i Ukraina under tvångskollektivise- ringen av det sovjetiska jordbruket. Rummel övervä- ger i dag, sedan nya fakta blivit kända, att också räkna massvälten i Kina under det stora språnget framåt, som det hette, som democide. Med reservation för hur denna kinesiska katastrof skall bedömas presenterar Rummel statistik över 1900-talets mest mordiska regimer och härskare. Totalt har kanske 170 miljoner människor avlivats i democide under 1900-talet. Det är fyra gånger så många som de som dött på slagfälten i 1900-talets krig. De fyra stater och regimer som mördat flest är Sovjetunionen, Nazityskland, Kina under kommunis- terna och Kina under Kuomintang. Räknar man en- skilda härskare kommer Stalin, Hitler, Mao och Chai- ang Kai-shek i särklass, följda av Lenin, Tojo, som var Japans diktator under kriget, Pol Pot, Yahya Kahn i Pakistan och Tito. I förhållande till det berörda lan- dets folkmängd kommer Pol Pot i en klass för sig - åtta procent av befolkningen mördades om året under den tid då de röda khmererna styrde Kambodja. Detta är en första bild av det man finner om man studerar politiskt motiverade massmord under 1900- talet. Kritik och fördjupningar på olika punkter är nödvändigt. Redan nu kan man dock konstatera att democide direkt hör ihop med regimernas karaktär. 98 % av massmorden har begåtts av diktaturer. Dessa former av democide, som har utförts av demokratiska stater, handlar i huvudsak om civila som har fallit offer för bombningar och matblockader under krig. Detta är naturligtvis inte särskilt överraskande. Ingen demokratisk regering skulle överleva ens en kvart, om den behandlade sina medborgare på det sätt som vår tids diktaturstater behandlat sina. Ändå är Rummels forskning om politiska massmord epokgö- rande i den meningen att ingen förut har sammanställt och analyserat ett motsvarande material. En annan av Rummels teser innebär att en misstanke som länge vuxit sig stark - så långt sådant är möjligt - nu också kan beläggas empiriskt, nämligen att demokratiska stater inte går i krig med varandra. Demokratier ska- par sinsemellan en sfär av inbördes fred, där konflik- ter mellan stater löses på samma sätt som konflikter inom stater, genom förhandlingar och kompromisser. Av 353 krig mellan åren 1816 och 1991 har 198 ut- kämpats mellan olika diktaturer, 155 mellan diktatu- rer och demokratier i olika kombinationer och 0 mel- lan demokratier. Detta säger däremot ingenting om kolonialkrig eller om katastrofer för enskilda demo- kratiers anseende, som Vietnamkriget, utan just bara att krig där demokratier bekrigat varandra inte före- kommit. Men detta är viktigt nog. Redan Kant anade på 1700-talet att, som han sade, en värld av liberala republiker skulle få denna konsekvens i fråga om de internationella relationerna. Tanken har senare ut- vecklats av många, i Sverige bl.a. av Hjalmar Bran- ting. Efter kommunismens fall står det klart att Sveri- ges egna säkerhetsintressen är direkt beroende av att den nya demokratiska ordning som har upprättats i Europa kan bestå. Demokratins stabilitet och fortsatta utbredning bör enligt min och Folkpartiets mening vara det överord- nade målet för all svensk internationell politik. Det är detta som ytterst ligger bakom vårt stöd för Europa- tanken och vår vilja att öppet diskutera också nya säkerhetspolitiska lösningar, som kan bidra till att stabilisera demokratins landvinningar sedan 1989. Men demokratin har inte bara en avgörande bety- delse för fred och för människors egen säkerhet. Den berömde Harvardekonomen Amartya Sen har bl.a. studerat svältkatastrofer under vårt århundrade och funnit att alla exempel på utbrott av massvält kommer från diktaturstater. Det betyder inte att elände och hunger inte finns i u-länder med demokratiska förhål- landen. Men massvält är något speciellt. Den senaste riktiga svältkatastrofen i Indien inträffade under det brittiska styrets sista tid. I Kina har kanske 30 miljo- ner människor svultit ihjäl under kommunisternas styre. Förklaringen finns i de risker som fria val och fri information alltid innebär för de styrande i en demokrati. Deras egenintresse driver dem att förhind- ra åtminstone denna typ av lättfattliga och politiskt förödande katastrofer. Detta säger något viktigt om demokratins värde i fattiga länder. Hur långt tesen håller på andra områden bör naturligtvis utredas. Det är inte säkert att det är lika entydigt när det gäller jämställdhet, behandling av etniska minoriteter eller felnäring, som är något annat än svältkatastrofer. Men det är väl inte heller troligt att demokratin skulle för- svåra för u-länder att ta itu med den typen av pro- blem. Också i biståndspolitiken bör därför demokrati och mänskliga rättigheter tillmätas en central roll och säkert centralare än nu, om man skall ta dessa resultat på allvar. Vi vet alla att så inte har varit fallet. Vi vet också att svensk utrikespolitik ofta präglas av andra föreställningar än dem som jag här har skisserat, t.ex. att småstater har speciella gemensamma intressen, oavsett vilken karaktär de i övrigt har, att stabilitet mellan de två gamla stormaktsblocken borde priorite- ras framför demokratisering av Sovjetblocket och annat i samma stil. Biståndsministerns inlägg i Svenska Dagbladet i måndags visar att det fortfarande tycks vara svårt för en del att se vari det problematiska med sådana attity- der består. Inte bara svensk socialdemokrati och inte ens bara socialdemokratin utan också företrädare för andra politiska riktningar i Europa prioriterade länge stabilitet framför solidaritet eller stabilitet framför Solidarnosc, skulle man kan kunna säga, för det var precis vad det gällde. Precis detta fenomen har ju analyserats många gånger, mest framträdande av den brittiske historikern Timothy Garton Ash - den kan- ske främste auktoriteten på Östeuropas historia under de senaste 15 åren. Det är synd att dessa attityder fortfarande dröjer kvar. De hindrar oss från att se klart. Nu när både den internationella utvecklingen som sådan och nya insik- ter bland många forskare och alltfler andra som syss- lar med internationella förhållanden gör det möjligt, borde vi utnyttja tillfället att på nytt tänka igenom vad som är allra viktigast för svensk utrikespolitik. 0198565054212 N 2010-01-01 00:00:00 216683 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0964/#anf48