2348974 GK0964 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:64 Onsdagen den 12 februari 1996/97 64 1997-02-12 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 3C61D03F-6E68-491C-ACCB-5D78BC790179 27 JAN JENNEHAG (v) v Fru talman! Vad har hänt inom utrikes- och säker- hetspolitik under det senaste halvåret? Finns det nå- gonting i dagens regeringsdeklaration som inte kunde ha sagts i somras? Knappast. Något kvalitativt nytt har inte tillkommit, och det är väl bra. Om regerings- deklarationens brist på upphetsande formuleringar beror på frånvaron av dramatiska förlopp är det posi- tivt. Däremot kan vi se förändringar. NATO:s utvidgning rycker allt närmare. I den svenska debatten är NATO-frågan mer aktuell än på decennier. Moderaternas och Folkpartiets ledningar är starkt positiva till att Sverige skall bli medlem i NATO, även om det finns uttalanden där man menar att det kanske inte skall ske just nu, men i princip är det inga hinder. Övriga partier uttrycker varierande grader av skepsis, för att förenkla det starkt. Folkopinionen är fortsatt starkt negativ till med- lemskap i NATO, även om andelen som inte har nå- gon åsikt alls säkert har ökat. Låt oss granska grun- derna för ett fortsatt nej till medlemskap. Är nej enbart ett uttryck för beröringsångest och oförmåga att begripa att NATO förändras? Så är det enligt Moderaterna och Folkpartiet, men för mig finns det andra grunder. Hur kommer NATO att förändras? Det vet vi inte. Det vet inte NATO-länderna själva. En funktion är dock självklar och bestående, nämligen att ge med- lemmarna säkerhetsgarantier, om så krävs med kärn- vapen. Faller detta har vi inte längre NATO. Synen på utvidgningen är helt klart splittrad inom NATO självt, och en snabb utvidgningsprocess kom- mer att sätta NATO:s sammanhållning på prov. Jag påstår alltså att NATO:s förändring är osäker. Det gäller såväl i vilken riktning som med vilken hastig- het, om vi för ett ögonblick bortser från den närmast förestående utvidgningen. Vad som därefter händer ligger i det okända. Desto större anledning då att fråga sig: Vad har Sverige för nytta av att vara medlem? Den frågan måste kunna besvaras på ett sätt som vinner folklig förståelse. Det duger inte med några resonemang om att NATO har förändrats och att vi nu har en historisk chans att påverka utvecklingen eller att vi i praktiken ändå redan är medlemmar. Om vi först betraktar NATO:s grundläggande roll som försvarsallians måste vi se att Sverige för sin egen säkerhet inte behöver vara medlem. Har de mili- tära hoten ökat? Nej, alla är överens om att de har minskat. Det är ju därför som vi har dragit ned vårt militära försvar. Kommer de militära hoten mot Sverige att kunna öka i framtiden? Självklart. Det vore nästan fånigt att hävda motsatsen, liksom att det över huvud taget aldrig kan uppstå en situation där det vore rationellt för Sverige att ingå i en allians. Men någon grund för medlemskap i dag och under den överblickbara fram- tiden finns inte. Eva Zetterberg citerade tidigare i dag Pierre Schori. Det skall jag också göra, och från samma tillfälle - i Sälen den 28 januari: "För mig framstår det som egendomligt att Sverige, som klarade sig bra utan NATO under det kalla krigets istid, nu i tövä- derstider skulle behöva söka skydd inom en militäral- lians där kärnvapen fortfarande är en central doktrin". Blir det billigare, för att betrakta en annan aspekt av det folkliga motståndet? Knappast. Och det behö- ver nog bli avsevärt billigare om just den saken skulle innebära att frågan om medlemskap finge något ökat folkligt stöd. De krafter inom NATO som vill ha oss som medlemmar anser så bl.a. för att vi i en vidgad mening är nettobetalare och för att vi i övrigt inte kommer att bereda alliansen några bekymmer. Låt oss lämna de här två egoistiska argumenten och granska ett annat. Europeisk säkerhet har gynnats av att Sverige har varit alliansfritt. Vår position har inte i något avseende försvagats eller hindrats av det, så vi skulle kunna söka andra lösningar. Det är svårt att finna att det i dag är annorlunda. Sverige hindras inte heller från att delta i säker- hetsskapande arbete. Sveriges internationella enga- gemang, t.ex. i säkerhetsrådet, gynnas tvärtom av att vi står utanför militära allianser. Om vi utgår från att Sverige fortsatt vill bedriva arbetet i nuvarande om- fattning går det sålunda alldeles utmärkt, och några hinder för att öka våra insatser kan jag heller inte se. Jag kan inte finna annat än att vi både av egoistis- ka och av altruistiska skäl kan hålla fast vid stånd- punkten att vi skall stå utanför NATO. Anhängarna till ett medlemskap måste kunna svara på frågan: Till vilken framtida nytta? Det folkliga motståndet grundas också på den historiska erfarenheten. Militär alliansfrihet har be- visligen inte fört Sverige in i krig. Att neutralitetspo- litiken i praktiken varit föga strikt ändrar inte detta faktum. Vi har klarat oss - det är så att säga inget att resonera om. Vidare tror jag att det finns en folklig insikt om NATO:s roll som verktyg för stormakten USA:s in- tressen. USA engagerar sig inte i NATO av omsorg om andra länder. Man gör det för att NATO kan an- vändas för den egna nyttan. Det är inget suspekt med detta. Det är bara ett konstaterande om att vi måste räkna med att NATO har den funktionen. Små länder kan naturligtvis vara villiga att underordna sig NATO:s och USA:s intres- sen, men jag ser inga rationella skäl till att Sverige skall göra det. Fru talman! Sveriges riksdag påverkar inte NATO:s utvidgningsprocess i annan mening än att vi själva inte deltar i den. Deltagandet i Partnerskap-för- fred-samarbetet räcker för Sveriges del när det gäller organiserat förhållande till NATO. Det sista är dock en minoritetsståndpunkt inom mitt parti. Majoriteten menar att vi skall lämna samarbetet. Skall Sverige ta hänsyn till Ryssland när det gäller NATO:s utvidgning? Nej, inte i annan mening än att vi inser politiska realiteter. Det folkliga ryska mot- ståndet går knappast att rå på under en mycket lång tid. Det ryska imperiet är tillbaka vid 1640 års grän- ser. Det är klart att Ryssland ser sig självt som förlo- rare i 1980- och 90-talens utveckling. Det är klart att man ser NATO som fiende. Vem skall man annars rikta sig mot? I vilken utsträckning den ryska ledningen eller varje politisk kraft som vill ha inflytande i Ryssland av inrikespolitiska skäl tvingas stödja sig på och uppmuntra en sådan opinion går inte att säga, men att vi har en osäkerhetsfaktor av rang är helt klart. I detta spel har vi inget att skaffa. Sverige kan göra bäst nytta utanför NATO. 0509012622802 N 2010-01-01 00:00:00 216662 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0964/#anf27