2348974 GK0964 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:64 Onsdagen den 12 februari 1996/97 64 1997-02-12 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 13E58C39-0ED9-408E-9597-6CFF95AD91DE 2 GÖRAN LENNMARKER (m) m Fru talman! Nu byggs den europeiska freds- och säkerhetsordningen. Den europeiska integrationen fortsätter, och EU blir alltmer kärnan i den breda civila samverkan som ger stabilitet till hela kontinen- ten och därmed bidrar till att säkra friheten och fre- den. Den breda civila samverkan vilar dock på den militära säkerhetens hårda kärna. Den alleuropeiska säkerhetsordningen måste garantera säkerheten även för små länder som har svårt att försvara sig av egen kraft. Det är själva kärnan i säkerhetsordningen. NATO har beslutat att i princip öppna för med- lemskap för de nya demokratierna i Central- och Öst- europa. På toppmötet i juli i Madrid skall det beslutas om vilka länder som först får bli medlemmar och när det skall ske. Parallellt med medlemskapet förstärks partnerskapet med dem som inte kommer med i första omgången eller som inte har ansökt om medlemskap. Medlemskap och partnerskap är nyckelorden. Alla är välkomna till en mycket nära samverkan. Inga nya skiljelinjer skall byggas. Särskilt viktigt är part- nerskapet med Ryssland, Europas största och starkas- te militärmakt. Förhandlingar pågår som bäst. Omväx- lande hörs barska utfall och försonliga tongångar. Försvarsalliansen NATO är den militära delen av den framväxande europeiska freds- och säkerhets- ordningen. Några år tillbaka diskuterade man mycket om EU skulle bli det, men nu är det klart att det är NATO. Medlemskapet skall trygga små länders sä- kerhet och inte vara ett hot mot någon. NATO:s öpp- ning gentemot Central- och Östeuropa, inklusive Baltikum, ökar säkerheten för alla. Sverige måste välkomna och stödja denna utveckling eftersom det också ligger i Sveriges intresse. Det är märkligt att man i den utrikespolitiska deklarationen är tyst på denna punkt. På s. 8 kan man spåra en viss positiv syn på utvecklingen. På s. 9 kan man möjligtvis se motsatsen. Våren 1995, efter regeringsskiftet, inbjöd den då- varande statsministern till partiledaröverläggningar om säkerhetspolitiken. Tanken verkade vara att Sve- rige på något sätt skulle återgå till neutralitetsbegrep- pet. Omvärlden var förbryllad; det var även vi. Samta- len rann ut i sanden. Ett år senare, när den nuvarande statsministern trädde till, markerades en helt annor- lunda linje. I Tallinn och Riga betonades inte bara Sveriges uppslutning kring de baltiska ländernas rätt att forma sin säkerhetspolitik utan också Sveriges positiva syn på och stöd till deras NATO- medlemskap. Detta registrerades nogsamt i omvärl- den. Men även detta verkar rinna ut i sanden. I höstens regeringsdeklaration och i dagens utrikesdeklaration sluter inte regeringen upp bakom statsministerns for- muleringar. Ånyo råder oklarhet om regeringens hållning. Europas säkerhet är inte främst en fråga för de sto- ra länderna. Det behövs ingen ny Wienkongress som över huvudet på de små länderna skall ge riktlinjerna. Framför allt får det inte skapas några inflytelsezoner, några slags Molotov-Ribbentrop-linjer bakom vilka vissa stormakter har en särskild rätt till veto eller kontroll. Våra nära grannar i Polen och Baltikum markerar tydligt sin vilja att bli NATO-medlemmar. Förhand- lingar pågår med Ryssland. NATO-toppmötet sker inom ett halvår. Europas freds- och säkerhetsordning formas. Men Sveriges regering har ingen uppfattning. Sverige måste sluta upp bakom de små ländernas strävanden. Säkerhetsordningens syfte är just att ga- rantera de små ländernas nationella frihet och själv- ständighet. Det är särskilt viktigt för länder som nyss har varit ockuperade och förtryckta. Hur länge skall friheten vara den här gången? En sådan underliggande oro mal ständigt i många av dessa länder. Varje röd- brunt uttalande om revanschism i Moskva noteras och ökar oron. Ryssland är svagt i dag men blir starkare i framtiden. Vad händer då? NATO-utvidgningen är bra, inte bara för de länder i Central- och Östeuropa som strävar efter en förstärkt nationell självständighet. Den är också bra för Ryss- land, eftersom Ryssland är betjänt av att ha säkra och trygga grannar - länder som inte har någonting att frukta i sina relationer österut. Den är bra, eftersom den främjar kontakterna över gränserna. Den är också bra eftersom den underlättar relationerna inom grannländerna till de ryska minoriteterna och invand- rargrupperna. Den är också bra och viktig, eftersom den försvårar för rödbruna krafter i Ryssland att före- språka maktpolitik och aggressioner. En av lärdomar- na, inte minst från 1930-talet, är hur viktigt det är att inte ge spelrum för sådana krafter. Rysslands legitima krav är att landets egen säker- het inte får hotas. Partnerskapets insyn, öppenhet och samverkan kan tillgodose detta. Ingen har något att förlora utom de som föresprå- kar militär aggression. Syftet är att just sådana poli- tiska krafter inte skall ges spelutrymme. I det sam- manhanget vill jag återigen betona att jag tycker att det är olämpligt att det i statsministerns östersjöråd finns en företrädare, ambassadören Kvitsinskij, som har uttalat sig närmast hotfullt mot de baltiska länder- na. Det kan inte accepteras, och det främjar inte sam- arbetet. För oss i Sverige är det nu viktigt att vi med tanke på vår egen säkerhet fattar nödvändiga beslut. Beslu- tet i december 1996 om en betydande svensk ned- rustning är olyckligt, särskilt när Nordeuropa går in i ett skede av dynamisk utveckling. 1992 års försvars- beslut var bättre som grund för svensk säkerhetspoli- tik. Nu blir Sverige mer beroende av andra samtidigt som säkerhetsstrukturerna utvecklas i snabb takt. När NATO öppnar för nya medlemmar och för- hoppningsvis formaliserar samarbete med Ryssland ställer det krav på en tydlig svensk säkerhetspolitisk linje. Dessa båda perspektiv - försvagningen av det svenska försvaret och utvecklingen av säkerhets- samarbetet - är förutsättningar för vårt agerande. Ett medlemskap i NATO blir därmed en logisk fortsätt- ning på vårt engagemang när det gäller samarbetet i Europa. Det är dock inte nödvändigtvis så att säkerheten i vårt närområde bäst gynnas av en omedelbar svensk ansökan om medlemskap. När det gäller ett svenskt medlemskap i NATO måste man dessutom beakta Finlands ståndpunkter. Sverige och Finland bör inleda en nära dialog med anledning av NATO- utvidgningen. I den nuvarande situationen är det klokast att un- derstödja NATO:s öppning gentemot de nya demo- kratierna i Central- och Östeuropa men avvakta med ansökan om medlemskap i alliansen. En process där Sverige och Finland parallellt med de baltiska länder- na ges inträde i alliansen kan vara en möjlig lösning. Svenskt medlemskap i NATO får emellertid inte göras villkorligt av detta. Det vore att sätta svenska säkerhetsintressen på undantag. Oavsett tidsperspektivet är det angeläget att stärka det militära samarbetet i vår del av världen. Även utan alliansförpliktelser bör försvaret av både Nordkalot- ten och den skandinaviska halvön som helhet kunna bli långt mer effektivt genom ökat militärt samarbete med de nordiska grannländerna. Vi samverkade mycket intimt i Bosnien. Det vore konstigt om vi inte kunde samverka också på hemmaplan. Med basen i ett sådant förstärkt nordiskt samarbe- te skulle det kunna byggas upp en struktur av nordiskt partnerskap för fred som förenar de tre baltiska och de fyra nordiska staterna i ett nätverk av samarbete också på det militära området. Sverige måste utveckla och fördjupa sina relatio- ner med Ryssland. De blir bättre om relationerna mellan de baltiska staterna och Ryssland utvecklas i positiv riktning. Det kan de endast göra om Ryssland fullt ut accepterar de baltiska ländernas suveränitet. Det finns ett framförhandlat avtal, som utrikesmi- nistern poängterade i deklarationen, om gränsfrågan beträffande Estland och Ryssland. I stället för att nu snabbt lösa frågan och därmed få den ur världen an- vänds den av de rödbruna krafterna för att vålla osä- kerhet. Rysslands regering bör snarast underteckna avtalet. Om inte förr måste frågan kanske lösas i sam- band med det toppmöte mellan USA:s och Rysslands ledare som skall ske i Helsingfors i april, om jag för- står det hela rätt. Sverige var under 1990-talets första år en mycket tydlig och aktiv aktör i Europa. Nu har dock oklarhe- ten och dubbeltydigheten ökat. När det gäller de vik- tiga säkerhetspolitiska frågorna är regeringen i vä- sentliga avseenden tyst. Det uttalas inget stöd för de små ländernas strävan att garantera sin säkerhet. Re- geringen säger sig inte ha någon åsikt när det gäller framväxten av en gemensam valuta, ett projekt som är av central betydelse för den fortsatta europeiska integ- rationen. Omvärlden är förbryllad. Om regeringen nu inte har någon egen uppfattning så har de ingående beståndsdelarna i regeringen mycket skilda uppfattningar. Det är närmast som "hela havet stormar". Jag kommer att tänka på Pelle Svanslös. Så här skulle det kunna låta: -Vi skall gå med i EMU, sa Bill. -Vi skall inte gå med, sa Bull. -Vi skall noggrant följa frågan, sa Måns. Ungefär så ser den svenska regeringens hållning ut i en för Europa mycket central fråga. I regeringskonferensen säger den svenska rege- ringen att den prioriterar kampen mot arbetslösheten. Samtidigt struntar samma regering i att följa väsentli- ga rekommendationer från EU just när det gäller att bekämpa arbetslösheten. På hemmaplan gör regering- en ingenting för att förbättra den arbetsmarknad som stänger ute så många. SCB rapporterar nu om en arbetslöshet på uppemot 14 %. Det vore bättre om regeringen följde EU:s rekommendationer och mins- kade arbetslösheten i stället för att göra precis tvärt- om. Den senaste pinsamheten gäller koldioxidutsläp- pen. Sverige har förbundit sig att dra ned dessa och skall inom EU verka för minskade utsläppsmål. Re- geringen låter oförstående utåt men verkar i det tysta för ökade utsläpp. Sverige tappar förtroende även inom miljöpolitiken. Fru talman! Sverige har en historisk skuld. Vår politik under krigsåren, baltutlämningen och sveket under skeden av det kalla kriget är saker vi har an- ledning att skämmas för. Händelser som inträffade mer än 50 år tillbaka måste fortfarande klarläggas. Också sveken mot frihetens idéer under det kalla kriget måste tydliggöras och debatteras. I begreppet gemensam säkerhet odlades föreställningen att frihe- tens och demokratins Västeuropa och förtryckets Östeuropa på något slags jämbördigt sätt kunde leva tillsammans. Det gick så långt att den socialdemokra- tiske utrikesministern vid mitten av 1980-talet t.o.m. hävdade att det kommunistiska systemet inte fick kritiseras. Neutraliteten påstods kräva att kritiken enbart riktades mot enskilda företeelser och inte mot systemet som sådant. Kryperi för makten fick ersätta uppslutningen bakom frihetens och demokratins principer. Mänskliga rättigheter blev något relativt. Denna olycksaliga politik ledde till en påfallande kallsinnighet mot de baltiska ländernas situation lik- som till en handfallenhet inför de historiska föränd- ringar som ledde till Berlinmurens fall och Sovjet- unionens upplösning. Så får det aldrig bli igen. Vi måste tydligt markera det förgångnas misstag. Det nya Europa byggs på respekt för grundläg- gande principer om mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Aldrig mer får Sverige kröka rygg för regimer och system som bygger på våld och förtryck. Därför har Sverige ett särskilt ansvar att nu sluta upp bakom de små och tidigare förtryckta ländernas rät- tigheter. Den som trodde att den europeiska debatten om demokrati och diktatur var avklarad blev kanske nå- got förvånad när han läste ställföreträdande utrikes- ministerns artikel i Svenska Dagbladet häromdagen. Det var som en isande vind från det kalla krigets tid. I artikeln skriver statsrådet Schori att den paranoida sovjetmakten alltid kände sig på defensiven. Men det kalla kriget berodde väl inte på någon sovjetisk de- fensiv. Det installerades marionettregimer i Östeuro- pa. Pragkuppen var knappast någon defensiv strategi. 8 % av Estlands befolkning försvann i Sibirien. Re- volterna i Östtyskland, Polen, Ungern och Tjeckoslo- vakien kvästes i blod, och 1979 var det Afghanistans tur att pröva på vad en defensiv och osäker sovjet- makt kunde ta sig till. Enligt statsrådet Schori var den brutala sovjetre- gimen inställd på avspänning med väst - precis som om en avspänning skulle kunna bli följden av brutal ockupation och förtryck. Först förtryck och sedan en rejäl avspänning! Det här är ju den fundamentala läxa från den eu- ropeiska historien som vi lärde på 1930-talet i Mün- chen: att man aldrig får vara undfallande, passiv och bortförklarande inför förtryck. Man måste stå upp för sina principer. Man måste vara beredd att försvara friheten. När USA erbjöd Marshallplanen för att hjälpa det krigshärjade Europa skulle tydligen detta på något sätt ha varit skuld till förtrycket i Östeuropa. I Dagens Nyheter i går ställdes frågan på sin spets. "I statsrådet Schoris verklighetsbild tycks Marshallhjälpen vara ondskans upphov", skrev man i rubriken. I dagens regeringsdeklaration framhålls att Marshallhjälpen var ett framstående exempel på USA:s engagemang i Europa. Jag vet inte om statsrådet Schori ingår i re- geringen, men jag tycker att det är en märklig situa- tion när en assisterande utrikesminister har en i vä- sentliga avseenden helt annan bild än den som rege- ringsdeklarationen ger. Det mest skrämmande av allt i Pierre Schoris arti- kel är att han inte kan tala om vem som vann och vem som förlorade det kalla kriget. Den viktiga och centra- la lärdomen är ju att det kalla kriget vanns av frihe- tens idéer, av de krafter som kämpar för frihet och demokrati. Förlorarna var förtrycket, utövat av prole- tariatets diktatur, och det socialistiska samhällssystem som levererade fattigdom, miljöförstöring och social misär till sina medborgare. Artikeln kan tyckas vara befängd eller löjlig. Men den blir mer skrämmande om man sätter in den i da- gens sammanhang. Skall Sverige återigen falla undan för maktspråk? Skall röd-bruna krafters aggressiva krav mötas med tystnad eller förståelse? Det är en fråga vi har anledning att ställa oss när vi nu får en intensifierad debatt. Fru talman! Avslutningsvis vill jag ställa tre frågor till utrikesministern, som hon kan besvara i nästa omgång. Den första gäller det faktum att riksdagen har utta- lat att Sverige bör verka för och självt delta i en alleu- ropeisk freds- och säkerhetsordning. Det har vi varit helt överens om i åtskilliga betänkanden. Om nu NATO utvecklas till den militära delen av en sådan måste väl även regeringen anse att det kan vara natur- ligt att Sverige blir medlem i denna organisation. Den andra frågan lyder: Varför har den svenska regeringen övergivit sin tidigare ståndpunkt när det gäller att stödja våra grannländers önskan om NATO- medlemskap? Den tredje frågan gäller om utrikesministern delar sin ställföreträdares uppfattningar såsom de har kommit till uttryck i den här artikeln. Är de i så fall också ett uttryck för regeringens uppfattning? 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 216637 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0964/#anf2