2348974 GK0964 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:64 Onsdagen den 12 februari 1996/97 64 1997-02-12 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 3CCA8D80-772B-4E89-9CE3-E37D966B9E29 14 INGRID NÄSLUND (kd) kd Fru talman! Jag vill avsluta det jag inte riktigt hann med i mitt huvudanförande när det gäller situa- tionen i Zaire, Burundi och Rwanda. Sverige har ju hett eftersträvat posten i säkerhets- rådet. Jag hör också till dem som är glada att vi har hamnat där. Men nu har vi också ett oerhört stort ansvar för vad som händer. Vi har en stor kris som fortsätter att utvecklas. Zaire har talat om att dra in flera andra länder för att få hjälp med trupper. Uganda blir djupare och djupare inblandat, och det måste hända något positivt nu. Mukwege, den läkare från Lemera som jag nämn- de som var här i förra veckan, berättar att under den senaste månaden har 1 800 personer dött i ett av läg- ren, av dem är 800 barn. 80 % av dem som dör är barn under fem år. Vi kan inte stå med denna skuld utan att försöka göra någonting. När det gäller den politiska insatsen hör jag till dem som tror att Sverige och Norge skulle kunna tjänstgöra som medlare här på grund av det stora förtroende som under ett 70-tal år har byggts upp. Det finns 1,2 miljoner kyrkomedlemmar i det här relativt begränsade området som har utgått ifrån norsk och svensk mission. Nu sköter de sig i stort sett själva med hjälpinsatser från svensk och norsk sida och med svenskt och norskt bistånd. Här har vi ett förtroende som de gamla kolonialmakterna inte har. Det borde vi ta vara på. Kan man förvänta sig något från den svenska regeringen? Jag vill också under någon minut ta upp några om- råden där jag inte är riktigt lika nöjd med regeringens agerande. Vad deras tankar är kan jag ju inte alltid avgöra. Det gäller områden eller länder där jag tycker att Sverige under årens lopp inte har visat tillräcklig tydlighet. Det gäller bl.a. Kuba där jag tycker att vi under många och långa år har krökt rygg för diktaturen och uppmuntrat diktatorn Castro. Castroregimens förtryck av de mänskliga rättigheterna är välkänt. Trakasseri- erna och förföljelserna av människorättskämpar, jour- nalister och dem som vill reformera samhället har pågått i årtionde efter årtionde. Och det pågår tyvärr fortfarande med oförminskad styrka. Den spanska regeringens ansträngningar till teknisk assistans för att påskynda ekonomiska reformer har stött på stora hinder på grund av regeringens bristande samarbets- vilja. Den europeiska unionens försök till samarbete tycks också ha gått i stå när Fidel Castro vägrade att samarbeta om politiska reformer. Hoppet om en poli- tisk öppning upplevde ett allvarligt bakslag genom ytterligare förtryck av oberoende grupper på Kuba - sådana som ingår i Consillo Cubano. I mars förra året uppmanade kommunistpartiets centalkommitté till hårdare tag för att bevara den ideologiska renheten som man säger. Absolut politisk kontroll tycks fortfa- rande vara det allt överskuggande målet för diktatur- regimen. Biståndsinsatser på Kuba har återupptagits av den svenska regeringen. Jag tycker att det är på sin plats med humanitära sådana. Demokratiutveckling är också bra. Men hur utformas de? Är det hjälp till regimen eller till de organisationer som verkar för frigörelse från det rådande systemet? Det är befogat att vi gör allt vi kan för att stödja de människor som under årtionden kämpat för en annan samhällsord- ning, men om våra insatser hjälper Castro att hålla sig kvar vid makten är de högst betänkliga. Han är en olycka för Kuba, och har så varit under många årtion- den. Jag vill också nämna några ord om Kina. Det är fortfarande så att 1,2 miljoner av Kinas befolkning befinner sig i arbetsläger. Vad gör världen för att tillräckligt starkt reagera mot detta? Det är oerhört viktigt att vi i samarbetet i ASEAN och ASEM i Asien gör allt vad vi kan för att tydligt betona att den väg Kina nu har följt i årtionden inte är den rätta. Den rapport som har kommit från US State Department säger att nu har man tystat all opposition. Så kan det väl inte vara, men det är väldigt litet som hörts utanför Kinas gränser. Det finns en person, Wei Jingsheng, som satt 13-14 år i fängelse, var fri ett kort tag och sedan fick ett lika långt straff. Nu befin- ner han sig i ett arbetsläger utanför Peking. Vad gör vi för att lyfta fram den opposition som trots allt har funnits? Kan vi betrakta samarbetet med Kina med samma ögon som vi betraktar samarbetet med andra länder? Jag vill se en förenad opposition ifrån EU och de länder som samarbetar för demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter. 0841779272604 N 2010-01-01 00:00:00 216649 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0964/#anf14