2348964 GK0954 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:54 Torsdagen den 23 januari 1996/97 54 1997-01-23 00:00:00 Meddelande om fördröjda svar på interpel- lationer 40C783E9-2B10-4AEE-8501-D2B2584A408E 41 Utrikesminister LENA HJELM- WALLÉN (s) s Herr talman! Ytterst syftar samarbetet i Europeis- ka unionen till att undvika krig och konflikter. Denna vision är, vågar jag säga, nu verklighet i Västeuropa. Vår generations uppgift är nu att utveckla denna ge- menskap till så många länder som möjligt i Europa. Historien har givit oss möjlighet att förverkliga drömmen om ett enat Europa, ett Europa där själv- ständiga och demokratiska länder samverkar för fred, demokrati och social utveckling. Det är detta som EU:s förestående utvidgning handlar om. Den som vill att Sverige skall delta i ett sådant samarbete kan inte tänka bort EU. Man kan naturligtvis se Europas utveckling i dag väldigt pessimistiskt. Bengt Hurtigs anförande här tidigare var ett uttryck för detta. Jag tycker i stället att man skall se möjligheterna. Jag är övertygad om att det vardagliga sammanflätandet av Europas männi- skor och folk som EU står för är ett genuint fredsbyg- ge. Det skulle vara mycket bättre om vi tog vara på möjligheterna i stället för att bara larma pessimistiskt. Visst är det så att många människor i vårt land har svårt att se de positiva sidorna i samarbetet med EU. Vårt inträde i unionen sammanföll ju i tiden med den svåraste ekonomiska krisen sedan 30-talet. Många ser därför det okända EU, eller "Bryssel", som man sä- ger, som det onda och som det som skall ha skulden för en hel del av våra samhällsproblem. Men det här är ett resonemang som inte grundas på fakta. Tvärtom har vårt medlemskap i EU givit oss nya möjligheter på en rad områden. Vi deltar konkret i kampen mot arbetslöshet, miljöförstörelse och eko- nomisk brottslighet. Vi ger handfasta bidrag till ökad jämställdhet och öppenhet i Europa. Vi deltar i arbetet med att förbättra den inre marknaden och att utforma framtidens EU. Politiken måste söka sig över gränserna, för de- mokratins skull. Det var, tillsammans med det prak- tiska fredsbygget, den starkaste anledningen för mig, och jag tror för väldigt många med mig, att rösta ja i folkomröstningen om medlemskap i EU. Jag anser fortfarande att det är just det här som äger sin giltig- het. Vår ekonomi och vårt näringsliv är tätt samman- vävda med andra länders. Låt mig bara påminna om att de 20 största företagen i Sverige står för 80 % av vår export. Dessa företag har 70 % av sina anställda utanför Sverige. Hälften av det vi tillverkar säljer vi till andra länder. Av detta går tre fjärdedelar till Eu- ropa. Företagens och kapitalets värld är redan utan gränser. Det är den verklighet vi lever i. Vad är då EU bra för? Vad är det bra för för oss? Vi har nu varit medlemmar i drygt två år och vi börjar se en del resultat. Medlemskapet har positivt bidragit till att förtro- endet för den svenska ekonomin har återställts. Vi är äntligen på väg att få balans i ekonomin. Räntan har gått ned med fyra procentenheter, vilket motsvarar 20 000 kr om året för en familj med ett vanligt vil- lalån. Matpriserna stiger inte längre utan sjunker. Alltfler ungdomar studerar i andra EU-länder, och runtom i landet startas spännande projekt med EU- stöd. Mycket av det här beror på att vi faktiskt är med i EU. Jag skall inte helt undanskymma att också den svenska regeringen har del i dessa goda tendenser, men EU betyder väldigt mycket. Samarbetet mellan EU och Sverige djupnar nu. Vi kommer naturligtvis att möta både sådant vi gillar och sådant vi ogillar, och därför skall vi fortsätta att vara både kritiska och konstruktiva. Vi skall vara med för att förändra och förbättra EU. Den pågående rege- ringskonferensen ger oss ett utmärkt tillfälle till det. Det är regeringskonferensen som är dagens de- battämne, och det är också det som vi nu, under våren koncentrerar oss på inom EU. EMU är förvisso en väldigt viktig fråga. Det är en fråga som vi här i Sve- rige diskuterar parallellt med regeringskonferensen, och det skall vi göra på ett reflekterande sätt. Men detta tillhör inte riktigt dagens debatt. Regeringskonferensen har pågått i tio månader. De hittillsvarande förhandlingarna har inneburit betydan- de framgångar för svensk del. Det visar att det går att påverka EU, att det går att förändra EU. I det första utkastet till ändringar i Maastricht- och Romfördragen - alltså EU:s grundlag - är avsnittet om sysselsättningen ett resultat av våra ansträngning- ar. Det stöds av en bred majoritet av medlemsländer- na, och inte minst är den öppning som Tyskland visa- de för förslaget vid Dublinmötet mycket glädjande. Huvudansvaret för sysselsättningspolitiken har naturligtvis de enskilda länderna, men genom att förstärka EU:s fördrag på det här området ger vi bätt- re förutsättningar för en gemensam kamp mot arbets- lösheten. På det området förväntar sig Europas med- borgare krafttag. Det råder även bred enighet bland medlemslän- derna om att förstärka miljösamarbetet. Miljökraven måste genomsyra hela EU:s politik. Det här tänkandet är på väg att få genomslag, men våra ansträngningar måste nu inriktas på att klargöra och förstärka en hel del av miljöfrågorna. Regeringens åsikt är att enskilda länder måste kunna gå före, t.ex. med strängare miljö- regler. Öppenheten och en fri tillgång till dokument skall enligt vår mening vara huvudregeln i unionen. På det området har vi också nått viss framgång, men mycket återstår att göra. Helena Nilsson frågade varför det var så svårt att nå framgång. För oss är det här självklarheter. Det är det dess värre inte för människor på kontinenten. Det är helt enkelt en kulturkrock. De kontinentala länder- nas synsätt skiljer sig väldigt mycket från hur vi ser på allmänhetens rätt till insyn och offentlighet i det som politiker och administratörer har för sig. Vi fortsätter den här kampen och kan ändå se steg framåt. Vi kan också notera framgångar vad gäller jäm- ställdhet och konsumentpolitik, i särskilt hög grad vad gäller internationell krishantering. Där har det svensk- finska förslaget om fredsbevarande insatser och kris- hantering kommit att prägla förhandlingarna om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Herr talman! Ingen fråga inom unionssamarbetet kan som processen att ta in nya medlemmar i unionen lägga grunden för säkerhet och fred i framtiden. Det kan knappast råda något tvivel om regeringens fasta beslutsamhet om att kraftfullt driva utvidgningen. På sina håll har det gjorts gällande att satsningen på våra profilfrågor skulle stå i motsatsställning till ett kraftfullt agerande för utvidgningen. Det är naturligt- vis felaktigt. Utvidgningen påverkar de flesta frågor som vi behandlar under regeringskonferensen. Elva nationer står närmast i tur för att komma med i EU. Vi inriktar oss på att förhandlingarna om med- lemskap inleds sex månader efter regeringskonferen- sens slut, alltså troligen i början av nästa år. Proces- sen ställer stora krav på kandidatländerna, på EU och på de enskilda medlemsländerna. Det är angeläget att såväl möjligheter som problem belyses på ett allsidigt sätt. För att få en samlad bild av utvidgningens kon- sekvenser för i första hand vårt land har regeringen i dag beslutat att tillsätta en rad utredningar. Dessa utredningar skall belysa konsekvenserna av EU:s utvidgning när det gäller säkerhetspolitiken, sam- hällsekonomin, jordbruket, regionalpolitiken och miljön. Utredningarna skall bedrivas skyndsamt och vara färdiga i höst. Fler sådana utredningar kan kom- ma. Herr talman! Fler länder som medlemmar av EU ställer nya krav på EU:s regelverk. De institutionella frågorna har ännu inte fått tillräcklig behandling i förhandlingarna. Framför allt tre delfrågor står i förgrunden. Det gäller röstviktningen i ministerrådet, hur kommissio- nen skall vara sammansatt och frågan om att öka användningen av kvalificerad majoritet. Vi har ett gemensamt intresse av att EU inte blir handlingsförlamat av omöjliga beslutsregler. Det gäller i synnerhet om och när unionen kommer att bestå av över 25 medlemmar. Denna insikt om det beslutsfähiga EU måste också balanseras mot ett EU som i huvudsak är ett mellanstatligt samarbete. När det gäller röstviktningen värnar Sverige den balans som finns mellan små och stora länder i EU. Vad gäller frågan om kommissionens utformning talar mycket för att varje land även i ett utvidgat EU skall bidra med en ledamot i kommissionen. För att behålla effektiviteten i arbetet går det att göra föränd- ringar när det gäller t.ex. fördelningen av de enskilda kommissionärernas arbetsuppgifter och kommission- sordförandens befogenheter. Redan i dag fattas många beslut inom EU med kvalificerad majoritet. Diskussionen om att vidga den kretsen gäller ett relativt begränsat område. Under de senaste dagarna har begreppet flexibel integration kommit i ropet, alltså den anordning som skall möjliggöra för en grupp länder att gå före i sam- arbetet. Jag menar att en sådan anordning är realistisk. Det här är ett smörjmedel för den fortsatta utveckling- en inom EU. Men naturligtvis är också risker förknip- pade med detta. Den största risken är att samarbetet urvattnas genom en sådan anordning. Därför måste man sätta upp strikta regler för en flexibel integration. Vår grundhållning är att ett sådant här samarbete måste vara öppet för alla och också beslutas av alla. Om man har enhällighet i besluten kring en flexibel integration har man också en större säkerhet mot att någonting händer på bekostnad av enskilda länders vitala intressen. Vi kan konstatera att denna vår grundhållning inte delas av så många länder. Jag tycker att man måste lyssna på de andras argument. Över huvud taget är min syn på en förhandling att man vet vad man själv vill, att man lyssnar på andras argument och att man för en konstruktiv diskussion om detta. Jag noterar att man väldigt ofta när man tillåter sig ett intellektuellt reflekterande får rubriker om sig, eller också anklagas man här i kammaren för att svaja, kröka rygg och lägga ut dimridåer. Jag tycker att det är litet trist. Vi har ju ett mycket stort behov av att pröva oss fram. Det handlar om att faktiskt fungera som mogna förhandlare och på det viset också våga pröva andras argument. Det gäller att göra det inte bara i slutna rum utan också så att allmänheten får reda på det. Här kan man tycka och tro på litet olika sätt. Vi vet vad vi vill, men vi vet också att man i en förhandling måste jämka något. Låt oss ändå resonera om det finns andra lösningar att nå fram till det som vi önskar. I fråga om flexibel integration kan det vara så att man, i det regelverk som måste omge denna särord- ning, också kan se på andra regler som kan göra det strikt och tydligt, så att det här inte blir något som går våra intressen för när. Herr talman! Som utrikesminister ligger givetvis den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken mig varmt om hjärtat. EU:s utrikespolitiska agerande måste bli effektivare, och vi måste agera snabbare för att kunna möta kriser och konflikter. Ambitionen att stärka Europas gemensamma för- måga att hantera kriser är för mig ett svar på ett öns- kemål om en förbättrad global kapacitet för konflikt- hantering. Den rädsla för det som jag har märkt hos en del debattörer här från Vänsterpartiet och Miljö- partiet förvånar mig. EU-länderna tar här på sig ett ansvar. Vi gör det när vi går in direkt i fredsbevaran- de sammanhang, och då är det självklart att det skall göras på FN-mandat eller på OSSE-mandat. FN skall naturligtvis utgöra grunden i det här arbetet genom sitt globala ansvar, men FN kan inte axla hela ansva- ret för att genomföra alla de operationer som krävs. Praktiskt inriktat samarbete mellan FN och organisa- tioner i olika delar av världen, t.ex. det vi nu gör tillsammans i Bosnien, är därför viktigt. Vårt fredsar- bete i EU och i FN står inte på något sätt i motsats- ställning till varandra, utan de kompletterar varandra. Sedan hoppas jag att rejäla steg tas under regerings- konferensen för att uppnå ytterligare effektivitet. Vi behöver reformer också på det inrikespolitiska området och det rättsliga samarbetets område. Vi behöver utöka vår gemensamma förmåga att bekämpa den internationella brottsligheten, narkotika- och människohandel. På det här området uppmanade regeringscheferna vid Dublinmötet oss att gå vidare i fördjupade förhandlingar. Herr talman! Jag kan konstatera att begreppet re- geringskonferens fortfarande är ganska okänt hos en stor del av svenska folket, detta trots att det gjorts stora informationsinsatser. Det måste vi gemensamt råda bot på. Det är inte så att man skall känna till begreppet utan innehållet, vad den syftar till. Jag hoppas att partiorganisationer, folkrörelser, fackföre- ningar osv. skall föra ut information och stimulera debatt så att vi kan ha en debatt där man inte är rädd för diskussionerna utan prövande tar sig fram med argumenten, en debatt där frågorna inte delas in i antingen eller, svart eller vitt, utan där man prövande tar sig fram. Jag hoppas att vi har givit något av det anslaget under den här riksdagsdebatten. 0439752610809 N 2010-01-01 00:00:00 215911 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0954/#anf41