2348964 GK0954 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:54 Torsdagen den 23 januari 1996/97 54 1997-01-23 00:00:00 (forts. från 5 §) Allmänpolitisk debatt En hållbar samhällsutveckling på längre sikt (forts. 909D1782-E25B-4FFA-AB58-D2C7A50746EE 209 ALF ERIKSSON (s) s Fru talman! En hållbar samhällsutveckling på längre sikt handlar i mycket stor utsträckning om hur vi kan klara den biologiska mångfalden, inte för att den har ett egenvärde utan för att den är en förutsätt- ning för att vi skall kunna leva i samklang med natu- ren. I den biologiska mångfalden har vi en stor bank där vi kan hämta lösningar på många av de problem som vi har och som vi kommer att möta. I den kan vi finna lösningen på livsmedelsförsörjningen i världen. Debatten om hur vi skall bevara den biologiska mångfalden har i stor utsträckning handlat om att skydda vissa områden i landet från mänskligt brukan- de. Det har gjorts till en ägarfråga. Om staten köper in mark och gör naturskyddsområden och reservat av den skulle problemen vara lösta. Jag tycker att det är ett mycket förenklat och rent av naivt synsätt. Ett av de största hoten mot den bio- logiska mångfalden är luftföroreningar, försurande nedfall och klimatförändrande s.k. växthusgaser. Dessa hot bryr sig inte ett dugg om vem som äger marken eller vad vi får eller inte får göra i dessa om- råden. Nej, dessa nedfall lägger sig som ett täcke över allt. Vår möjlighet att skapa en hållbar utveckling lig- ger i att på teknisk och biologisk väg omvandla sam- hället så att vi kan leva i samklang med de naturliga resurserna. Detta innebär inte att vi skall stoppa den tekniska utvecklingen, tvärt om. Vi skall utnyttja den för att klara både miljön och välfärden. Detta är en grundsyn i den socialdemokratiska miljöpolitiken, och mycket har gjorts. Vi är stolta över detta, och vi har också förmågan att gå vidare på ett sätt som har en bred förankring hos befolkningen. Själv kommer jag från Halland i Västsverige. Det är den del av Sverige som är värst drabbad av försu- rande nedfall. Vi ser effekterna genom ökade skogs- skador, ett stort näringsläckage från den försurade marken och ett Kattegatt som är övergött, med syre- brist och bottendöd som följd. Insjöarna dör, men en del hålls vid liv genom att vi medicinerar dem med kalk. Vi ser hur svampar försvinner och hur markve- getationen ändrar karaktär. När vi ser hoten mot den biologiska mångfalden är det naturligtvis ingen skillnad om marken ägs av samhället eller är privat. Det finns ett mycket brett folkligt stöd för åtgärder som kan begränsa försur- ningen, därför att vi med blotta ögat redan ser början av vad som komma skall om vi inte kommer tillrätta med orsakerna till försurningen. Det visar inte minst den våldsamma debatt vi hade förra året om anslagen till kalkningsverksamheten där en del företrädare i denna kammare såg spöken mitt på dagen och försök- te utnyttja oron för egen politisk vinning. Fru talman! Vi har kommit en bra bit på väg för att begränsa våra egna försurande utsläpp. Svavelned- fallet har minskat kraftigt på grund av en klok politik som har minskat förbränningen av fossila bränslen, och teknisk utrustning har också varit till en stor hjälp. Svårare är det med kvävenedfallet där trafiken är en stor källa. Jag tror inte alls på att begränsa utsläp- pen från trafiken genom att bygga färre vägar eller genom att begränsa framkomstmöjligheterna, som en del förespråkar. Det är en felsyn som aldrig kommer att få en djup folklig förankring och som heller inte kommer att ge något positivt resultat, för trafikköer är sannerligen ingen god miljöåtgärd. Det finns däremot stora möjligheter genom en övergång till biologiska bränslen. Det är fullt möjligt att successivt införa och tillverka dessa i Sverige. Det skulle ge arbetstillfällen, ett minskat oljeberoende och framför allt ett trafiksystem som fungerar i ett natur- ligt kretslopp. Det är några av de nationella åtgärder som vi ser som möjliga att genomföra. Men ca 70 % av försur- ningen har sitt ursprung i andra länder. Genom ett svenskt initiativ har nu försurningsfrågorna kommit upp på EU:s dagordning. Miljöministern har fått ge- hör för problemen, och principen att den som släpper ut föroreningarna också skall ta ansvaret för den ska- da de förorsakar har slagits fast. Detta är en bit på väg. Jag är övertygad om att det är genom EU vi kan komma tillrätta med de stora problemen. Vi har en försurningskänsligare natur än vad de flesta andra EU-länderna har. Därför måste vi fortsätta att vara de som driver denna fråga, som visar vägen, som visar att det går att lösa problemen genom tekniska lösningar och genom övergång till naturens egna bränslen. 0667054859301 N 2010-01-01 00:00:00 216079 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0954/#anf209