2348964 GK0954 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:54 Torsdagen den 23 januari 1996/97 54 1997-01-23 00:00:00 Meddelande om fördröjda svar på interpel- lationer 35EC5A09-D73C-4E8F-BE44-6F4E2978D42B 1 GÖRAN LENNMARKER (m) m Herr talman! Det måste nu skapas ett Europa och inte bibehållas två Europa. Den historiska chansen att ena vår kontinent får inte försittas. Regeringskonfe- rensens viktigaste uppgift är att förbereda för EU:s utvidgning. Det är viktigt att vi har det perspektivet klart för oss hela tiden. För att klara av utvidgningen behöver man revide- ra beslutsmekanismer och institutioner. Ett EU med väsentligt många fler medlemmar måste naturligtvis ha delvis andra mekanismer än ett EU med 15 ganska homogena västeuropeiska länder. Det är bråttom för oss att bli färdiga med regeringskonferensen. Om förhandlingarna med de nya medlemmarna skall kun- na påbörjas i år måste regeringskonferensen vara klar senast i juni. Det har redan förlorats en del tid, och därför är det centralt att regeringskonferensen får fart och att man kommer fram redan före sommaren. Inledningsvis vill jag säga att det finns många viktiga frågor som jag inte tänker ta upp, dels för att jag inte riktigt hinner, dels för att de kanske inte kommit så långt i regeringskonferensen. Det gäller t.ex. brottsbekämpning och tredje pelaren, öppenhet, miljöfrågor och även frågorna som gäller avreglering och en effektivare inre marknad. Jag vill här koncent- rera mig på några punkter. Den ena gäller det som ändå är EU:s huvudupp- gift, frihet och fred. Vi har lärt oss, inte minst genom de jugoslaviska krigen, hur viktigt det är att EU har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi vet av bitter erfarenhet hur det kan gå i Europa när demo- kratierna är oeniga, när man inte har kraften att ge- nomföra och följa en politik som kan förebygga kon- flikter och stämma kriser och krig. Därför måste man se till att EU får en gemensam utrikes- och säkerhets- politik som är både gemensam och kraftfull. Här finns tecken på att regeringskonferensen kan komma framåt. Den gemensamma analysenheten, som är en gammal moderatidé, ser ut att kunna förverkli- gas. Vi noterar att arbetet ser ut att gå framåt vad gäller EU:s möjlighet att genomföra fredsbevarande operationer. Jag vill återigen erinra om att Makedoni- en är ett strålande exempel på hur man kan förebygga kriser och krig genom att vara förutseende. Den viktigaste kvarvarande frågan kring utrikes- och säkerhetspolitiken gäller beslutskraften. Vi har ett förslag från det irländska ordförandeskapet, eller snarare deras sammanfattning av regeringskonferen- sen hittills, som tyder på att man nog är på väg mot en ganska klok lösning i fråga om gemensamma aktio- ner. Man skall kunna ha ett konstruktivt avståndsta- gande i så måtto man inte kan delta i dessa. När det däremot gäller den gemensamma stånd- punkten, anser vi från moderat håll fortfarande att det är litet för svagt. Vi vill erinra om att riksdagen fak- tiskt skärpte den position som regeringen avgav i november 1995 och menade att förutsättningen för att man skulle kunna hävda nationell vetorätt skulle vara vitala nationella intressen. Det förslag som nu finns, att det skulle vara nationell politik, menar vi är ett alldeles för svagt skäl för att ett land skall kunna blockera gemensamma positioner. Det är oerhört viktigt att vi får en utrikespolitik som faktiskt kan fungera. Jag skall säga något kort om den gemensamma valutan. Regeringskonferensen handlar ju inte om EMU och den gemensamma valutan, men likväl är frågan av mycket stor vikt för EU:s utveckling och framtida agerande. Jag vill framhålla att det skulle stärka EU och Sveriges position i unionen om rege- ringen tydligt tog ställning för ett snabbt deltagande i den gemensamma valutan. Jag vill uppmana utrikes- ministern att göra det i denna debatt. En fråga som ofta kommit upp till diskussion på den allra senaste tiden är flexibiliteten. Bakom detta ligger iakttagelsen att ett EU som utvidgas blir mycket mer heterogent. Vi får ett EU som har en vidare medlemskrets, inte bara i antalet medlemsstater, utan också i bakgrund, kultur, traditioner och naturligtvis historiska erfarenheter. Klyftan mellan Västeuropa och Östeuropa är ju fortfarande mycket stor. Jag tror att vi skall vara medvetna om att ett EU med många medlemmar i framtiden, det vi önskar oss, kommer att få en del problem. Det kan bli trögare, och det kan bli fler blockeringar. Det måste vi inse. Hur skall vi då hantera detta? Det finns ju en tra- dition av samförstånd inom EU. Man söker komma fram gemensamt. Om vi ser tillbaka kan vi också notera att man inom EU faktiskt ofta har varit eniga om att vara oeniga. Jag vill erinra om att Storbritanni- en och Danmark har varit med om EMU, nämligen att EU skall bygga upp den gemensamma valutan, även om de inte själva förbundit sig att delta. Storbritanni- nen har accepterat det sociala protokollet - inte att själv delta i det, men att EU har det. Det finns alltså en tradition att försöka vara ense även om man i vissa situationer inte kommer överens om att gå vidare på varje enskilt område. Normalfallet måste även i fortsättningen vara att man helst, precis som i det förgångna, skall vara ense om mekanismer- na, även om ett eller flera länder av olika skäl inte vill delta i en verksamhet som EU har. Men det finns naturligtvis en knäckfråga här: Skall ett visst samarbe- te på ett visst område kunna fortsätta, även om en eller några få medlemsstater motsätter sig detta, dvs. när man inte ens kan nå enighet om oenighet? I det här perspektivet av utvidgningen kan det möjligtvis vara rimligt att man finner mekanismer för att kunna gå vidare på sådana här områden, under vissa förutsättningar. Det bör vara genuint gemen- samma frågor, så att det verkligen finns anledning att behandla dem på EU-nivå. De skall naturligtvis också följa EU:s grundläggande principer och inte på något sätt skada eller vara till nackdel för något enskilt medlemsland eller för det gemensamma, t.ex. den inre marknaden. Varför skulle man då gå vidare på det här sättet? Av Schengenavtalet kan vi göra observationen att det trots allt är bättre att gå vidare inom ramen för EU än att gå vid sidan om när man har ett samarbetsområde som man är angelägen att gå vidare med. Det hade ju faktiskt varit bättre om vi hade haft Schengenöver- enskommelsen innanför EU än som en parallellöver- enskommelse. Tysklands och Frankrikes förslag om flexibilitet har många oklarheter. Det behöver utarbetas ytterliga- re för att man skall kunna ta ställning till det. Dock kan man redan nu ställa sig positiv till att det skapas en möjlighet för att inom ramarna för fördraget och enligt EU:s principer kunna ta nödvändiga steg även i den beklagliga situationen att ett eller några få med- lemsländer inte vill gå vidare. Herr talman! Låt mig slutligen ta upp en fråga som jag tycker blir mer och mer pinsam. Det gäller syssel- sättningsunionen. Det är bra att EU följer arbetslöshe- ten i medlemsländerna och ger tydliga rekommenda- tioner om hur arbetslösheten skall minskas. Att för- dragsfästa detta förfarande som redan existerar kan vara rimligt. Därmed markeras ytterligare att EU och den gemensamma marknaden fungerar bäst om med- lemsländerna har låg arbetslöshet. Jag är dock oroad över den svenska regeringens agerande. För det första struntar man i att följa re- kommendationerna på viktiga punkter. Man skickar signaler till EU om att rekommendationerna inte be- tyder så mycket. För det andra har man en retorik kring sysselsätt- ningsunionen som är bekymmersam. Det ger intryck av att en sysselsättningsunion på något sätt skulle kunna minska arbetslösheten i Sverige. På den punkten måste vi vara alldeles kristallklara. Det är en dålig politik i Sverige som befäster den höga arbetslösheten. Det kan inte EU lösa åt Sverige. Det kan bara lösas här i Sverige, här i riksdagen. Det ger intryck av att regeringen kan komma att vilja skylla ifrån sig på EU när man inte själv kan klara uppgiften att halvera arbetslösheten som man har lovat. Den enkla rekommendationen till regeringen är att man bör följa EU:s rekommendationer och sänka arbetslösheten i stället för att strunta i EU:s rekom- mendationer och höja arbetslösheten. Det är det abso- lut viktigaste man behöver göra på detta område. 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 215871 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0954/#anf1