2348959 GK0949 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:49 Torsdagen den 19 december 1996/97 49 1996-12-19 00:00:00 Kulturpolitik, m.m. A5B21B3A-68A7-4EC9-859D-907E786E7C4D 20 FANNY RIZELL (kd) kd Fru talman! Det har sagts många vackra ord om kulturen här. Kulturen är omistlig - det jag kan verk- ligen instämma i. Men kulturen är också litet abstrakt, och det gör att det kan vara svårt att beskriva vad vi menar med det, vad vi lägger in i begreppet kultur och hur vi skall behandla kulturen. I Kulturutredningen säger man att med kultur me- nas konsterna, medierna, bildningssträvandena och kulturarven. Det är en begränsning av begreppet kul- tur men kanske en viktig sådan. Ändå måste man slå fast att det praktiskt hanterbara inte får begränsa vår syn på kulturen. Kulturen har väldigt stor betydelse för samhället i dess helhet men kanske ännu större betydelse för oss som individer. Någon har sagt att kultur är spår som människor lämnar efter sig. Det låter mycket intres- sant, eftersom det innebär att också du och jag är kulturarbetare och kulturbärare i allra högsta grad. Kultur kan innebära möjligheter för människor att vidga sitt vetande, att göra nya erfarenheter, att ut- vecklas, att uttrycka sin mening, att påverka och att förändra. Under vissa delar av vår historia, men också nu, har kulturyttringar förtryckts och mänskligheten bild- ligt sett tagit ett steg tillbaka. Jag hoppas att vi kan medverka till att detta inte händer alltför mycket i vår tid. I vår egen tid har vi stora möjligheter, egentligen fantastiska möjligheter. Vår kultur tillförs ständigt nya inslag, inte minst genom de nya svenskarna. Det är välkomna inslag, och det är kanske viktigt att påpeka att detta har skett under lång tid. Under hela vår his- toria har vi påverkats av människor som kommit till oss utifrån, och det har berikat vår kultur. Det gör det i dag också. Det bör vi påminna oss när rasism och främligsfientlighet gör stora insteg. Det mångkulturel- la samhället är en tillgång för oss. Det är viktigt att kulturen kommer alla till del och att den sprids över hela landet. I det avseendet har kulturpropositionen gjort många framsteg, och det vill jag gärna berömma. Både regering och utskott har strävat efter att fördela anslag och ansvar över hela landet, till regioner och lokala huvudmän. Det är viktigt. Det är också viktigt att vår tids konstnärer och kulturarbetare ges förutsättningar att skapa och ut- veckla vår tids kultur. Naturligtvis måste man då fråga sig vilken betydelse det ekonomiska stödet har. Hur skulle Dramaten utvecklas om den fick ett antal mil- joner mer just nu när den befinner sig i en ekonomisk kris och utvecklingsmöjligheterna syns små? Skulle Länsmusiken möjligen ljuda starkare om inte hoten om minskade bidrag lade sordin på instrumenten, eller kanske ännu mer på människorna? Något svar på de frågorna får vi inte. Kulturen överlever - det gör den alltid. Men vi får inte veta vad vi går miste om eller om vi går miste om någonting. Det är inte fel att ompröva statliga anslag eller ens att dra in dem, om man vet att det är riktigt. Men det är fel att se varje anslag till kulturen som en subvention när det i stället är en investering. Det ser man lätt när man betraktar satsningar som görs på barn och ung- dom. Det finns mycket intressant i kulturpropositionen. Jag hoppas att kulturhuvudstadsåret skall ge hela Sverige en injektion av vitalitet och stimulera oss alla, inte minst i riksdagen, på många olika sätt till att göra kulturella framsteg. Kulturpropositionen har formulerat en del mål. Målformulering är en svår konst. Utskottet tyckte inte att det var bra nog, utan har föreslagit sju mål. Det är helt naturligt att det finns olika idéer om vilken mål- sättning man skall ha, och kanske ännu fler om hur de målen skall formuleras. Formuleringen är i och för sig väldigt viktig, därför att vi lägger in så olika saker i de ord vi använder. Yttrandefriheten är det första viktiga målet, och det är viktigt att skapa reella förutsättningar för alla att använda den. Ändå är det något av en utopi att vi skulle ha samma möjligheter att använda den. Det har vi inte. Somliga människor har tillgång till medierna, andra inte. Det andra målet - att verka för att alla får möjlig- het att bli delaktiga i kulturlivet är viktigt och riktigt. Man bör få möjlighet till eget skapande, men också där har vi litet olika förutsättningar. Att främja kulturell mångfald och konstnärlig för- nyelse, det tredje målet, är viktigt och bra. I betän- kandet står: och därigenom motverka kommersialis- mens negativa verkningar. Det har diskuterats här tidigare. Jag har inte haft så svårt att acceptera det, därför att allt som är negativt kan och bör motverkas. Jag kan hålla med om att det kanske är litet onödigt att skriva så här, men jag har accepterat det. Det fjärde målet är att kulturen skall ges förut- sättningar att vara en dynamisk, utmanande och obun- den kraft. Det är mycket vackra ord, men jag har försökt att i tanken få ned dem på jorden. Det är litet svårt. Man skriver om att bevara och bruka kulturarvet, det femte målet. Det tycker jag är något av kärnan i kulturen, och ett viktigt mål. Att främja bildningssträvandena är det sjätte må- let. Det är den målsättning jag tycker allra bäst om. Jag uppskattar den väldigt mycket. Bildning är ett ord som inte används så ofta nu. Ibland hör man det an- vändas synonymt med utbildning. Kulturrådet definie- rar det som en uppsättning kunskaper, värderingar, normer och ideal - ganska fint! När min mamma skulle förklara ordet bildning för mig sade hon att det betyder vett och vetande, hut och hållning. Om man inte gillar ordet hut kan man byta ut det mot hänsyn. Jag önskar verkligen att bildningssträvandena har den inriktningen. Eja, vore vi där! Den sjunde målsättningen är att främja internatio- nellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer. Jag tycker att om man vill ha få målsättningar kunde man kanske ha inarbetat detta i mål nr 3, men jag vill un- derstryka att det är väldigt viktigt. I kulturpropositionen finns en del nya uppslag. Det talas om kulturella uppdrag, vilket jag tycker är väldigt intressant. Det finns vissa svårigheter med detta. Men jag tror att nytänkande är bra, och det är bra att försöka med nya idéer. Det är viktigt att detta utvärderas så att vi sedan kan se vidare om det skall förlängas, och hur korta tider man skall ha på sig. Det är också väldigt viktigt att det i propositionen och från utskottets sida understryks att regionerna måste ha ett stöd och att kulturen måste föras ut i regionerna. Det talas rätt mycket om kulturarbetare; om deras möjligheter, deras förutsättningar och deras arbetsför- hållanden. Jag vill understryka att det inte finns någon motsättning mot det som skrivits om detta. Det är viktigt att vi använder våra kulturarbetare på rätt sätt. I utskottets betänkande finns en del kritik mot handläggningen av kulturpropositionen. Jag vill verk- ligen ansluta mig till den kritiken. I strid mot de över- väganden som har gjorts i fråga om budgetreformen har regeringen lagt fram ett förslag, en proposition, vid en sådan tidpunkt att den måste behandlas samti- digt som budgetpropositionen. Det var väl ändå inte meningen, och det är djupt beklagligt. Jag tycker att kulturen är för viktig för att behandlas så här brådstör- tat. Den är värd ett bättre öde. På grund av att ryktet säger att kulturministern inte är här hela dagen har jag gjort en rockad i mina anfö- randen, och tar upp något om Etnografiska museet i Göteborg. Min kritik av det förslaget är inte fullt lika hovsam. Att staten övertar huvudansvaret för Etno- grafiska museet i Göteborg är helt i sin ordning. Vi kan gratulera Göteborg till det. Jag kan också accep- tera en gemensam myndighet för de två etnografiska museerna i Göteborg och Stockholm, och man kan bara applådera att staten skjuter till 3,7 miljoner kro- nor för 1997. Men sedan finns det väldigt mycket mer som är svårt att acceptera. Riksdagen har inte fått något un- derlag att fatta beslut om. Elisabeth Fleetwood har beskrivit detta ganska väl, så jag skall inte göra det allt för långvarigt. Utan underlag skall det beslutas att myndigheten skall ligga i Göteborg, att Medelhav- smuseet, Östasiatiska museet och Folkens Museum Etnografiska till vissa delar - hur mycket vet ingen - skall flyttas till Göteborg. Det kan man inte acceptera. Som om detta inte vore nog skall en organisations- kommitté i efterhand, efter beslutet, presentera vad riksdagen borde ha fått veta innan beslutet skulle fattas. Varför fick inte riksdagen utredningen före beslu- tet? Varför kördes personalen över? Det är frågor jag vill rikta till kulturministern, och jag hoppas få svar på dem tillsammans med svaren på de frågor Elisa- beth Fleetwood har ställt. Jag vill rätta till det som Ewa Larsson sade om att vi inom Kristdemokraterna hade varit med och beslu- tat om att myndigheten skulle flyttas till Göteborg. Det har vi inte. Det har under resans gång sagts av företrädare för utskottsmajoriteten att man har backat och att försla- get är ändrat, men det kan jag inte läsa ut av texten. Dessutom kan man i betänkandet på s. 126 läsa att utskottet föreslår att riksdagen skall godkänna vad regeringen förordat. Regeringen har inte förordat något annat än det som står i propositionen. Den överenskommelse som är gjord mellan Socialdemo- kraterna och vänstern borde finnas presenterad i be- tänkandet, men jag kan inte finna något där. Mina yrkanden återkommer jag till senare. 0931369291903 N 2010-01-01 00:00:00 215169 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0949/#anf20