2348958 GK0948 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:48 Onsdagen den 18 december 1996/97 48 1996-12-18 00:00:00 Ändrade kriterier för rätt till sjukpenning och förtidspension 54C4453C-4ED4-46BE-9F76-F47C24AE7D11 125 RAGNHILD POHANKA (mp) mp Herr talman! Det går inte att friskförklara männi- skor till en arbetsmarknad som inte finns. Alla vi riksdagsledamöter har i dag fått ett brev från de lång- tidssjuka arbetslösas förening i Göteborg. Detta stry- ker jag under med ett starkt streck. Se i stället sanningen som den är, säger brevskri- varen. Några lätta arbeten finns inte på arbetsmarkna- den och absolut inte för personer över 40 år. Varje arbetsgivare kräver i dag oerhört mycket av sina an- ställda. Även ett arbete på kontor är i dag mycket slitsamt. Människor tvingas redan i dag bort från hus och hem på grund av försäkringskassornas hårdare be- dömning i ärendehanteringen, detta trots att de under hela arbetslivet har betalat in avgiften till socialför- säkringen, som har ett stort och växande överskott. Jag såg en uppgift om ca 40 miljarder de närmaste tre åren, men jag vet inte om den är riktig. 10 miljarder är det i alla händelser befogat att tro att det är. Kan man dela upp en människa i flera bitar? Det är en fråga jag ställt mig flera gånger under behand- lingen av regeringens proposition om kriterier för förtidspensioner. Kan man dela upp en människa i en del som är sjuk, en annan del som är arbetslös och en tredje del som kanske har sociala problem? För mig verkar det svårt, men trots det är det vad som efter- strävas i många av de förslag på socialpolitikens om- råde som regeringen presenterar. Helhetssynen lyser kort sagt rejält med sin frånvaro. Redan i Sjuk- och arbetsskadekommitténs direktiv ingick det att presentera förslag till en försäkring baserad på renodlat medicinska kriterier. Därmed togs den möjlighet bort som tidigare funnits för försäk- ringskassan och läkarkåren att göra en helhetsbe- dömning av den försäkrades förmåga att utföra ett arbete. Regeringen lägger fram förslag som sammantaget innebär att många människor riskerar att slås ut från samtliga försäkringssystem och bli beroende av soci- albidrag. Det gäller särskilt människor med en blan- dad problembild i form av ohälsa och svag ställning på arbetsmarknaden, eventuellt också sociala pro- blem. Många av dessa är kvinnor, och de flesta är äldre arbetskraft. Herr talman! Kvinnors ställning på arbetsmarkna- den försvagas i snabb takt genom de stora nedskär- ningar som görs i den offentliga sektorn. Det gör att många kvinnor framöver kommer att hänvisas till a- kassa och socialtjänst om inte hänsyn tas till hela deras sociala situation, de specifika omständigheter som råder i just den kommun där de är bosatta och till deras tidigare utbildningsnivå. Familjer splittras och barn far illa genom att föräldrarna tvingas flytta ofta. Detta gäller naturligtvis frånskilda, där den ena parten måste flytta från orten och då inte kan hålla den kon- takt med sina barn som de önskar. Främst kvinnor kan komma att hamna i deltidsar- betslöshet i och med införandet av den steg-för-steg- modell som regeringen vill ha. Dessutom har kvinnor ofta en mer sammansatt sjukdomsbild. Därför är det skrämmande att i regeringens proposition kunna läsa att man redan inledningsvis konstaterat att förslaget slår hårt mot kvinnor men att regeringen inte anser att man kan åstadkomma speciella lösningar för "särskilda sjukdomsgrupper". Kvinnor är inte en särskild sjukdomsgrupp, och därför kan vi inte annat än be regeringen återkomma med ett förslag om rätten till förtidspension och sjukpenning som inte är konsta- terat diskriminerande redan innan det trätt i kraft. Miljöpartiet anförde redan i Sjuk- och arbetsska- dekommittén att en rimlighetsbedömning var ett av de viktigaste redskapen i utformandet av nya ersättnings- regler. Enbart en medicinsk bedömning är otillräcklig. Även vad gäller de vanligt förekommande arbeten som regeringen menar skall vara bedömningsgrun- dande bör en rimlighetsbedömning kunna göras. Möjligheten att göra en helhetsbedömning bör allt- jämt finnas kvar. Herr talman! Regeringen redovisar kraftiga be- sparingar inom försäkringens område. Det är givetvis mycket positivt om det blir möjligt att göra bespa- ringar till följd av en framgångsrik rehabilitering som gör att fler kan återgå i arbete. Men jag vill betona att regeringens antaganden på denna punkt är mycket osäkra. De besparingar som ligger i en snävare avgräns- ning av kriterierna för försäkringen är knappast rikti- ga besparingar utan kommer att leda till ökade kost- nader inom andra ersättningssystem, ytterst för kom- munerna i form av ökade socialbidrag. Ständigt denna övervältring mot kommunernas yttersta ansvar! Om man vill vara litet drastisk skulle man nästan kunna säga: Statlig budgetsanering, ditt namn är socialbi- drag! I juni 1996 var Sjuk- och arbetsskadekommittén klar med sitt betänkande. Avsikten var att man skulle nå betydande besparingar inför 2000-talet. Genom samordning mellan försäkringskassan, arbetsförmed- lingen och kommuner skulle man ge dem som ramlar mellan stolarna en rimlig inkomst. Men så ser inte förslaget ut. Jag återkommer till helheten igen. Den är sönderhackad, och risken är att enbart socialbidrag återstår för dem som undandras sjukpenning på grund av restarbetsförmåga och som faktiskt inte har det. I ett TV-program nyligen visades tre exempel på hur människor hamnat helt utanför. De kan ju inte få socialbidrag när de anses kunna arbeta, och inte heller sjukpenning, och så är de kanske utstämplade. De får alltså ingenting! Och de är många i dag. Detta gäller i allra högsta grad även egenföretaga- re. En småföretagare, t.ex. en lantbrukare, en liten städfirma eller en sjukgymnast, uppmanas söka nytt arbete då de inte kan fortsätta med sitt eget. Innan de helt avvecklat sitt företag kan de inte få a-kassa, och hur skall de då kunna resa sig igen? De omfattas inte av sjukförsäkringen. De måste söka socialbidrag och måste då också göra sig av med delar av sin egendom, inte bara företaget eller gården utan kanske också sitt hem, innan de kan erhålla socialbidrag. Reservanterna anser att steg 5 inte bör omfatta egenföretagare och att regeringens förslag i denna del därför bör avslås. Slaget står inte mellan 75 och 80 % i olika socialförsäkringar utan mellan dem som är inne i systemet och dem som av olika skäl står utan- för. Närmare en miljon människor står helt eller del- vis utanför de olika systemen. Om jag skulle vara mycket drastisk skulle jag kunna formulera mig så här: Mängden snygga smyg- förändringar som man kan göra i socialförsäkringar, a-kassa och andra försäkringar ser jag inget slut på. Att diskret ändra sjukdomsbegrepp och på detta so- fistikerade sätt spara mycket stora summor pengar innan människor hunnit vakna upp och se hur det drabbar just dem är smidigt men snudd på ohederligt. Jag är rädd för att 1997 blir ett mycket tungt år för människorna i vårt land. Det är först då de kommer att förstå hur mycket samhället förändrats och hur fort det har gått. För det är då det kommer att märkas ordentligt i många människors plånböcker. Slutligen kan jag bara säga att vi i Miljöpartiet har sett oss nödsakade att avstyrka hela regeringens pro- position, eftersom den så uppenbart slår ojämlikt mot oss kvinnor. Bristen på helhetssyn har påpekats av samtliga partier i utskottet utom Socialdemokraterna och Centern. Nej, jag vill se ett helt nytt förslag från regeringen i de här frågorna. Jag står bakom alla reservationer där Miljöpartiet finns med men yrkar bifall bara till reservation 3. 0161018662505 N 2010-01-01 00:00:00 214989 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0948/#anf125