2348956 GK0946 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:46 Måndagen den 16 december 1996/97 46 1996-12-16 00:00:00 Budgetpropositionen för budgetåret 1997. Kommunikationer (utgiftsområde 22) D0CF008C-60F5-4426-A878-D869DB47E2E4 89 TORSTEN GAVELIN (fp) fp Herr talman! Jag kommer att lägga upp mitt anfö- rande så att jag inleder med ett allmänt avsnitt, där jag tar upp Folkpartiets syn på trafikpolitiken i allmänhet. Frågan om monopol och konkurrens kommer jag att fördjupa mig något i, och därefter berör jag några av våra reservationer i betänkandet TU1, som vi nu be- handlar. Lennart Fremling kommer i sitt anförande senare att ta upp miljöaspekter och järnvägsfrågor. Vi liberaler vill skapa ett samhälle där människor, idéer och varor kan resa, förmedlas och transporteras snabbt och effektivt. Kommunikationer är sam- hällskroppens blodomlopp och nervsystem. Väl ut- byggda kommunikationer inom Sverige är nödvändi- ga för näringsliv och sysselsättning i alla delar av landet. Resor till och från arbete, serviceställen och fritidsaktiviteter är viktiga inslag i ett fungerande vardagsliv. Goda kommunikationer med utlandet är en förutsättning för våra ökande internationella kon- takter. Staten har ett övergripande ansvar för kommuni- kationernas goda funktion. Detta ansvar innebär inte att staten har något försteg som trafikutövare. Tvärt- om är det angeläget att rollerna som ansvarig myndig- het och operatör klart skiljs åt. Trafikens miljöpåver- kan varierar starkt. Bl.a. genom rätt utformade eko- nomiska styrmedel och ökat internationellt samarbete kan staten verksamt bidra till en lägre miljöbelastning från trafiken. Säkerhetsarbetet måste bli effektivare. Vi liberaler är motståndare till alla former av mo- nopol, vare sig de är offentliga eller privata. Vi är övertygade om att fri konkurrens är till fördel såväl för den enskilda människan - konsumenten - som för producenten och samhället i stort. Den fria konkur- rensen garanterar lägsta pris på efterfrågad kvalitet. Monopol medför högre priser och lägre utvecklings- takt. En fortsatt avreglering och konkurrensutsättning är därför en liberal huvudlinje i trafikpolitiken. Herr talman! Ett argument som ständigt går igen i debatten om avreglering och kunkurrensutsättning är att konkurrenten "plockar russinen ur kakan". Per- sonligen har jag hört det sedan 1960-talet, när jag började engagera mig i jordbrukets föreningsrörelse. I dagens debatt om Posten och SJ förekommer det också. Argumentet står mig upp i halsen. Jag vill utnyttja den här möjligheten att granska och bemöta detta argument mera ingående. Uttrycket "plocka russinen ur kakan" används av den som försvarar monopolverksamhet. Konkurrenten - uppstickaren, svartfoten eller vad den nu kallas som utmanar monopolisten - sägs plocka russinen ur ka- kan, dvs. endast gå in på den lukrativa delen av mark- naden och inte ta ansvar för den olönsamma delen. Att ta sig in på en monopolmarknad är mycket svårt. Största, och så gott som enda, möjligheten att lyckas har man givetvis där monopolisten tar ut en hög vinst. Om en konkurrent lyckas etablera sig där får konsu- menterna på denna del av marknaden lägre priser och större utbud. Monopolisten blir tvingad att effektivi- sera och vitalisera sin organisation, vilket är till fördel även för den nu f.d. monopolisten. Nå, men resten av kakan, den mindre lönsamma delen av marknaden eller den rent av olönsamma - hur går det då med den när uppstickaren plockat rus- sinen ur kakan och monopolisten inte längre kan flytta över vinstmedel från den lönsamma delen till den olönsamma? Jo, den utjämning, den fördelning, som monopolisten skött är enligt min uppfattning en fråga för det demokratiska - det politiska - systemet och inte något som marknadsaktörer själva skall styra och ställa med. En monopolist vill självklart behålla sitt monopol, som ger lugn och ro, höga vinster och minimala krav på förändringar. Hans starkaste argument utåt för fortsatt monopol är givetvis att han sköter denna för- delning mellan olika starka marknadsdelar och att han inte kan fortsätta med det om han får konkurrens. Insynen i hur fördelningen sköts är minimal. Knap- past ens styrelsen torde vara helt insatt i detta, utan den verkställande ledningen gör de bedömningar och disponeringar som man anser behövas. Eftersom det oftast rör sig om interna affärsförhållanden är det heller inte rimligt att kräva offentlighet och politisk insyn. Vi saknar alltså möjligheter att bilda oss en uppfattning om ifall fördelningen mellan starka och svaga marknader görs på det sätt som vi önskar eller på något annat sätt. Min slutsats är att det är olämpligt att låta en marknadsaktör ensam ansvara för den fördelningspo- litik som är en konsekvens av statens ansvar för att t.ex. en tillfredsställande postservice kan erbjudas till alla landets invånare. Den service som marknadsaktörerna själva inte vill erbjuda men som samhället anser vara viktig faller det på samhället - det politiska systemet med full insyn och öppenhet - att ansvara för. Samhället köper upp tjänsten på marknaden, som genom kon- kurrensen kan ge samhället den efterfrågade tjänsten till lägsta kostnad. De medel som samhället har för dessa köp kan vara ordinarie skattemedel eller medel som tas in från alla marknadsaktörer via konces- sionsavgifter eller andra former av avgifter. Låt mig ta ett konkret exempel - Postens verk- samhet. Postmarknaden är avreglerad, och statens ansvar för att postservice erbjuds landets alla invånare vilar på Post- och telestyrelsen. Posten AB slåss för sin monpolställning, bl.a. med "russinargumentet". Konkurrenterna har tidvis lyckats ta några enstaka procent av postmarknaden. Genom sin totala mark- nadsdominans kan Posten AB försvåra för, ja nästan förhindra, konkurrenter att etablera sig, men Posten AB har ju också fått stå till svars för brott mot kon- kurrenslagen ett antal gånger. Det är viktigt för post- konsumenterna, och även för Posten AB, att en verk- lig konkurrens etableras på den egentliga postmark- naden. Konsumenterna skulle få lägre priser och stör- re utbud, och Posten AB skulle nå ökad effektivitet och högre utvecklingstakt. För att ansvara för den rikstäckande betalnings- och kassaservicen får Posten AB 200 miljoner kronor per år av staten, dvs. av oss skattebetalare. Det är ytterst tveksamt om staten verkligen skulle behöva ge denna ersättning till Posten AB, som ju har monopol- ställning i praktiken. Det är dock inte möjligt för oss politiker att gå in i Postens affärsredovisning och skaffa oss underlag för en korrekt bedömning. Inte ens Riksrevisionsverket klarade av detta. Posten kan använda russinargumentet utan att vi kan bemöta det i sak. Vi är tvingade att lita på vad Posten säger, och detta är en otillfredsställande situation. I stället borde det vara så att postmarknaden har ett antal aktörer varav Posten AB inte är helt dominerande. Staten skulle då kunna upphandla betalnings- och kassaser- vicen till det lägsta pris som marknaden erbjuder. I ett sådant läge skulle koncessionsavgifter kunna diskute- ras. Herr talman! Jag övergår så till att kommentera några av våra reservationer. Statligt stöd till näringslivet bör avskaffas så fort som möjligt. Det är en inställning som Folkpartiet haft under lång följd av år. Även näringslivets organisa- tioner hävdar detta - ända tills konkreta förslag pre- senteras. Rederistödet är ett exempel på statligt näringsstöd som vi vill avveckla men som näringen slår vakt om. Rederinäringen lever ju i en verkligt internationell konkurrens. Olika former av statliga stöd snedvrider dock konkurrensen, och en av EU:s viktigaste uppgif- ter på sjöfartens område är att få bort dessa statsstöd. Det är därför mycket angeläget att regeringen med kraft verkar för en gemensam sjöfartspolitik utan olika former av subventioner. Vi anser också att av- vecklingen av rederistödet bör ske i snabbare takt och med större belopp än vad utskottet föreslår. I fråga om förslaget till nytt system för sjö- fartsavgifter delar vi näringsutskottets bedömning att det krävs ett nytt förslag från regeringen vad gäller utformningen av de nya och miljödifferentierade avgifterna. Att vi behöver förändra våra nuvarande avgifter är ofrånkomligt liksom att beslut nu bör fattas om införandet av nya avgifter på bl.a. den inrikes sjöfarten. Det förslag som regeringen presenterat kan dock få sådana negativa konsekvenser, bl.a. för raffi- naderinäringen, rederinäringen och den transoceana sjöfarten och därmed för hela den svenska exportin- dustrin, att en översyn är motiverad. Regeringen bör därför, enligt vår mening, under 1997 återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till miljödifferentierade sjöfartsavgifter med verkan från den 1 januari 1998. Med detta vill jag, herr talman, yrka bifall till re- servationerna 11 och 15. Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande avstår jag från ytterligare yrkanden. 0286601777205 N 2010-01-01 00:00:00 214494 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0946/#anf89