<anforande>
<dok_hangar_id>2348955</dok_hangar_id>
<dok_id>GK0945</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:45 Fredagen den 13 december</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>45</dok_nummer>
<dok_datum>1996-12-13 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Sveriges försvarspolitik mot sekelskiftet </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>2E1762B1-F739-4F33-9283-70E6335529AA</anforande_id>
<anforande_nummer>67</anforande_nummer>
<talare>HENRIK LANDERHOLM (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag ifrågasätter inte Anders Svärds
ställningstagande utifrån hans personliga moraliska
utgångspunkter. Däremot ifrågasätter jag hans värde-
ring av försvaret av Norrland. Med samma argumen-
tation skulle vi kunna ta bort även resterande delar av
det militära försvaret i Norrland - det finns inte något
hot nu. Problemet är att minorna i dag är en integrerad
del av den försvarseffekt som vi behöver kunna utväx-
la i Norrland. Ett ensidigt förbud kommer på några
års sikt att kraftigt sänka den operativa försvarseffek-
ten. Då måste man i samband med diskussionen om
ett ensidigt svenskt totalförbud ta upp de frågor som
är relevanta, nämligen dem om ersättningsvapen,
splitterbomber till JAS, långräckviddigt artilleri och
större andel territorialförsvarsförband - låt vara att
det finns en humanitär nackdel med dem; de innebär
ju att svenska soldater utsätts för större risker än vad
som skulle ha varit fallet om minorna hade varit där.
Varför utreddes inte denna fråga - sakligt, noggrant
och grundligt - innan förslaget om förbud lades fram i
riksdagen? Denna fråga är ännu obesvarad.
</anforandetext>
<intressent_id>0838210948212</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>214280</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0945/#anf67</protokoll_url_www>
</anforande>
